Den eviga återkomsten

Recension: The Informant!

Varje gång Steven Soderbergh gör en ny film blir jag nyfiken. Den mannen kastar sig som ingen annan i Hollywood mellan högprofilerade mainstreamprojekt som Traffic eller Ocean's-filmerna och mindre filmer som nästan känns provocerande alternativa i jämförelse. Jag tänker på titlar som Schizopolis och Full Frontal som knappt någon märkte av över huvud taget. Och det trots att den senare hade både Julia Roberts och David Duchovny på omslaget. På den senaste tiden har hans kreativa frihet och förmåga att alltid hitta finansiering dock givit upphov till filmer som hamnar någonstans däremellan. De två Che-filmerna är exempelvis episka och känns ganska raka och enkla i stilen samtidigt som de har en Hollywoodstjärna i huvudrollen - som bara pratar spanska. Den amerikanska publiken är ökänt skeptisk till undertexter, något Soderbergh givetvis visste när han påbörjade projektet. Kompromisslöshet, helt enkelt. Hans senaste film The Informant! utspelar sig i den amerikanska företagsvärlden och är en blandning av svart komedi och spiondrama som stundtals känns förbryllande men hela tiden fascinerar.

Soderbergh berättar den sanna historien om Mark Whitacre (Matt Damon), en högt uppsatt tjänsteman som 1992 bestämmer sig för att exponera priskartellerna som hans företag, en jätte inom den amerikanska livsmedelsindustrin, är inblandat i. Han berättar om lögnerna och de hemliga mötena för två FBI-agenter som sedan får Whitacre att agera mullvad med gömda bandspelare och kameror. Allt för att samla tillräckligt med bevis för att kunna fälla cheferna. Det hela verkar gå som smort ända tills insatsen sätts i verket. Då visar det sig att Mark inte kunnat hålla allting hemligt och kanske till och med ljugit själv. Det som såg ut att vara klappat och klart för åklagarsidan visar sig vara en rätt snårig härva.

Den här filmen har promotats med bilder på en relativt fetlagd Matt Damon i företagsskjorta och med en pösig frisyr och en stor mustasch. Själva antitesen till Jason Bourne. Och det här är en typisk så kallad skådis-film, en fascinerande karaktärsstudie av en man som aldrig är vad han tycks vara. Sånt här brukar falla Oscarsjuryn i smaken, särskilt som Damon kroppsligen förändrats inför rollen. Så en nominering verkar inte vara helt omöjlig, och visst är han bra i rollen. Förutom Damons kroppshydda är det mest uppseendeväckande i den här filmen det stilistiska. Både musik och grafik i filmen känns som hämtade från 1970-talet trots att den utspelar sig 1992. Bokstäverna är i stora neonrosa typsnitt som påminner om blaxploitationfilmer och Marvin Hamlisch står bakom musiken. Samme Hamlisch som gjorde det berömda soundtracket till Blåsningen 1973. Ännu mer förvirrande är Damons voice-overs som förvisso ger oss en inblick i karaktärens psyke men som sällan handlar om något som filmen visar. Där finns ingen oro över den utsatta situationen eller reflektioner kring hans egen roll i det hela. Istället funderar han över potentiella smeknamn på FBI-agenterna, eller isbjörnars jakttekniker. Det hela känns mest absurt till en början men klarnar ju längre filmen går.

The Informant! berättar intressant om en av samtidens allvarligaste amerikanska rättsskandaler men kan inte sluta skratta åt sig själv. Jag kände hur jag själv satt och skruvade olustigt på mig när Mark Whitacres egna lögner uppdagades, men framåt slutet av filmen gick det helt enkelt inte att göra något annat än att skratta mitt i allt det svarta. Och då passar verkligen den absurda inramningen som Soderbergh och Hammlisch producerar. Samtidigt tappar man stundvis fart och nerv i filmen och trots att jag förstår att det är precis så regissören vill ha det kan jag inte låta bli att irritera mig på det.

Det här är knappast Soderberghs bästa film och det hade nog knappast någon väntat sig heller. Men precis som med bröderna Coen så är man villig att acceptera att inte alla hans filmer är svulstiga högprofilsprojekt (Hej James Cameron!) eller känns som "viktiga" filmer eftersom även de nördiga mellanfilmerna är så fasligt intressanta.

Betyg: 3 av 5

Eddie Fatu (1973-2009)

Wrestlingvärlden skakas nu av ännu en död stjärna. Den här gången handlar det om Eddie Fatu, som porträtterade karaktären Umaga som dött i en hjärtattack. Han blev 36 år gammal.

Det är alltid tråkigt för en wrestling-fan när en stjärna slocknar. Eddie Fatu var en duktig brottare och en av branschens tekniskt skickligaste "big men." Han fick uppträda på Wrestlemania, även fast han aldrig fick bära något av de stora bältena.

