Två rockbjörnar senare...

...står det klart att det inte bara är jag som kapitulerat inför Oskar Linnros den här sommaren. Bästa låt för "Från och med du" och Årets genombrott. Välförtjänt på alla vis.

Kapitulation

Jag ger mig, Oskar Linnros. Jag kan inte avfärda dig en enda sekund till. Jag gillade aldrig Snook och tänkte att jag kunde låta bli att bry mig om dina soulpoppiga sologrejer också, att det inte var musik jag behövde. Från och med du erkänner jag att jag hade fel. Från och med du förstår jag att du har skrivit den bitterljuvaste svenska texten på mycket länge, och en av de allra vackraste. Första versen sätter en ton som trots drivet och glädjen i pianot och trummorna får det att klumpa sig i magen på mig:

står i din port / står bara still / för en minut sen var du min / en tredjedel av den jag var går hem / för en är krossad / en är din / det här är slutet på vår film

Och refrängen, den simpla refrängen som smälter ihop en människa med en tid, en epok i ens eget liv, flyter första gången förbi som om den vore en bisats. Det är den inte. Den kommer igen och igen och igen, den stannar kvar och den kommer antagligen till och med att kallas sommarplåga av vissa. Det är den inte. Den är en skymning över havet, grilldoft och rosévin, att snubbla hem från klubben klockan fyra på morgonen när solen går upp. Och det säger jag inte bara för att jag är svag för allting som refererar Morrissey, det säger jag för att svensk pop behöver det här. Jag behöver det här.

Så därför, Oskar, ger jag från och med du upp alla mina förutfattade meningar om dig och din musik. Från och med du skiter jag i huruvida resten av ditt album är tråkigt eller inte. Från och med du kapitulerar jag.

Är mannen på den övre bilden verkligen en fängslad rysk oljepamp vid namn Mikhail Khodorkovskij eller är det bara Bob Saget som bytt frisyr?

Mer Wikipedia

Här följer ett utdrag från Wikipedias artikel om Göteborgshumor. Suck:

I Göteborg finns en tradition att ge olika byggnader underhållande smeknamn. Här följer de mest kända:

• Ackordcentralen - Göteborgsoperan.
• Batongskjulet - Polishuset vid Skånegatan. På Polishusets tak finns Göteborgs häkte, travesti på Betongskjulet. Kallas även Hotell Skånegatan och Hotel Gripen.
• Betongskjulet - Hamnmagasin i armerad betong, ursprungligen uppfört för Svenska Amerika Linjen.
• Dimmornas bro - Bazarbron mellan Kungstorget och Kungsparken under Göteborgskalaset (anspelar på filmen Dimmornas bro).
• Ejfeltornet - Den höga utsiktsattraktionen Lisebergstornet på Liseberg när den fungerar. Se även Stoppnålen.
• Ellyseum - Museum tillhörande Göteborg Energi.
• Ellysepalatset - Göteborg Energis huvudkontor i Gårda (anspelar på Élyséepalatset).
• Feskekôrka (officiellt namn) - Saluhallen för fisk. Den liknar en kyrka utan torn.
• Fotbolls-pelarna - Om pylonerna på Ullevi.
• Födkroken - Partihallarna i Olskroken.
• Fönsterskraporna - Hotel Gothia Towers, som består av två höghus med glasfasad. Kallas även Högmässan.
• Handelsrätten (officiellt namn) - Matsalen på Handelshögskolan.^[1]
• Hedendomen - Kristus Konungens katolska kyrka, belägen vid Heden.^[2]
• Hotell Gripen - Häktet. Se Batongskjulet.
• Hotell Skånegatan - Häktet. Se Batongskjulet.
• Högfärdsblåsan - Globen.^[3] Se Pratbubblan.
• Högmässan - Hotel Gothia Towers - ett högt hotell i anslutning till Svenska Mässan.^[4] Namnet syftade tidigare på Svenska Mässans stora huvudbyggnad som uppfördes 1957. ^[5] Kallas även Fönsterskaporna.
• Järnhälsan (officiellt namn) - Läkarmottagning på Järntorget. www.jarnhalsan.com
• Kâlavagnen - Linje 7 som trafikerar Bergsjön som har en hel del gator med astronomiska namn.
• Kopparmärra - Karl IX:s ryttarstaty vid Kungsportsplatsen. Hästen är egentligen en hingst, och gjord i brons.
• Kanalhuset - SVT:s nya byggnad på Norra Älvstranden.
• Kardassfurstinnan - Damen som tog emot avgiften i f.d. Kabinettet, den underjordiska toalettanläggningen, vid Brunnsparken (anspelar på operan Czardasfurstinnan ).
• Karelen, i Nordstan nära gångtunneln mot Centralen. Där brukade finska män med alkoholproblem hålla till.
• Kings Cross - Korsningen Kungsgatan-Korsgatan (anspelar på Kings cross i London).
• Kålleseum - Scandinavium (anspelar på Colosseum).
• Läppstiftet - Den delvis röda Skanskaskrapan där Göteborgs stift har sitt kansli. Kallas även Vattenståndet eller Legohuset. Kallades även Pehrstorp under den tid då den avgångne Volvochefen Pehr G Gyllenhammar hade sitt kontor där.
• Monopolhemsplatsen - Vid Polhemsplatsen ligger Göteborgs-Posten.
• Morgonståndet - se Läppstiftet. Variant av Vattenståndet. Ekivokt uttryck som förekommit om Skanskabyggnaden bland anställda hos Skanska. Jämför Pisserännan.
• Nisseplatsen/Nisseterminalen - Nils Ericsonterminalen (byggd på Nils Ericsonplatsen).
• Nykteristen - Gammalt uttryck för flygbussen mellan Göteborgs centrum (då med egen hållplatsterminal i Nordstan) och den då nyöppnade Landvetter flygplats. När linjen infördes på 70-talet så var bussen "aldrig full".^{[källa behövs]}
• Osthyveln - Bron över Stora hamnkanalen vid Stora Bommen. Den är så låg att Paddanbåtarnas passagerare måste huka sig.
• P-Arken - Båt som är parkeringshus vid Rosenlund
• Per Dubbdäcket (officiellt namn) - Parkeringsdäcket på Per Dubbsgatan.
• Pisserännan - Nedsättande om NCC-kontoret i området Holmen. Skanskafolket i Morgonståndet kunde bokstavligt talat titta ner på konkurrenten NCC och dess metallglänsande låga byggnad.
• Porterbryggan - Älvsborgsbron, när den var ny låg Carnegies porterbryggeri på fastlandssidan.
• Pratbubblan - Globen.^[3]
• Pressyltan (officiellt namn) - Göteborgs-Postens personalrestaurant, nu nedlagd.
• Risktagshuset - Skandiahuset vid Heden.
• Rätt nära Ullevi - Den nya Tingsrätten som byggs mellan Ullevi-arenorna.
• Röda torget - S:t Sigfrids plan. Där ligger ryska konsulatet. Det sägs även att det mycket stora antal trafikljus som reglerar trafiken vid platsen bidragit till namnet genom att göra det dubbelt passande. Likaså att spårvagn nummer 5, som har röda skyltar, passerar där.
• Salohallen - Scandinavium efter att Tommy Salo blivit en publikfavorit där.
• Skadeglädjen - Skandiahuset vid Heden.
• Släcktgårda - Brandstationen i Gårda.
• Soperan - Renhållningsverket.
• Sponsringen (officiellt namn) - Den runda fontänen/isbanan i Bältespännarparken, sponsrad av en byggfirma.
• Stoppnålen - Den höga utsiktsattraktionen Lisebergstornet på Liseberg, som när den var ny fastnade flera gånger. Se även Ejfeltornet.
• Stureplan - Nybyggda Gamla Ullevi, som ligger i närheten av Sten Sture-gatan. Dessutom uppdrogs det till Sture Allén att komma på ett namn till den nya arenan.
• Synpunkten (officiellt namn) - Tidigare namn på Västtrafiks för mottagande av synpunkter. Anspelar till Tidpunkten
• Synnålen - Den höga utsiktsattraktionen Lisebergstornet på Liseberg. Se även Ejfeltornet och Stoppnålen.
• Synvillan - SVT:s gamla byggnad vid Delsjövägen.
• Tian - Tingstadstunneln, som är under älva (11).
• Tidpunkten - Tidigare namn på Västtrafiks informationscentraler.
• Tjôtaverken - se Kanalhuset som ligger granne med Götaverken.
• Tolvan - Götaälvbron, som är över älva (11).
• Urinröret - Torsten Henrikssons Gångbro - Inglasad gångbro mellan Nordstan och Göteborgsoperan som ofta används som urinoar. Även namn på gångtunneln mellan Nordstan och Centralstationen.
• Vattenståndet - Den rödvita Skanskaskrapan vid Lilla Bommen. Den liknar en vattenståndsmätare och står alldeles vi Göta Älv. Se även Läppstiftet. Kallas också Legohuset.
• Vitlöksexpressen - Spårvagnslinje (Angeredsbanan) som går till den invandrartäta stadsdelen Angered.
• Örnnästet - Volvo AB:s huvudkontor i Torslanda, som är placerat på en höjd.
• Öster om Heden - Bostadsområde i närheten av Heden (anspelar på John Steinbecks roman "Öster om Eden").
• Östra Skithuset - Östra sjukhuset får emellanåt en negativ benämning av missnöjda patienter eller anställda.

