Okej, så jag var också ganska säker på att den här bloggen var död, men det finns å andra sidan inget bättre sätt att bli sugen på att skriva om film igen än att gå på Göteborgs eminenta (och internationella) filmfestival. Å andra sidan så kommer den här posten inte att handla om filmfestivalen, och kritikerdarlings från alla kontinenter, utan om en film som fått relativt dålig kritik och till och med setts som en stor besvikelse av många. Det handlar om Kevin Smiths senaste film Zack and Miri Make a Porno, som jag såg för första gången ikväll. Grundhistorien är en ganska trött sak om två bästa kompisar som, för att klara att betala hyran för sin gemensamma lägenhet bestämmer sig för att spela in en porrfilm. När de väl ligger med varandra fattar de dock att de egentligen älskar varandra på det där andra, Hollywoodlika sättet, och resten förstår ni säkert själva.
Historieberättandet är så basalt och simpelt att det förtjänar all kritik som man slängt efter filmen på grund av detta. Det är samma gamla dramaturgi som vi sett så många gånger förut och Smith gör ingenting för att ens fräscha upp det hela, vilket gör att hans sedvanliga huvudkaraktär, slackern som inte kan växa upp och ta sitt ansvar känns som klippt ur alla andra regissörens filmer, trots att den alltid lika sevärde Seth Rogen (som i och för sig också enbart gör slackerroller) gör sitt bästa för att mejsla ut en egen identitet ur materialet.
Låt oss dock skita i historieberättandet nu, för ärligt talat är det inte de vackra historierna och den känslomässiga intensiteten som Kevin Smith gjort sig ett namn på. Han gjorde en film som försökte sig på något annat än att vara en Kevin Smith-film. Den hette Jersey Girl och sågades så massivt att Zack and Miri klarade sig jämförelsevis bra. Den handlade om att växa upp och ingen kunde ta den på allvar över huvud taget. Och det är väl inte så konstigt, om man betraktar hans tidigare produktioner som kärleksförklaringar till 90-talets slackerkultur (som han själv är sprungen ur), som tröstande snuttefiltar som berättade för en hel generation människor att man kunde lyckas ändå, om man bara fortsatte tro på det man höll på med. Alternativt, om man inte höll på med något särskilt, så var det vackert i sig. Hans debut Clerks, som blev ett fenomen på Sundance, utspelar sig nästan helt inuti just den närbutik som Smith själv jobbade i, där han kunde filma ostört om nätterna. Den består i princip enbart av två nördiga slackers som pratar vardag, knulla och popkultur i svartvitt. Mallrats är i princip samma sak, fast med lite mer pengar och lite mer konventionell kärlekshistoria medan Chasing Amy kan ses som den perfekta blandningen av nörderi i serietidningsvärlden, superb dialog sprängfylld med popkulturella referenser och explicit sexsnack, samt en faktiskt ganska angelägen historia om identitetssökande, sexualitet, vänskap och kärlek. Gemensamt för alla dessa filmer är att de visar att karaktärerna kan leva lyckliga och framgångsrika liv trots att de saknar framtidsutsikter och motivation att förändra sin tillvaro.
Zack and Miri är inte en banal kärlekshistoria, den finns bara där för att det ska finnas en film över huvud taget, för att Smith ska få några pengar från studiorna. Det är i dialogen och bikaraktärerna som Smith än en gång får hylla det som mainstreamkulturen och det västerländska samhället helst inte låtsas om. De lågavlönade människorna i sin patetiska småstadstillvaro, som inte har några moraliska skrupler eller fördomar gentemot porren som kulturform eller tanken på att spela in en sådan film för att klara hyran. Det är därför jag återigen skrattar hjärtligt åt Smiths vackra dialog, där karaktärerna diskuterar olika knullrelaterade parodinamn på kända Hollywoodfilmer, eftersom det känns som ett manifest för hela hans regissörsskap: att ta de gamla bekanta formlerna, skita ner dem fullständigt, sälja in dem igen och sen stoltsera med att man inte vill utvecklas över huvud taget. Det är samma gamla kärlekshistoria som vanligt, men i en kontext där även kvinnorna får vara snuskiga, ja till och med kinky. De super, svär, knullar, pratar om att det är skönt med analsex och blåser bubblor med sina genetalier. Och det går bra för dem. Det går inte bra ändå. Det går bra. Punkt.
Ska man då se Kevin Smiths filmskapande som ett politiskt projekt, ett hyllande av masskulturen, ett jämställande av könen? Är hans Dogma att betrakta som en känga i baken på religiös institutionalism och kollektivistisk fundamentalism? Nej, det tror jag vore helt fel perspektiv att se saken ur, även om det kan ligga nåt i det. Jag hoppas innerligt att det är så att Smith bara är nöjd med att få göra sin egen typ av film, att det är okej att bara få fortsätta göra det han älskar. Att det går bra ändå.
Posts