Min förhoppning är att debatten efter det här inte bara kommer att handla om de vanliga sakerna: steroider, smärtstillande och knark eftersom det finns något viktigare som bör uppmärksammas och det är arbetsvillkoren för professionella brottare. I USA finns ingen möjlighet för wrestlers att bilda fackföreningar eller föra gemensam talan eftersom de stora organisationerna vägrar erkänna sådana, och istället tvingar utövarna att arbeta på korta kontrakt och för usla löner (om man inte är stjärna förstås). Med tanke på hur mycket stryk kroppen får ta är sjukvårdskostnaderna ofta höga och många organisationer betalar inte brottarnas sjukhusräkningar eftersom de är anställda som enskilda företagare.

Jag är inte direkt någon syndikalist eller övertygad socialist men situationen för wrestlare i USA är lika skrämmande som en Michael Moore-film. Hoppas att debatten kommer fram nu och att ändringar görs, vilket faktiskt hände efter det uppmärksammade fallet 2007 då storstjärnan Chris Benoit mördade sin familj och sen hängde sig själv. Summan blev att WWE, den överlägset största organisationen, tog fram ett behandlingsprogram där alla som någon gång varit kontrakterade av företaget gratis kunde ta del av behandling mot steroid-, alkohol- eller drogmissbruk, samt att myndigheterna började syna de doktorer som skrev ut stora mängder av steroider eller smärtstillande läkemedel. Det borde ligga i företagens egna intresse att skydda sina stjärnor som de trots allt spenderar snormycket pengar på för att bygga upp dem dit, så det känns bara fånigt att förvägra eventuella blivande main eventers chansen att förlänga sina karriärer så mycket som möjligt.

Recension: The Hurt Locker

Kathryn Bigelow må ha varit borta från biograferna sen halvusla u-båtsfilmen K-19: The widowmaker som kom 2002, men med The Hurt Locker är hon tillbaka med besked. Redan i filmens första scen bygger hon med små medel upp en stämning av stress och osäkerhet som slår de flesta andra krigsfilmer på fingrarna. Bombdesarmeringsenheten som står i fokus för handlingen står på en utrymd irakisk gata och måste hantera hotet om en möjlig explosion samtidigt som de hela tiden måste ha koll på omgivningen för att kunna upptäcka prickskyttar. Känslan av hetta, och överhängande panik är blytung men Bigelow tar sig tid att bygga upp hela scenen. Det hela utspelar sig nästan i realitd. Scenen är tio minuter lång, en evighet för en actionfilm, och man sitter på nålar hela tiden. För man vet ju att något kommer att hända. Såna är reglerna.

Just dynamiken är det absolut bästa i den här filmen. Det finns inga scener som exploderar i spektakel här. När det nervösa lugnet till slut exploderar i krigsscener så är det inte några blodiga massakrer det handlar om. Istället får vi se hur några få soldater tar skydd bakom sanddyner när de beskjuts och sen försöker lokalisera fienden och vänta på att den ska göra ett misstag. Det finns inget av varken Braveheart eller Rädda menige Ryan i The Hurt Locker. Det finns inga förlösande maskingevärsdueller i slowmotion. Bigelows uttryck är hela tiden närmare dokumentärfilmens än actiongenren, vilket också påverkar hur man uppfattar filmens historia. Det finns egentligen inget slutgiltigt uppdrag att utföra, ingen terrorledare att besegra. Våldet och osäkerheten är en del av vardagen och trots att filmen räknar ner dagarna tills männen får åka hem finns inget egentligt slut i sikte.

Bigelows film känns dock inte som något genomtänkt vänsterinlägg i den politiska debatten i USA, trots det inledande citatet om hur kriget blir en drog. Visst är huvudkaraktären en vårdslös hårding som hela tiden sätter sitt eget liv på spel för att klara att desarmera bomber och får en kick av det, men vi får också se hur soldaterna faktiskt hjälper till att skapa stabilitet i landet. Överlag är det väldigt befriande att karaktärerna inte delas upp i onda och goda utan snarare delar en omöjlig situation. Jeremy Renner som spelar huvudrollen som William James förutspås få ett stort genombrott efter den här filmen och hans karaktär växer verkligen genom hela filmen. Om han i början mest känns som en klassisk hård man med hjärtat på rätta stället är bilden av honom mot slutet av filmen mycket mer komplex. Det finns en scen med honom och hans son i hemmiljö i USA som definitivt får det att kännas olustigt i magen.

Det finns egentligen inte mycket som är riktigt dåligt med The Hurt Locker och det är kul att se att en film som började som en liten independentproduktion får bred biodistribution både i USA och Sverige. Kanske saknar jag ändå lite den där personliga närheten till karaktärerna som de mer svulstiga krigsfilmerna ofta levererar. För även om det finns scener med soldaterna i lägret och ett par känslomässiga dialoger dem emellan så känns dessa aldrig lika angelägna som skildringarna av det pågående kriget, tacksamt befriade från ideologiskt orerande.