Årets svenska TV-ögonblick so far måste ändå vara Peter Apelgrens reaktion i kvällens På spåret, när han insåg att han bara skulle få fyra poäng på sin egen hemstad. Att få stå vid skampålen i ett av Sveriges största TV-program kan inte ha varit lätt men han lyckades ändå att inte enbart bli förbannad.

Exit Calm - Hearts And Minds

Och shoegazen anno 2010 blev just ännu mer intressant.

Knowledge is power!

Wikipedia är inte bara en pålitlig källhänvisning i många akademiska uppsatser, ingen nämnd ingen glömd, utan också en konstant källa till nödvändig popkulturell allmänbildning och anekdoter att berätta på fester och familjesammankomster. Här är ett par fantastiska guldkorn jag grävt fram de senaste dagarna:

I ett originellt försök att marknadsföra b-skräckisen One-Eyed Monster som handlade om att porsskådisen Ron Jeremys kuk får ett eget liv och blir mordisk (lite som Idle Hands tänker jag mig) börjar detta berömda organ att twittra och lägga upp eftertänksamma Youtube-klipp.

Internetflugan Caramelldansen, där japanska animefigurer vickar på höfterna och simulerar kaninöron med händerna till en uppspeedad version av dagiseurodiscobandet Caramells låt med samma namn är lite av den japanska motsvarigheten till våra turkhits som "Hatten är din" och "Ansiktsburk" om ni kommer ihåg dem. Min favorit var dock alltid "Han teleporterar taliban". Textraden "Dansa med oss, klappa era händer" låter tydligen väldigt lik den japanska frasen "Barusamiko-su Yappa irahen de" som enligt Wikipedia betyder "Jag vill inte ha nån balsamvinäger trots allt." Fantastiskt!

Lystring!

Okej alla ni som gör promos och trailers av alla de slag. Lyssna nu för jag har nåt viktigt att säga er! När Placebos tolkning av Kate Bushs "Running up that hill" användes för att illustrera början på en ny mörkare säsong av The O.C. så var den världens coolaste låt. När Daybreakers-trailern släpptes köpte jag också konceptet helt förbehållslöst. Nu däremot, kan man inte klicka sig förbi en enda jävla reklampaus utan att Brian Molko ska jämra sig medan Ica-Stig kollar sig i spegeln med bister uppsyn under sjukhusljus.. Nyss användes den dessutom inför säsongspremiären av Desperate Housewives samt i ett montage i ett av mina wrestlingprogram. Dags att lägga av nu. Marknaden är mättad, capiche? Förlåt? Ni behöver en ny stämningsfull dänga med åtminstone lite cred som bakgrundsspår till era små redigeringsövningar? Öh, jaha...ta...ta inledningsspåret på The xx-plattan då. Det är ju ganska coolt och svänger och är lite mörkt. Så. Något mer? Inte? Bra, då säger vi så.

Helvete!

Halvpålitliga Aftonbladet.se rapporterar (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6717543.ab) med referens till Cinema Source att Tobey Maguires roll i nya Spindelmannen-filmen kommer att fyllas av killen jag i en recension kallade Zac Efrons lillebror - Logan Lerman alias Percy Jackson.

Jag ber till Zeus att han hinner få några fler skådespelarlektioner under bältet innan inspelningarna startar för annars är det här ett jävla stort magpplask in the making. Det ryktas också om att Marc Webb ska stå bakom kameran och han gjorde som bekant ett fint jobb med charmiga indierullen (500) Days of Summer så det beslutet är jag mer okej med. Visst, han är rätt oprövad i större sammanhang men det var trots allt Christopher Nolan också när han gjorde Batman Begins och den är ju rent fantastisk, och dess uppföljare är som bekant en av 2000-talets bästa filmer.

Recension: Alice i underlandet

Det är svårt att inte se Alice i underlandet som en sorts giganternas kamp. Det lär säkerligen ha skrikits en del i mötena mellan Disney, som står bakom filmen, och dess regissör Tim Burton. För honom måste projektet från början framstått som en våt dröm. En chans att leva ut alla sina visuella fantasier med storfilmsbudget och dessutom i 3D med en stor dos absurd humor strösslat ovanpå. Han hade säkert redan gett Danny Elfman jobbet att tonsätta Johnny Depps fullständigt galna monologer och excentriska rörelseschema. Men då kommer Disney in med några små kretaiva direktiv och fighten är i full gång. För hur bländande vacker den här filmen än är, och hur härligt galen Depps hattmakare är, så går det inte att komma från att den har kompromiss tatuerat i pannan.

"Vad menar du med mer som Narnia?" säger Tim Burton i min fantasi irriterat till studiofolket. "Vadå, ska jag slänga in några gamla profetior, ett magiskt svärd, svulstiga krigsscener och Christopher Lee kanske?" Sen skrattar han åt sitt fåniga förslag. "Exakt så!" svarar Disneys representant och nickar ivrigt så att Musse Pigg-öronen han har på huvudet till sin grå kostym vickar frenetiskt. "Och se till att göra karaktärerna antingen goda eller onda. Ambivalens funkar inte på vår publik. Folk fick ju för tusan mardrömmar av den leende katten i den gamla tecknade filmen. "Okej då, men då får jag ha med precis så mycket stora svampar och slingriga träd som jag vill. Och min frus huvud ska vara jättestort!" "Visst, visst." Så där fortsätter tyvärr konversationen i mitt huvud ett tag till.

Alice i underlandet är ett vackert matinéäventyr som är fullkomligt inbäddat i Tim Burtons omisskännliga estetik. Han har dessutom hittat ett riktigt fynd till huvudrollsinnehavare i Mia Wasikowska och resten av ensemblen levererar precis som väntat. Att man då ska behöva dras med en rätt trist historia om ödets makter och jakten på ett legendariskt svärd gör att jag mest sitter och njuter av alla ljuvliga fantasifigurer som figurerar runtomkring själva handlingen.

