Tuesday, January 23, 2007

Marie Antoinette


Sofia Coppolas senaste var en extrem sockerchock med efterföljande käftsmäll. Den unga österrikiska prinsessan Marie Antoinette måste lämna sitt hem och allt som hon känner till för att tvingas in i ett äktenskap med en man hon aldrig träffat, i ett land som är väldigt olikt hennes eget. Kirsten Dunst gör ett kanonjobb som en ung flicka som måste hitta sin egen plats i en helt ny miljö och samtidigt axla det politiska ansvar som innebär att hon dels måste skydda alliansen med Frankrike genom att få barn med sin make (som verkar direkt ointresserad av henne) och samtidigt vara en god kronprinsessa och drottning inför Frankrike och hovet.

2000-talet märks inte bara av i filmens omskrivna soundtrack med bl.a. The Radio Dept. och New Order, utan även i skildringen av en tonåring i en värld där inget mellanting finns mellan barn och vuxen. Marie Antoinette gör uppror genom sina extravaganta kläder, sitt festande, sina vänner "som inte är bra för henne" och genom att smita hemifrån fast hon inte får. Precis som vilken tonåring som helst. Problemet är bara hur man uppfostrar en blivande drottning...

Skådespelarensemblen känns väl sammansatt och Dunst, Schwartzman, Rip Torn och Marianne Faithfull gör alla jättefina tolkningar av sina roller. Steve Coogan måste också nämnas som en fantastiskt stroppig österrikisk ambassadör, en roll som bara måste vara skriven för honom.

Kan man sin historia är det nästan läskigt att se glädjen och lystern i Coppolas bilder och hennes sympatiska porträtt av prinsessan som måste hitta sig själv i en värld där hennes roll redan är fastställd. Det är vackra bilder, dels av en ensam Kirsten Dunst i det enorma Versailles, och dels av de spektakulära festerna, som skapar en känsla av en fantasivärld. Men samtidigt vet man hur det till slut gick, att det inte fortsatte för evigt.

När så Bastiljen stormas vet man att det bara är nedförsbacke som kvarstår för de unga regenterna och deras familj. Jag kände av den berömda klumpen i halsen redan när Dunst och Jason Schwarzman i rollen som kung Ludwig XVI äter en sista cermoniell måltid tillsammans under tystnad medan den arga folkmassans uppretade rop hörs i bakgrunden, men den blev till och med ännu större under slutscenen. Kungen frågar sin drottning, när hon ser ut genom fönstret på sin vagn, ifall hon beundrar sina lind- (eller kalkstens-) avenyer och hon svarar att hon tar farväl. Där lämnar Coppola Marie Antoinette och det är skönt. Som åskådare räcker det absolut, och effekten blir så mycket starkare eftersom vi redan vet om hur det slutar. Det behövs ingen giljotin i bild, sorgen i slutscenen blir så klar ändå i kontrast med resten av filmen.

Emellanåt blir filmen dock långdragen och vissa scener blir mer utfyllnad och vackra bilder än något annat. Marie Antoinette är absolut Sofia Coppolas sämsta långfilm, mycket beroende på att manuset inte har tillräcklig kraft i sig själv, utan en åskådare som är medveten om historien. Hon får dock visa att hon är en av Amerikas bästa unga filmregissörer, speciellt när det gäller att skapa stämningar i bilden. Hennes dialog och soundtrack är som vanligt i princip orörbara, men filmen som helhet känns mer hafsig än både Virgin Suicides och Lost in Translation.


Wednesday, January 10, 2007

Wes Andersons fäder och söner


En halv evighet efter resten av den intresserade världen satte jag mig och såg Wes Adersons senaste The Life Aquatic with Steve Zissou och jag antar att vilka förväntningar jag än hade haft beträffande handling hade de varit fel. Och hade någon bett mig förklara vad filmen egentligen handlar om hade svaret antingen blivit svävande: om en avdankad undervattensfimare och de underliga figurer som existerar runt omkring honom eller mer generellt: om förlorad respekt och upprättelse, om ett urvattnat äktenskap, om ansvar. Men kanske mest, vilket går igen även i Andersons tidigare verk, om en far och son-relation som inte riktigt vet vilken form den kan eller får ta.

Liksom i Rushmore och The Royal Tannenbaums målar regissören upp en väldigt liten del av sitt universum i taget. Aldrig tycks han vilja släppa in resten av världen för att sätt kunna lägga fram några egentliga budskap, aldrig vänder han sig mot åskådaren och proklamerar "Jag har någonting att säga dig och här kommer det." Wes Andersons manus må vara både fantasifulla och urflippade, hans universum färgfullt, barnsligt och extravagant, men hans människor är små och förvirrade. Ta de förut nämnda far och son-relationerna som exempel. I Rushmore skäms huvudpersonen Max för sin triste gamle far och söker sig till den rike industrimagnaten Herman Blume som, besviken på sina egna söner, omfamnar den unge pojkens vänskap. Men vänskap är också det enda relationen kan handla om, eftersom Andersons moderna män inte har någon aning om hur en far och son-relation egentligen fungerar, eller bör fungera. Vänskapen blir en väg in i vuxenvärlden för Max medan den blir en flykt till en enklare tillvaro för Herman. En där det helt enkelt handlar om att få flickan man är kär i, och se livet som en lek, en tävling eller ett äventyr.

I The Royal Tenenbaums är det Gene Hackmans karaktärs oförmåga att fungera som familjefar som sliter itu hans familj, och hans symboliska återkomst till det gamla huset som binder den samman igen. I The Life Aquatic with Steve Zissou är det som allra tydligast när Steve försöker inkorporera uppdykandet av sin utomäktenskapliga son till en del i filmen han spelar in. Hans rädsla inför papparollen dras till sin spets när hans son, spelad av Owen Wilson, frågar ifall han i den förestående scenen kan referera till honom som "dad". Steve nekar och tycker att det räcker med smeknamnet "Stevesey".

Alla karaktärerna har olika anledningar till varför de inte klarar av att leva familjeliv, varför de har en nästan panisk rädsla för intimitet. I Rushmore har Herman Blume blivit så besviken på sitt liv att han försjunkit i ett nästan katatoniskt tillstånd som han måste ta sig ur för att kunna leva igen. I The Royal Tenenbaums är Royal Tenenbaum för egotrippad för att ha tid med sin stora familj. Han är helt enkelt för upptagen med sitt eget självförverkligande. Steve Zissou vill inte ha papparollen och ansvaret den för med sig men försöker göra det bästa av situationen när hans son plötsligt bara finns där. Tyvärr saknar han, liksom Royal, någon referensram för vad det innebär att vara far och försöker därför göra sonen till "en i gänget" på expeditionsbåten och i sin dokumentärfilm.

För mig är detta kärnan i Wes Andersons extravaganta ensemblespektakel - den manliga faderskapskrisen, flykten från den, och till slut en plats där en i varje enskilt fall unik relation skapas mellan far och son. En som inte passar den invanda mallen utan måste skapas utifrån de förutsättningar och referensramar som står till förfogande. Och det är också där jag tycker Wes Anderson är som bäst. Trots att hans känsla för low-key-komedi och dialog är fantastisk så är det hans relationsutforskanden som slår mig när jag tänker tillbaka på hans filmer.
 
Clicky Web Analytics