Tekniksamhället är ibland både korkat och diskriminerande. Härom dagen skulle jag gå in på Halebop.se och spärra mitt kontantkort eftersom min telefon har varit borta en längre tid, något som min familj och mina vänner är högst medvetna om och rätt irriterade på. För att kunna komma in på mina sidor på halebop internetsite behöver man dock ett lösenord. Inget ont i det, men jag kom inte ihåg mitt eftersom jag inte varit inne på siten på över än ett år. När jag klickar på den hjälpsamma "glömt lösenord?"-knappen kommer dock en ruta upp som inte, vilket brukar vara brukligt, ber mig skriva i min emailadress utan istället ber mig om mitt mobilnummer så att lösenordet kan skickas dit på ett smart och säkert sätt. Och det är inte så att jag kan skriva i min flickväns mobilnummer och få koden dit, nej koden är ju som bekant knuten till mitt specifika nummer.
Det hela är lite som att bli bestulen på pass och plånbok i utlandet och bli ombedd att visa upp identitetshandlingar.
Nu har jag dock skickat iväg ett mail till Halebops kundtjänst som förhoppningsvis kan hjälpa mig att spärra kortet och skaffa mig ett nytt. Och ifall jag skulle glömma att kolla min email så är det okej eftersom jag också, som sista spiken i dumhetskistan, kommer att få ett SMS som bekräftar att jag fått svar.
Diskrimineringen så. När jag för ett par dagar sen fick mitt nya Mecenatkort gick jag in på deras hemsida för att med det medföljande lösenordet aktivera kortet. För min säkerhet hade man detta år dock lagt till en andra försvarslinje mot onda nätpirater och virus, så jag skulle få ett andra lösenord att aktivera kortet med, om jag bara ville vara så vänlig att skriva i mitt mobilnummer så jag kunde få ett SMS. Jaha, men om man inte har en mobiltelefon då? Som tur var kunde man i alla fall här låna Annas telefon en liten stund, men jag tycker ändå att det är lite irriterande att de bara förutsätter att alla studenter äger en sådan manick.
Just nu är Okkervil Rivers
The Stage Names den skiva som går varmast i mina hörlurar. Amerikansk indierock när den är både klurig, litterär och melodiös. Vill också rekommendera
Puddle City, Racing Lights av Windmill samt
Intermission, en best of-platta med solomaterial som herrar Forster och Mclennan släppte tiden mellan det fantastiska bandet The Go-betweens uppbrott och återförening. Det är två superba skivor med mjuk gitarrpop som ger gåshud och värme i hjärtat. Vila i frid, Grant. Vi saknar dig!