Vem vet? Det här är kanske exakt den film som regissören hade i åtanke redan från början. Och det är också alldeles för lätt att se jättekoncernen Disney som en pengamaskin som gärna spottar ur sig en ändlös ström av produkter skapade ur en och samma mall. Fast även om man bortser från hur det egentligen ligger till bakom kulisserna så är Alice inte det absurda och underbara mästerverk jag hade hoppats på. Det finns scener här som håller allt vad trailern lovade men som helhet skär det sig hela tiden alltför mycket, smakar alltför sött.

Batyg: 3,5 av 5

The essence of cool

Jag undviker uppsatsångest genom att äta nattmat och titta på en tv-klassiker från 2004. Första säsongen av 100 höjdare. Fint som snus men snart går det här inte längre. Nu kallar den framtida akademiska karriären på mig. Peace out, vänner!

Recension: Nine

Vissa projekt känns så bisarra att de knappt borde gå att göra. Men när Chicago-regissören Rob Marshall nu har gjort film av Broadwaymusikalen Nine som i sig bygger på Fellinis klassiska metafilm 8 1/2 (1963) om en regissör med skrivkramp så känns det i det närmaste naturligt. För Fellinis filmer låg ju alltid nära spektaklet och varietén i sitt uttryck, så varför inte gå hela vägen och göra musikal av det? Och själva musiken här är absolut inspirerad av både varieté och italienskt 1960-tal. Det är helt klart mer All That Jazz och Chicago än Moulin Rouge.

Daniel Day-Lewis gör som vanligt ett minst sagt intensivt intryck i huvudrollen som Guido Contini, omgiven av några av de största kvinnliga stjärnorna i världen. Judi Dench, Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, och Sophia Loren är inte direkt vanligt att se i samma film. Jag tycker det är kul att se att Marshall och Hollywood åter vågar satsa på att göra musikal av ett ämne som egentligen inte tycks lämpa sig särskilt väl för formatet. Här finns få kopplingar till musikvärlden, ingen episk förbjuden kärlekshistoria eller svulstig historisk bakgrund. Bara en man med ångest inför att ta ansvar och leva upp till omvärldens förväntningar om genialitet.

Dans- och musiknumren är vackra och även de svartvita tillbakablickarna till barndomen påminner väldigt mycket om det coola uttrycket hos Antonioni eller Visconti, men samtidigt kan det ibland kännas som att filmen inte riktigt lyfter. Det introverta temat kontrasterat mot det spektakulära i fantasisekvenserna är förvisso väl genomfört men det finns inga scener som i sig själva kan bli riktiga klassiker och Guidos lögndrivna flykt från sitt eget liv blir ibland väl klaustrofobisk.

Betyg: 3,5 av 5

Recension: Percy Jackson - kampen om åskviggen

Hollywood fortsätter att försöka hitta en ny Harry Potter eller Sagan om ringen. Med filmer som Guldkompassen, Eragon och Narnia i färskt minne har turen att filmatiseras kommit till ungdomsböckerna om Percy Jackson. Och även om det här absolut kan bli en hit bland ungdomar i sisådär tolvårsåldern så är det knappast nån ny Harry Potter vi har att göra med.

Alltså, premissen för det här äventyret är inte så dålig. De gamla grekiska gudarna är alltså de som faktiskt fortfarande bestämmer över Jorden, och de har en viss förkärlek för att förlusta sig med människor. Detta leder till att det föds en massa halvgudar som växer upp och tränas för att bli krigare och hjältar. Percy Jackson (Logan Lerman) själv är son till Poseidon, vilket tydligen är en stor grej eftersom det sällan föds halvgudar som är släkt med nån av "de tre stora" - Zeus, Poseidon och Hades. Huruvida det betyder att de är kyskare än de andra säger inte filmen, men den som kan sin mytologi kommer nog ändå ihåg att åtminstone Zeus var rätt slampig av sig. Percy själv vet inte om att han är en halvgud, så när hans stränga fröken förvandlas till ett flygande väsen med massa tänder och klor och anklagar honom för att ha stulit Zeus åskvigg blir han rätt förvånad. Det hela förklaras dock av en skäggig Pierce Brosnan i en rullstol som han senare visar sig behöva eftersom han egentligen är en kentaur med hästkropp. Percy Jackson - kampen om åskviggen är en film med så mycket logiska luckor och hål i historien att det ibland nästan blir löjligt. Det känns som Chris Columbus och Fox helt struntat i att bygga upp en grund med intressant bakgrundshistoria och trovärdiga karaktärer. Istället blir det till att trycka in hälften av alla monster som finns i den grekiska gudavärlden så att Percy och hans vänner har nåt att slåss mot. Döda en minotaur: check. Hugga huvudet av Medusa: check. Skjuta pilbåge på en hydra: check. Ni fattar.

Om det är Hollywoodstudiornas uppfattning att ungdomarna inte bryr sig om intressanta historier utan bara vill se matinévåld så skulle jag vilja komma med ett motbevis i form av Twilight och New Moon. Okej, många kanske går bara för att se Edwardss och Jacobs nakna överkroppar alternativt Bella regnblöt och med förföriskt halvöppen mun, men jag tror faktiskt att det är själva kärlekssagan och mytologin som lockar mest. Så för Percy Jackson räcker det inte med att huvudrollsinnehavaren ser ut som Zac Efrons lillebror. Det blir inte bättre för det. Hoppas uppföljaren har mer att komma med.

Betyg: 2 av 5

Recension: Shutter Island

I Martin Scorseses nya film kan man inte tro sina ögon. Huvudkaraktären i Shutter Island, som bygger på Dennis Lehanes bok Patient 67, är nämligen en inte helt psykiskt stabil man som ska undersöka ett mystiskt försvinnande på ett ännu mer mystiskt mentalsjukhus där ingen verkar spela med öppna kort. Från första bildrutan står det klart att Scorsese lånar av både Hitchcock, film noir och modern skräckfilm för att bygga upp en stämning så tät att man allt som oftast sitter med andan i halsgropen. Om hans 2000-tal har karaktäriserats av en episk berättarstil som i vissa scener blir närgången och påträngande så är Shutter Island en fullkomlig renodling av det senare. Leonardo DiCaprios krigstraumatiserade, halvalkoholiserade, sorgtyngde och hallucinerande polis Teddy Daniels har inte direkt nån lätt uppgift i filmen, men som skådis levererar han sitt porträtt med en intensitet och pondus som till och med slår insatsen i Revolutionary Road (2008) på fingrarna.

Det allra mest framträdande berättargreppet är ett vi sett många gånger förut. Vi möter en huvudkaraktär som inte är säker på vad som är verkligt och inte, och eftersom platsen är ett mentalsjukhus ligger galenskapen hela tiden nära inpå, den lurar så att säga i väggarna. Och när det börjar lukta konspiration så måste Teddy börja fundera på om hans paranoia är befogad eller om den kommer att leda till att han själv hamnar i en av öns isoleringsceller. Jag vet att det kan låta klyschigt men Scorsese vet uppenbarligen vad han gör för det känns sällan överdrivet eller fånigt. Istället stiger spänningen kontinuerligt eftersom insatsen hela tiden ökar för Teddy, som givetvis är på ön med en personlig agenda som inte har något med en vanlig rymning att göra.

Ben Kingsley och Max von Sydow spelar Shutter Islands två ledande psykologer som med stenansikten och lugna röster fyller Teddy med tvivel, men är det en biroll som det kommer att pratas om så är det Michelle Williams som Teddys döda fru. När hon kommer till honom genom minnesbilder, drömmar och hallucinationer visar hon återigen, liksom i Brokeback Mountain (2005), att hon med relativt kort tid i bild kan skapa intressanta och känslomässigt trovärdiga karaktärer som känns allt annat än förutsägbara.

