Fortsättningen så.
9. The Kid - Transient Dance
8. The Magnetic Fields - California Girls
7. M83 - Graveyard Girl
6. The Killers - Human
Och så topp 5.
5. Håkan Hellström - För en lång lång tid. Kanske Håkans bästa låt någonsin. Trummorna, tamburinen och handklappet, gitarrslingan precis i början. Och sen kommer pianot in och omringar lyssnaren fullkomligt. Sen sjunger Håkan "Du säger att du är stark/ att du vart igenom det här förut/ du kommer fortsätta/ finns inte mycket mer att säga nu" och jag lyssnar på det sätt som ytterst få artister kan få mig att göra, med örat tryckt mot bröstkorgen. "Så säg det/ och få det gjort/ det finns bara ett enda sätt/ att brinna upp".
4. Glasvegas - Geraldine. Och jag som var så glad, kom hem till Anna, sa jag hade hittat ett fantastiskt indieband. Bara veckor senare var Glasvegas allt annat än indie, Geraldine omsjöngs när någon hämtade ett pris på fotbollsgalan, Andres Lokko hyllade och bandet sålde ut sina Sverigedatum på bara minuter. Stadiumindiegitarrer och en text om gammal vardaglig välvilja och hjälpsamhet, sjungen med en klingande skotsk dialekt, med stolthet och angelägenhet i rösten.
3. Grand Archives - Torn Blue Foam Couch. Grand Archives album var antagligen det jag lyssnade mest på under hela året och den här låten, med sitt pampiga anslag, 60-talsdoftande harmonier är deras självklara mästerverk. När Seattlebandet Carissa's Wierd splittrades skapades snart två nya band som för mig representerar något av det absolut bästa som amerikansk indie har att erbjuda, och som också har många gemensamma nämnare i sina ljudbilder. Grand Archives är det ena, det andra är Band of Horses. Och även om Torn Blue Foam Couch inte blivit någon The Funeral (vilket jag tycker den hade förtjänat) så lovar det gott inför framtiden.
2. Skansros - Drömmen om Skansros. En svensk (göteborgsk) poplåt på över 8 minuter var det näst bästa som 2008 förde med sig musikmässigt. Att hålla min uppmärksamhet i ett järngrepp så länge är inte det lättaste, men rockabillygunget, start/stop-rytmen och den böljande sångmelodin är i det närmaste gudomliga. Men ärligt talat så tänkte jag knappt på allt det där första gången jag lyssnade, för i Drömmen om Skansros så är det texten som är det bankande hjärtat. Det börjar i barndomen (jag var/ en folkskygg pojk/ från en psykotisk familj) fortsätter upp i tonåren (när jag var 15 hade jag en vän/ den stavades p-e-r-s-i-e-n-n) och vidare genom livets vindlande besvikelser. Det här är en resa genom minnets labyrinter, en betraktelse över tid och förgänglighet som känns så angelägen att jag inte törs göra annat än att lyssna till Felix Andersson när han ställer upp det mest grandiosa popbygge jag hört sedan Band of Horses The Funeral. Och inte nog med det, han hinner också med att beskriva en kärleks- eller vänskapsrelation som mötet mellan Johnny Marr och Morrissey (och du sa/ "kalla mig Johnny/ så kallar jag dig Steven"/ och där någonstans/ gick jag ut genom dörren/ vi startade ett korståg mot allt som var fel/ så nu ses vi på andra sidan, mon frère), vars influenser på Skansros nog inte kan överskattas.
När man betraktar allt som faktiskt får plats i Drömmen om Skansros så är det kanske inte så konstigt att den behöver sina 8 minuter och 24 sekunder för att säga det.
Och så nummer 1. Robert Forster - Let Your Light In, Babe. Kanske är det så att stor konst ofta hör ihop med starka känslor. Det här var den enda låten jag grät till 2008. Här är dock sammanhanget allt, så jag måste ta lite tid att förklara omständigheterna till låten. Robert Forster och Grant McLennan var två australienska män som träffades på universitetet och startade bandet The Go-Betweens tillsammans. Under ett antal år gjorde de den mest glittrande och vackra gitarrpop på den här sidan The Smiths. De lyckades dock aldrig få till några mainstreamhits och splittrades i december 1989. Båda herrarna försökte sig på solokarriärer men ingen nådde några stora framgångar.
Så år 2000, efter att ha genomfört en spelning tillsammans för ett franskt musikmagasin, bestämde sig Forster och McLennan för att åter göra musik tillsammans, som The Go-Betweens. Musikpressen var intresserad även den här gången, men det var inte förrän 2005, med albumet
Oceans Apart, som de lyckades nå försäljningsmässiga framgångar. Albumet kom att bli det sista de gjorde ihop.
I maj 2006 dog Grant McLennan i sömnen av en hjärtattack, 48 år gammal. Robert Forster bestämde sig kort därefter för att sluta som artist, när han inte länge kunde göra musik tillsammans med sin gamle vapendragare. Historien tar dock som tur är inte slut där. När Forster en dag hälsade på McLennans fru rotade han igenom de låtskisser som han hade skrivit inför det nya albumet som skulle börja spelas in då McLennan dog. Ibland dessa hittade han låten
Demon Days, vilken han tyckte var bland det bästa vännen någonsin skrivit. Han bestämde sig för att spela in låten så att den inte skulle gå förlorad. Han ringde också in resten av The Go-Betweens, så att låten kunde göras som en tribut till Grant. Det slutade med att han spelade in en hel skiva,
The Evangelist, som är lite av en mix mellan ett tribute-album och en konceptskiva om en missionär som försöker sprida sitt budskap i Australiens outback, onekligen en bra metafor för The Go-Betweens karriär.
Forster var alltid den litteräre i bandet, med små delvis mörka tonsatta historier snarare än McLennans ofta mer direkta ljusa poprefränger. I
Let Your Light In, Babe möts de två för att för sista gången visa vad The Go-betweens handlande om. Historien är onekligen Forsters, det är en enkel liten sak om en man som tar hand om en kvinna och hennes barn, låter dem bo hos honom på inrådan av en dam i församlingen, Mrs Ella. Men refrängen hittade han bland McLennans anteckningar. Den är skriven som den enklaste av uppmaningar; att låta ljuset komma in. Att inte vara rädd. "Let your light in, babe. And don't you be afraid."
Det är som att Forster sjunger den för att försäkra Grant om att han inte glömmer. Men att han ändå kan se framåt. Och det var det absolut vackraste musikstycket i min värld 2008. Ett värdigt avslut för en av världens vackraste popgrupper, och ett partnerskap som förtjänar samma kärlek som de mer kända Lennon/McCartney, Simon/Garfunkel och Morrissey/Marr.
Posts