Martin Scorseses 2010-tal börjar på samma höga nivå som han i och med The Departed (2006) avslutade 2000-talet med. Shutter Island är en klaustrofobisk kalla kriget-thriller så effektiv att jag inte en enda gång under 138 minuter kände att jag ville klippa i filmen. En pärla. Gå och se den!

Betyg: 4,5 av 5

Recension: A Single Man/ En enda man

Tom Fords debut är en fröjd att titta på. Från den skarpa bilden av kalla krigets amerikanska 1960-tal till små filmiska effekter som att mättnadsgraden i färgen plötsligt ökar och skapar en varm och drömsk känsla är det uppenbart att trots att det är en debut så sitter det inte någon amatör i regissörsstolen. Och Colin Firth förtjänar verkligen både sitt Venedigpris och sin Oscarnominering. Han porträtt av den tidigare levnadsglade collegeprofessorn George Falconer som efter sin partners död blivit inåtvänd och cynisk är både subtilt och trovärdigt. Och de svartvita scenerna som blickar tillbaka på parets förhållande är små mästerverk i sig. Trots det går det inte att komma ifrån att filmen känns lite feg.

Det är inte så att jag hade tänkt mig att bara för att Ford stod bakom filmen så skulle den tvunget fokusera på stil eller arkitektur men något lite mer vågat när det beträffar estetiken hade jag nog tänkt mig. Inte ens i filmens centrala scener som behandlar kärlek och sex låter han det aldrig bli annat än pirrigt och drömskt. I filmens inledning får vi se Colin Firths nakna kropp glida genom vattnet men i resten av filmen är manskroppen precis lika osedd som i vanlig Hollywoodfilm. Där Brokeback Mountain (2005) visade en omöjlig manlig homosexualitet som både extremt hård och tystad men också mjuk och kärleksfull kommer man inte nära varken det gamla förhållandet eller förförelseleken i A Single Man. Och det är synd eftersom man verkligen bryr sig om Firths karaktär, likväl som Julianne Moores trasiga gestaltning av hans bästa vän. Å andra sidan så får skådespelarnas ögon spela en ännu större roll än vanligt. Här säger blickarna minst lika mycket som dialogen och det greppet är så väl genomfört att det bara är att applådera.

Det är ett beprövat berättargrepp att genom en enda dag få ett tvärsnitt av en karaktärs liv. I Sverige fick Mikael Persbrandt exempelvis mycket beröm för sin roll i Dag och natt (2004). När det används i A Single Man ger det känslan av ett liv som levs så total i skuggan av sorg att ingenting annat spelar någon roll. Det är en film fylld av melankoli och nostalgi, en till synes enkel historia om en man och hans brustna hjärta och saknaden efter en annan man. En enda.

Betyg: 4 av 5

Owl City - Fireflies

Killen har en röst så sjukt likt Ben Gibbards att det är snudd på upphovsrättsbrott redan där. Att soundet dessutom skriker av både Postal Service och Death Cab gör det hela nästan stalker-läskigt. Owl City håller redan på att bli nästa stora elektropopgrej. Hoppa på tåget du med...

Hänt på vagnen

Okej, så jag var på väg in till stan på min födelsedag för att luncha med min flickvän. Ett sånt där skönt äldre alkispar, original som de kallas lite fint, längre fram i vagnen sitter och fumlar med någonting och sen börjar de gräla högljutt medan övriga kollektivtrafikanter försöker sitta så stilla som möjligt och undvika ögonkontakt. Till slut lugnar paret ner sig och nickar sedan mot varandra i samförstånd. Kvinnan tar strax fram vad jag nu inser är någon typ av kylvara i påse och frågar medpassagerarna om de inte är intresserade av att köpa lax som de snott i en lågprismatbutik. När ingen tycks märka av vad de erbjuder bestämmer de sig för att satsa på ett beprövat försäljningsknep: ett rakt och ärligt tilltal. De proklamerar stolt att de inte är hemlösa och att de bara vill ha lite pengar för att köpa öl. Killen som sitter rakt över gången fortsätter att stirra rakt fram vilket får den ganska berusade mannen att inse att han behöver övertygas genom att påvisa varans förträfflighet. Han plockar fram en av de inplastade laxarna och klämmer på den för att visa att den är färsk och spänstig. Sen gör han ett ödesdigert misstag - han öppnar paketet.

I nyktert tillstånd och på en orörlig plats skulle det hela antagligen inte varit ett problem men snart känner hela den främre delen av vagnen hur laxen luktar eftersom laken skvätter åt alla håll och kanter medan vagnen rasslar ner för Stigbergsliden. Från min plats framstår det hela som fantastiskt roligt men många är inte direkt roade av tilltaget. Den berusade mannen försöker rädda situationen genom att erkänna att laxen kanske inte är purfärsk men av god kvalité, från Norge, och att de kan tänka sig att sälja den för en femtiolapp. Han räcker över den öppnade laxen till en dam i femtioårsåldern som artigt tar emot den men bestämmer sig sen för att den trots allt inte var vad hon tänkt sig. "Fyrtio då?" frågar kvinnan i förhållandet som uppenbarligen vill göra affär, men det blir ändå ingen deal. Vid nästa station hoppar de av, förbryllade över att göteborgarna inte känner igen ett fynd. Själv står jag och ler åskådarens allra minst empatiska leende mot alla mina medresenärer medan vagnen rullar in på Järntorget.

Recension: Valentine's Day

I korthet: Garry Marshall försöker göra en sorts andlig uppföljare till Love Actually men misslyckas katastrofalt trots att han har halva Hollywood framför kameran plus ett beprövat recept på framgång - Julia Roberts. Som inte går att ta på något som helst allvar som hårdför armékapten stationerad i Irak och på väg hem på permission.

Det här är ett riktigt magplask där inte en enda av de många hopflätade historierna känns intressant med ett möjligt undantag i Anne Hathaways och Topher Graces lilla kontorsromans. Visst har vi även sett den förut (han blir chockad när han får reda på att hon säljer telefonsex på kvällarna) men den är tillräckligt mysig för att åtminstone få mig att le. Resten är antingen så smörigt uppenbara att de bara gör mig förbannad eller så ges de så lite tid till dramatisk uppbyggnad att man undrar om inte redigeraren satt och sov i klipprummet. Exempelvis är en historia ungefär så här: Varulvskillen från New Moon är ihop med en bimbotjej och man fattar inte varför han gillar henne men han gör uppenbarligen det ändå, och det är fint. Låter det fånigt? Det är vidrigt! Och allt detta ska jag behöva stå ut med bara för att filmaffischen ska kunna ståta med en rollista som ger studiodirektörer ekonomiskt kåtslag.

Snälla, gå inte och se det här. Det enda som är riktigt roligt är Julia Roberts metakommentar på frågan om hon någonsin shoppat på Rodeo Drive, samt när Queen Latifah råkar få ett samtal som egentligen var menat för Hathaways telefonsexförsäljare. Och båda de ögonblicken äger rum under eftertexterna. Ge mig en ny Notting Hill, en Pretty Woman, en Medan du sov eller en Fyra bröllop och en begravning. Jag upplever gärna Prom Night, Friday the 13th och Sunday, Bloody Sunday så länge jag slipper Valentine's Day.

Betyg: 1 av 5

Recension: Farsan

Med Farsan är Josef Fares tillbaka där han började. I Jalla jalla hade Torkel Peterssons karaktär problem med "dicken", i den nya filmen är han rädd att hans fru tycker han är för mesig. I Jalla jalla handlade familjepromblematiken om kärlek och arrangerade giftermål, i Farsan är det frågan om adoption. Jan Fares, Josefs riktiga farsa, spelar dock exakt samma karaktär som han gjorde i Fares debut och i viss mån också i Kopps. Och han är precis lika fantastiskt kul här. Med sin självsäkerhet och vetskapen om att han alltid har rätt, samt sin buffliga men ändå välvilliga attityd charmar han sig igenom hela filmen.

Det finns dock en lite paradoxal grej i hela Farsan-karaktären. Filmen är nämligen på många sätt en uppgörelse med omoderna maskulinitetsideal - där mannen framstår som omanlig om han inte kan få egna barn eller beter sig "överdrivet" känslosamt och närande - samtidigt som dess varme huvudkaraktär själv representerar just den sortens rätt obehagliga manlighet. Visst, på många sätt tvingas han anpassa sig till en mer modern syn på saker och ting men det märks ändå att Josef Fares ser upp även till dessa sidor hos sin far. Han gör humor av dem, men inte utan ett visst mått av romantiserande.

Efter Zozo och Leo trodde kanske de flesta att regissören hade gått ifrån den här sortens ganska enkla filmer som mest bara vill få oss att skratta åt dråpliga karaktärer, men jag är glad att återse den mer uppsluppna och lekfulla sidan hos Josef Fares eftersom Jalla jalla trots allt gav svensk film en välbehövlig blodinjektion när den kom. Med sin självklara ärlighet och distanslösa humor visade den att man kan göra charmig komedi i Sverige utan att det behöver bli buskis eller Svensson Svensson, och det lyckas även Farsan med. Så trots avsaknaden av nyskapande och ett rätt ambivalent förhållningssätt till sitt ämne är det skönt att återigen få skratta åt Josef Fares farsa.

Betyg: 3 av 5

Sonic 4

Jag var ju aldrig nån Sega-fanboy men hos alla gamla Mega Drive-frälsta, de som grät en stilla tår när det stod klart att Dreamcast skulle komma att bli det anrika företagets sista konsol, hos dem dunkar nog hjärtat lite extra hårt när de får se det här.

"Tillbaka till rötterna" har Sega sagt så många gånger när de försökt nylansera den blå igelkotten till snart vartenda format på marknaden. Den här gången verkar de dock mena allvar. De har nämligen satt en fyra efter namnet istället för nån fräsig undertitel och säger därmed att det här är den riktiga uppföljaren till Sonic 3 och en sådan har Sega inte råd att låta vara något annat än grym. Än är inte nyretron död alltså. Bionic Commando: Rearmed och Mega Man 9 var ju båda fantastiska, och New Super Mario Bros Wii lyckades dessutom att utveckla det klassiska Mario-konceptet i 2D ännu en bit. Än så länge har vi knappt sett nåt ur Sonic 4 men min gissning är att det kommer att vara tokmycket nostalgiserande utan att tillföra särskilt många nya element till spelandet. Sega måste faktiskt spela säkert med sin maskot nu. Något annat har de inte längre råd till.

Recension: An Education

Årets första riktiga mästerverk på svenska biografer är här. Visst, Till vildingarnas land förtjänar absolut att hyllas men något mästerverk är den inte. Relativt ohypad smyger sig istället An Education på mig och vägrar släppa taget. Denna lilla diamant till uppväxtdrama har ett så lätt tonfall och ett så välskrivet manus (signerat Nick Hornby) att jag bara känner mig fånig när jag ska kritisera filmen för att vara överdrivet nostalgisk eller för att hasta sig in i ett otillbörligt moraliserande mot slutet. Låt mig istället förklara min kärlek.

1961. Jenny (Carey Mulligan) är en 16-årig flicka som växer upp i en förort till London med stränga föräldrar som pressar henne hårt för att hon ska komma in på Oxford och få en riktig utbildning, så hon kan göra nåt av sitt liv. Jenny själv drömmer dock om Paris, Europas kulturella nervcentra. Hon lyssnar på Jacques Brel, läser Camus, röker cigarretter och slänger ur sig coola franska fraser så ofta hon bara kan. Hon läser om modern konst och förlorar sig i jazzen ända tills den stränga och urtrista fadern (Alfred Molina) säger åt henne att plugga latinläxan istället. Den hägrande drömmen ser dock ut att närma sig när en snygg och rik playboy (Peter Sarsgaard) med konstintresse börjar intressera sig för den pålästa och entusiastiska tonårsflickan och dessutom lyckas charma föräldrarna också. Snart är Jenny medbjuden på danser, restauranger och Parisresor, men hon tvingas även inse att hennes nyfunne man kanske inte har ett helt rent samvete. Och utbildningen i Oxford börjar kännas allt mer avlägsen och obetydlig.

Carey Mulligan är fullkomligt lysande i den här rollen. Hon lyckas balansera Jennys brådmogna uppträdande med en storögd naivism utan att några gester blir för stora. Möjligen haltar det till något fram mot slutet men för min del är det här en oscarsnominering som är klart välförtjänt. Alfred Molina och Peter Sarsgaard är också övertygande men det här är verkligen Mulligans film.

Perioden kring sextiotalets början presenteras på klassiskt sätt som en brytpunkt mellan två eror. Föräldragenerationen som med kriget i färskt minne vill få världen att hitta tillbaka till sin traditionella rytm och ungdomen som ser chansen att göra något helt nytt. Det är en komplicerad tid att vara ung i, samtidigt som där finns möjligheter som aldrig tidigare stått öppna. För mig är det kärnan i filmen, att fånga en värld som precis börjat snurra fortare. Nostalgin både mot det urbrittiska -tea time med kex i små tegelhus och skoluniformer i grått ylle - och mot sextiotalets kulturella explosion med dramatiskt mode, stora frisyrer, jazz och swing och existentialism lyser igenom överallt. Men det är hela tiden personligt hållet och drar aldrig iväg och blir spektakel. Danska regissören Lone Scherfig imponerade inte på mig med Italienska för nybörjare men med An Education så har hon övertygat mig som få andra kan.

Betyg: 5 av 5

Recension: Prinsessan och grodan

Mitt i 3D-hypen och de fantastiska framgångarna med Upp bestämmer sig Disney för att ta ett steg bakåt och göra en superklassisk handanimerad saga, en sån som jag fortfarande menar när jag använder ordet "disneyfilm". Här finns den klassiska kampen mellan ont och gott, vackra sångnummer och komiska djursidekicks med lustiga utseenden och röster. Det som är nytt den här gången är att historien utspelar sig i djupaste amerikanska Södern, i New Orleans, och att musiken därför är full av swing och atmosfären andas både jazz och voodoo. Det som det snackats mest om inför filmens premiär är dock att Disney äntligen satt en svart tjej i prinsessrollen, även om Tiana börjar filmen som dubbelarbetande, hunsad servitris med drömmar om en egen restaurang.

Själv tycker jag att uppståndelsen är lite väl stor kring just detta faktum. Jasmin i Alladin får väl ändå sägas vara arab, även om hennes hud ju ser misstänkt ljus ut, och Mulan och Pocahontas är ju inte heller några vita prinsesstereotyper. Men det är kul att se att Disney inte tappat tron på sin klassiska formel trots all Pixar-hype och för oss som växte upp med "gamla" Disney är det givetvis roligt även av nostalgiska skäl. Prinsessan och grodan är en småkul variant på ett beprövat koncept och har en hel del väldigt rörande och vackra scener, men någon ny Lejonkungen är det knappast. Det blir helt enkelt aldrig tillräckligt nervpirrande och spännande för det.

Betyg: 3 av 5

Oscarsnomineringarna 2010.

Oscarskandidaterna presenterades idag. Här nedan presenteras de nominerade i de stora kategorierna och även mina favoriter. Inte de jag tippar ska vinna utan de jag vill ska vinna.

BÄSTA FILM

Avatar, Up in the air, Precious, An education, Inglourious basterds, Upp!, The blind side, District 9, A serious man, The hurt locker

Min favorit: Både Basterds, Up in the air och The hurt locker är grymma filmer, men jag hoppas faktiskt på fantastiska 60-talsskildringen An education som med sin otroliga berättarglädje och lätthet i handlaget fångar spänningen mellan möjligheterna vid horisonten och den gråa engelska vardagen på ett helt unikt sätt. Och att Carey Mulligan gör ett av de senaste årens bästa kvinnoporträtt är bara grädde på moset.

BÄSTA REGI

Kathryn Bigelow (The Hurt locker), James Cameron (Avatar), Jason Reitman (Up in the air), Quentin Tarantino (Inglourious basterds), Lee Daniels (Precious)

Min favorit: Tarantino visade med Inglourious basterds att han kan sätta sin personliga prägel på i princip vilket material som helst, men jag vill ändå att Bigelow ska få priset för sin otroligt nerviga skildring av adrenalinstinn manlighet i en verklighet hela tiden i dödens närhet.

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Sandra Bullock (The blind side), Helen Mirren (The last station), Carey Mulligan (An education), Gabourey Sidibe (Precious), Meryl Streep (Julie & Julia)

Min favorit: Carey Mulligan. För att hon slog knock på mig från första scenen till sista.

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Jeff Bridges (Crazy heart), George Clooney (Up in the air), Colin Firth (A single man), Morgan Freeman (Invictus), Jeremy Renner (The hurt locker)

Min favorit: Jeremy Renner. Det känns kanske lite väntat att välja skildringen av en soldat med dödslängtan och en rejäl manlighetskris. Men har man sett Renners porträtt så vet man att det här är ett riktigt jävla genombrott.

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Moni´que (Precious), Vera Farmiga (Up in the air), Anna Kendrick (Up in the air), Maggie Gyllenhaal (Crazy heart), Penelope Cruz (Nine)

Min favorit: Inte sett Precious än, trots att alla snackar om den. Inte Nine heller, och Penelope brukar vara bra. men Vera Farmiga gjorde en grymt subtil och ändå känslomässigt laddad roll i Up in the air så hon är mitt pick i brist på synad competition.

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Christoph Waltz (Inglourious basterds), Woody Harrelson (The messenger), Stanley Tucci (The lovely bones), Matt Damon (Invictus), Christopher Plummer (The last station)

Min favorit: Christoph Waltz. Kanske gick det inte att misslyckas med Tarantino bakom kameran och årets coolaste dialog (öppningsscenen är to die for), för 2009 föddes en framtida klassiker till filmskurk. Bill, släng dig i väggen och ta Stålmannensnacket med dig. Du har ändå snott bitar av det från Seinfeld.

BÄSTA MANUS

The Hurt locker, Inglourious basterds, A serious man, The messenger, Upp!

Min favorit: Inglourious basterds är en krigsfilm som -bara- Tarantino kan skriva den.

BÄSTA MANUS EFTER FÖRLAGA

Up in the air, An education, Precious, District 9, In the loop

Min favorit: An education. Se den. Nu!

BÄSTA ICKE-ENGELSKSPRÅKIGA FILM

"Det vita bandet" (Tyskland), "Un prophete" (Frankrike), "La teta asustada" (Peru), "El scereto de Sus Ojos" (Argentina), " "Ajami" (Israel)

Min favorit: Det vita bandet. Hanekes är den enda jag sett och den gillade jag skarpt så den får det bli. Oroande och obehaglig med otroligt foto.

Tillbaka till framtiden

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/bandy/article6523992.ab

I artikeln ovan skriver aftonbladet.se om svenska bandyguld genom tiderna och passar dessutom på att skriva in ett svenskt guld 2011 i historieböckerna redan nu. Snacka om att ha förtroende för landslaget...

Recension: Till vildingarnas land

Spike Jonze har sagt om sin senaste film att han inte ville göra en barnfilm utan en film om barndom. Ett ganska klichéartat uttalande kan tyckas men sällan har det ekat lika sant som i fallet Till vildingarnas land. Den klassiska barnboken handlar om pojken Max som på grund av att han är så vild blir straffad med att gå till sängs utan middag. Med fantasins hjälp flyr dock sin egen tillvaro och hamnar så småningom i vildingarnas land där han kröns till kung. Denna lilla historia har blivit film på ett sätt som få hade kunnat förutspå. Åtminstone inte förrän det blev klart att Spike Jonze skulle reggisera. Visst finns kärnberättelsen fortfarande kvar och den speciella tecknarstilen har översatts till film på ett underbart sätt men i händerna på Jonze och manusförfattaren Dave Eggers har ursprungsmaterialet utvecklats till någonting otroligt vackert och samtidigt oroväckande.

I filmens värld är Max en pojke som lever med sin frånskilda och stressade mamma och en storasyster som hellre umgås med sina kompisar än med honom. Hans frustration och vilja att bli sedd går över i ilska när mamman bjuder hem en man på en dejt trots att hon inte tycks ha tid för honom. I fantasins värld flyr han i en båt till vildingarnas land. De stora monstren skrämmer honom först men han lyckas övertyga dem om att han är starkare än dem och blir krönt till deras kung under löften om att allt ska bli bra. Under sin tid som kung upptäcker han dock att det är svårt att vara alla vildingarna till lags och samtidigt vara en rättvis och klok härskare. Och om han inte sköter sig kan det gå illa. Vildingarna har nämligen för vana att äta upp sina kungligheter när de inte längre uppskattar deras beslut.

Jag vill verkligen ge en eloge till filmskaparna för att inte ha gjort filmen till vare sig Disney eller Tim Burton, utan gått en helt egen väg, särskilt när det gäller den visuella stilen. Varelserna ser helt fantastiska ut och både rörelser och ansiktsuttryck blir fullkomligt trovärdiga. Det är också häftigt att se att man verkligen gestaltar barn som komplexa personer med starka och motstridiga känslor som både människa och monster får visa upp i filmen. Både Max och vildingarna blir lätt frustrerade på dem de tycker om men vet inte hur de ska hantera sina känslor som istället kommer fram som destruktivt beteende. Ibland blir saker och ting fel och man får göra sitt bästa för att ställa saker och ting till rätta. De bepälsade vildingarna är oftast snälla och lekfulla men de har också vassa tänder och pratar när de blir arga om att äta upp Max, så det finns ingen varaktig trygghet att luta sig tillbaka mot. I en scen där en av vildingarna gömmer honom i sin mun kände jag själv hur obehaget kom smygande. Små barn som får se filmen kommer nog att kunna tycka sådana scener är riktigt läskiga samtidigt som det inte finns tillräckligt mycket slapstick eller annat som lockar till skratt för att balansera upp den stundtals allvarliga och mörka tonen.

Just på grund av de komplexa relationerna mellan karaktärerna får inte Max uppleva den där euforiska känslan av att faktiskt vara kung över allt och att få göra precis som han vill, åtminstone inte särskilt länge. Och den känslan tyckte åtminstone jag som barn om precis lika mycket som bilderna av de fantasifulla monstren. Istället ligger det en sorts sorgsenhet över Till vildingarnas land, och den plats som börjar som en flyktväg för Max är densamma som till sist får honom att längta hem igen. Så om man som jag älskade boken som barn kanske man inte får se det man hoppats på, men om man går in i salongen med ett öppet sinne så kan man få uppleva något helt annat som också känns i maggropen. Bara inte på samma sätt.

Betyg: 4 av 5

Resia

Det är möjligt att jag spelar dem rätt i händerna nu, men fan vad tjejen i Resias nya reklamkampanj ser jobbig ut. När jag gick förbi deras kontor i Brunnsparken kunde jag inte låta bli att stanna upp inför exempelvis den här affischen. Hon flinar fånigt och ser arg och dum ut samtidigt. Verkligen inte personen jag vill ha som reseledare eller köpa min semester av. Kanske försöker Resia skaffa sig publicitet och bli det nya Apoliva. Jag hoppas det inte funkar.

Vill du se henne i rörelse kan du givetvis gå in på Resias hemsida och kolla på den senaste reklamfilmen.

Recension: Daybreakers

Det händer oftare och oftare tycker jag, det här att trailern är bättre än filmen. Nu har det hänt igen. Och jag som hade sådana höga förväntningar på Daybreakers efter den där trailern. Ni vet - blågrå bilder av stål och glas, gula ögon, skarpa huggtänder och WIllem Defoe till Placebos underbart mörka tolkning av Running up that hill. Det verkade liksom vara en film som tog arvet från skräckfilmen på allvar men vågade binda ihop det hela med lika delar action och politisk thrillerhistoria och få det att fungera ändå. Nu är filmen släppt och jag kan med en suck konstatera att nej, det fungerade inte.

Det första problemet som Daybreakers släpar på är att fotot som man i början tycker är stämingsfullt och vackert efter en och en halv timme börjar kännas ensidigt och fantasilöst, vilket tyvärr också gäller handlingen. Visst finns det smarta scener där vi får se hur vardagen för världens invånare förändrats sen majoriteten av människorna blev vampyrer, med underjordiska gångar och UV-reflekterande filter på bilarna så att man kan kan köra även på dan, men man gör det väldigt lätt för sig när det gäller historien. Det är den lilla ensamma människan med moralisk kompass mot det stora onda företaget som för en gångs skull bokstavligt faktiskt suger ut människorna för att tjäna pengar utan att bry sig om de långsiktiga konsekvenserna förrän det redan är för sent.

Ethan Hawke gör sitt bästa för att vara en trovärdig empatisk hjältevampyr men är tyvärr precis lika endimensionell som Sam Neills kalkylerande ärkeskurk. Den stora behållningen är i så fall snarare Willem Defoes hårdföre vampyrdödare som droppar oneliners och citerar Elvis när han inte låter sitt hagelgevärsmonterade armborst sköta snacket.

Inte heller lyckas man skrämma publiken genom sina trötta försök med plötsligt infladdrande fladdermöss och höga ljud. Däremot är den delen av historien som handlar om vad som händer med de vampyrer som inte får människoblod både angelägen och intressant. Där lyckas Daybreakers engagera mig genom att tillföra genren en ny och väldigt obehaglig dimension.

Slutresultatet är dock inte tillräckligt fokuserat för att fungera hela vägen utan istället känns filmen ofta som att den står stilla och trampar vatten medan den samtidigt försöker tillfredsställa skräckfilmspubliken och titta på vampyrgenren från ett nytt perspektiv.

Betyg: 2 av 5

Årets låtar 2009

Kommer ni ihåg 2009? Det är klart ni gör. Jag vet att jag varit seg med att lägga upp det men här är nu min lista på de 20 bästa låtarna från förra året. Här finns också en länk till Spotify där man kan lyssna på de flesta av låtarna, och de låtar som inte finns på Spotify har blivit utbytta mot någon annan kanonlåt från förra året. Enjoy!

20. Julian Casablancas – 11^th Dimension
The Strokes frontman släppte eget och lät som New Order på sitt allra bästa discohumör, vilket gjorde saknaden efter det bandet klart lättare.

19. Wilco – You Never Know
De experimentella altcountry-rockarna följde upp finfina Sky Blue Sky med ett självbetitlat album och där hittade man den här raka och effektiva poppärlan med stämsång och stompigt piano.

18. Fibes, Oh Fibes (feat. Kim Wilde) – Run to You
Ett av mina absoluta hatband släppte pressbilder som såg ut som skitfula MQ-annonser och pratade om sin Toto-kärlek. Sen hade de dessutom mage att släppa ifrån sig en alldeles glittrande Kim Wilde-duett som var helt omöjlig att ens ogilla. Fan ta dem!

17. Neko Case – People Got a Lotta Nerve
Neko Case följde upp Fox Confessor Brings the Flood med ett poppigare album som inte riktigt höll samma klass som sin föregångare men i gengäld hade ett par riktigt hittiga låtar. "Yes, I know, that I'm a man, man, man, man, man, maneater/ but still you're surprised-prised-prised when I eat ya" sjunger hon på sitt allra ljuvaste vis och jag smälter.

16. Maps – I Dream of Crystal
Med bäcksvart elektropop med anthemambitioner imponerar man lätt på mig och Maps förstasingel från Turning the Mind är en uppsträckt knuten näve mot natthimlen.

15. Camera Obscura – My Maudlin Career
Albumet som helhet höll inte samma klass som bandets tidigare släpp men Tracyanne Campbells hjärta låg och blödde så ogenerat i denna mjuka smekning till melankolipop att jag bara var tvungen att lyssna på det om och om igen.

14. The Stills – Being Here
Det här bandet började sin karriär jämförda med både The Cure och The Strokes, men i det här muskelbygget låter de snarast som en blandning mellan Broder Daniel och U2.

13. Grand Archives – Silver Amongst the Gold
En av mina absoluta favoritlåtar förra året var Torn Blue Foam Couch. På uppföljaren till debuten fick vi ännu mer Beach Boys-harmonier och mustig americanapop som luktar mer Kalifornien än Seattle. Ingen låt var lika stark som Torn Blue... men den här ger mig ändå ett leende på läpparna varje gång jag lyssnar till den och påminner mig om en fantastisk spelning på Pustervik där hela publiken njöt av Stilla havsvinden som blåste genom skägg och flanellskjortor.

12. The Sound of Arrows – Into the Clouds
Bandet har fortfarande inte släppt en fullängdare ifrån sig men vem behöver det när alla deras singlar är små elektroniska presenter som smakar både tuggummi och dansgolv?

11. Engineers – Brighter as We Fall
Jag lyssnade en hel del på shoegazepop 2009 och blev inspirerad av utmärkta bloggen Shoegazeralive. Den här låten med sin episkt svepande melodi kommer jag dock särskilt ihåg eftersom jag värmde mig till den när jag satt fast i ett svinkallt vrak till buss som lagt av långt uppe i de bolivianska Anderna.

10. [ingenting] – Halleluja!
[ingenting] skulle kunna avfärdas som pretentiösa eller fåniga, och stundtals är jag mer än villig att hålla med men det är svårt att värja sig mot kraften i denna käftsmäll till väckelsemöte.

9. Lisa Hannigan – I Don’t Know
Den här låten tog mig helt oväntat med storm när jag första gången hörde den i ett avsnitt av The Colbert Report. Damien Rices exflickvän låter inte helt oväntat som en klassisk singer/songwriter på sin deubtskiva Sea Sew men vem fan bryr sig om originalitet när det beprövade konceptet kan låta så här bra. Den nedtonat smattrande virveltrumman och en fiol som ständigt pockar på uppmärksamhet lyfter fram den vardagsromantiska texten om osäkerheten inför kärleken.

8. Editors – Papillon
Precis som Julian Casablancas och för den delen Kent och Lars Winnerbäck bestämde sig Editors för att byta ut de riviga gitarrerna som blivit deras signum mot mörka synthslingor och en tung elektronisk produktion. Slutresultatet spretar för mycket för min smak men Papillon är å andra sidan en riktig tour de force där Tom Smiths stämma låter precis lika auktoritär och lockande som i underbara Munich från debuten The Back Room

7. Bat For Lashes – Daniel
Jag hade aldrig hört talas om tjejen innan jag hörde den här låten men det stod ganska snart klart att hon måste injicerat Kate Bushs Hounds of Love direkt in i blodet eller nåt. Trots den övertydliga influensen var dock Daniel en av årets stora överraskningar för mig, och en av de låtar jag lyssnade allra mest på.

6. Deportees – When They Come
Jag gillade Arrest Me 'til it Hurts som fan när den kom, men tyckte aldrig att resten av Deportees repertoar var särskilt intressant och falsettsoulen i sagda låt tröttnade jag också snart på. På en skiva som medföljde ett nummer av Sonic fick jag dock höra den här geniala trollbrygden av vinterkall countrysoulpop och plötsligt kände jag hur de måste ha saknats mig ändå eftersom det kändes så tryggt i magen igen.

5. The Pains of Being Pure at Heart – This Love is Fucking Right!
Jesus & Mary Chain har inspirerat en och annan artist genom åren men sällan lika tydligt eller med lika fantastiskt resultat som i fallet The Pains of Being Pure at Heart. Det är hookig janglepop inbäddad i den varmaste mur av gitarr-dist man kan tänka sig och sångaren Kip Berman låter så hungrig och har samtidigt den där självklarheten i rösten som gör att det känns som att man hört varje låt förut.

4. Skansros – Solljus
Förra årets näst bästa låt utnämnde jag Drömmen om Skansros till. Solljus är inte långt därifrån i år. Inledningen med ett ensamt piano och sen Felix Anderssons röst som återigen tar oss genom ett veritabelt opus om att vara liten och samtidigt uppleva hopplöshet och passion. I just Solljus står bandet utan de sedvanliga rockabillyinfluenserna vilket får texten att lysa igenom ännu klarare. I februari när singeln kom ut skrev jag att raderna "ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam/ ensam när den lös" drabbade mig lika hårt som Morrisseys bästa alster och nu tio månader senare så står jag fortfarande orubbligt fast vid de orden.

3. Kent – Vals för Satan (din vän pessimisten)
Jag tyckte att Tillbaka till samtiden hade sina stunder men den var aldrig i närheten av Du och jag Döden. När bandet så släppte ifrån sig Röd så stod det snart klart att vi hade att göra med ett mästerverk. Minus den hopplöst vidriga kyrkopsalmen som inleder skivan. Den låtsas jag fortfarande inte om. Vals för Satan (din vän pessimisten) är en lika stark anthem som Mannen i den vita hatten (16 år senare) eller 747 och den kommer inte ens sist på skivan. Där hittar vi nämligen ytterligare ett paradnummer - Det finns inga ord - men det är trots allt den här superbt producerade glitterbollen som lyser starkast på Kents andra synthplatta.

2. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore
I'm Throwing My Arms Around Paris är helt fantastisk ("only stone and steel accept my love") men det är ändå den här långsamt växande brandfacklan som har ekat mest i mina hörlurar och högtalare i år. Det kan till och med vara den låt som jag lyssnat allra mest på. Jerry Finn, som i och med Years of Refusal producerade sin sista skiva innan han dog, lyfter fram Morrisseys röst på precis rätt sätt och även om det som pågår i bakgrunden skulle kunna kallas muskelrock så tar det aldrig över utan Morrissey tillåts att ensam regera genom hela låten. Och som han gör det. Vive la roi!

1. Pet Shop Boys – The Way it Used to Be
Världens bästa band kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till den perfektion de uppvisade på albumen Behaviour och Very kring 1990-talets början men med Yes visade de i alla fall att de som alltid fortsätter att skriva världens bästa poplåtar och ständigt blanda högt med lågt. Tjajkovskijs Nötknäpparen ligger till grund för All Over the World medan Kate Moss och Pete Dohertys förhållande sägs vara inspirationen för underbara Pandemonium. Det var dock svarta och bittert tillbakablickande The Way it Used to Be som blev 2009 års bästa låt för mig. Precis som i Being Boring och You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk är det spänningen mellan de vackra minnena och den bittra verkligheten som ger låten dess fantastiska atmosfär, och att bara nämnas i samma mening som de låtarna är nog för att jag utan tvekan utnämner The Way it Used to Be till den bästa låten 2009.

Recension: Snabba cash

Jag har inte läst Jens Lapidus bok så jag hade ingen aning om vad Snabba cash handlade om när jag först hörde talas om filmen. När det så började pratas om knarklangning bland stekare i överklassmiljö och shootouts med jugoslavisk maffia växte väl inte direkt mina förväntningar på denna svenska gangsterhistoria. Jag har förstått att vissa saker skiljer sig mellan filmen och boken och vet inte alls om Jens Lapidus är nöjd med filmatiseringen, men om han inte är det är han lika korkad som Stephen King när han uttryckte sitt missnöjde med Kubricks The Shining.

Historien kretsar kring JW (Joel Kinnaman), en norrlänning som läser på Handels i Stockholm och försöker smälta in bland människor med pengar genom att se ut och agera som dem trots att han egentligen inte har råd. För att ha råd med sina dyra vanor kör han svarttaxi på nätterna och skriver tentor åt klasskamrater som inte orkar göra det själva. När han blir erbjuden 20 000 för en körning tackar han ja trots att han inser att det rör sig om något olagligt och snart är han indragen i något han inte kan ta sig ur. På vägen möter han Jorge (Matias Padin) och Mrado (Dragomir Mrsic) som båda också vill göra stora pengar på knarket för att kunna sörja för sina familjer.

Det första som slår mig med Snabba cash är att Daniel Espinosa inte heller tycks gilla svenska snutfilmer. Filmen lägger mycket fokus på huvudpersonernas snåriga privatliv liksom Beck- och Wallanderfilmerna men skillnaden är att det här hela tiden finns nerv och angelägenhet i dessa scener. Det är effektivt filmat utan att bli tråkigt och skådespeleriet håller överlag en så hög klass att man inte kan låta bli att känna sig stolt. Karaktärernas ihoptrasslade livsöden blir inte bara engagerande utan till och med trovärdiga, något som knappast är standard i den här typen av film. Varken bilden av den organiserade brottsligheten som gömmer sig i inrökta förortslägenheter och små internetkaféer eller den av den unga bakåktslickade överklassen känns fejkade eller överdrivna. Visst finns klichéerna där men dialogen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen mot det parodiska.

Visst visar regissören i sitt bildspråk och klippning på de två världarnas skillnader men tack vare främst Joel Kinnamans oerhört övertygande skådespelarinsats får man också inblick i de hålrum där de möter varandra, och där tycks de ligga precis intill. Det här gör också att filmen tacksamt nog slipper förvandlas till en Hollywoodpastisch med gängkrig och mängder av brutala mord. Här finns inga hitmen som stryper tjallare utan bara ett modernt relationsdrama med ett modernt uttryck och ett ypperligt och stämningsskapande soundtrack. Mer deep house än Morricone så att säga.

I jämförelse med det bästa genren har att erbjuda internationellt så står sig Snabba cash kanske inte lika bra, men filmen är ändå ett bevis på att man med ett bra manus och duktiga skådespelare kan göra riktigt hårdkokta och mörka historier som fungerar även i en svensk filmtradition.

Betyg: 4 av 5

Shout Out Louds - Fall Hard

För alla de som fortfarande inte slutat lyssna på Impossible. Shout Out Louds nya singel är pop i dess allra renaste form. En underbar låt och dessutom en supervacker video till. Left of Space gillar!