Betyg: 4,5 av 5

Garderoben är öppen och dörrarna stängs

Rupert Everett är sur. Han får inga bra roller sedan han kommit ut utan blir bara erbjuden drag och camp eftersom Hollywood, surprise surprise, diskriminerar homosexuella. Det är skönt att se en skådespelare som vågar säga att de är förbannade. När de dessutom gör det på ett sätt som man hemskt gärna citerar i sin blogg så är det ännu skönare:

"These huge groups like Viacom produce these extraordinary stories where the good win and the bad lose and the villain smokes a cigarette and young couples don't have sex and everyone says 'Gosh!' at worst. It's this whole language of political correctness, which I think is the closest thing to evil."

Sen Rupert, så tror jag inte att din karriär började sjunka bara för att du kom ut ur garderoben. Nej, anledningen stavas snarare The Next Best Thing. Det är sällan bra för ens karriär att göra en film med Madonna. Fråga Guy Ritchie...

noterat

Hemköp proklamerar att de numera säljer receptfria läkemedel. Det är givetvis kul, men ring mig istället när ni börjat sälja billig sprit så ska jag med glädje botanisera i timtal bland era varor.

Robogeisha

Take that, Den goda smaken!

Recension: Metropia

Först och främst: Att Tarik Salehs dystopiska vuxenanimation över huvud taget kan produceras och få biografdistribution i Sverige är ett riktigt glädjebesked. Att lite av alla filmpengar i Sverige faktiskt satsas på något som inte är polisfilm eller Helena Bergström-dramer, en film som dessutom saknar en regissör med ett känt namn som kvalitetsstämpel att luta sig tillbaka mot.

Metropia är genomgående en otroligt vacker film. Dess skildring av ett ständigt gråregnigt Europa efter klimatförändringarna, där alla ländernas tunnelbanesystem slagits ihop och styrs av en maktgalen megakoncern är fylld av vackra små detaljer som verkligen gör att filmen känns realistisk. Röstskådespelarna är också väldigt bra på att förmedla den vardagliga tristessen och uppgivenheten som genomsyrar karaktärerna. Framförallt Vincent Gallo (Buffalo '66) gör ett fantastiskt jobb som huvudkaraktären Roger som mot sin vilja blir indragen i en kamp mot det stora företaget och dess onde VD som inte längre nöjer sig med att övervaka folket, utan vill dessutom styra deras tankar.

Det är tyvärr i manuset det brister för den här filmen. För även om det finns en vilja i filmen att ta upp aktuella problem som miljöförstöring, övervakning och globalisering så sker det med enorm övertydlighet och på bekostnad av historien. Filmens amerikanske kapitalist ser exempelvis ut och pratar som den fete Texas-miljonären från The Simpsons vilket gör att han mest framstår som parodisk, medan tunnelbanemogulen Ivan Bahn snarast känns som en tråkig gammal Bond-skurk. När historien sedan tvingas brottas med en del logiska luckor som varför den flintskallige huvudpersonen använder mjällschampo (det låter som en liten bisak, men det är det inte) så är det svårt att helt köpa filmen.

Jag hoppas att den här filmen blir en dundersuccé. Jag hoppas att den lyckas bevisa att det finns en marknad för sånt här även utanför konstfilmscrowden. På så sätt kanske vi kan få se filmer som bygger vidare på det Metropia lyckas med och lär sig av de misstag som den trots allt lider av.

Betyg: 3,5 av 5.

Jag älskar gatubildsfunktionen på hitta.se men här i centrala Malmö måste någonting ha gått fel, om inte stan har anlitat en helgalen arkitekt sen jag senast jag var där.

Språkhumor på hög nivå

Hittade den här lilla godbiten på Answers.com:

Q: What is the antonym (opposite) of persistance?

A: That's a tough question. I think you should just give up.

Recension: Paranormal Activity

Det är i det närmaste omöjligt att inte jämföra den här filmen med The Blair Witch Project eftersom båda filmerna skrämmer på samma sätt; nämligen genom att försöka att vara så lite film som möjligt. I Blair Witch lurades publiken att tro att filmen var hopklippt av videoband som hittats i samband med att polisen undersökte försvinnandet av några unga amatörfilmare som gjorde en dokumentär. I Paranormal Activity är premissen istället att ett par vars hus hemsöks av något övernaturligt väsen skaffar en kamera för att få fram faktiska bevis. Det hela är lite som om de där "hemsökta hus"-programmen på TV4+ med skillnaden att något här faktiskt fastnar på band. Och att det är riktigt läskigt.

Paranormal Activity har inte direkt mycket till story, det handlar snarare om en stegring av situationen som råder från början. När små saker som en dörr som rör sig, eller ett mystiskt ljud uppfattas av kameran blir både hemsökta Katie (Katie Featherston) och hennes pojkvän Micah (Micah Sloat) till en början fascinerade, men det övergår snart till rädsla för henne medan han blir besatt av att fånga spöket på band och vägra låta sig skrämmas. Spänningen som uppstår i karaktärernas relation är, förutom spökerierna, det enda som leder filmen framåt.

Stilmässigt lånar filmen stundtals från Blair Witchs skakiga handkameraestetik och stundtals från pinsamma hemvideofilmer, men det blir som läskigast när kameran bara står stilla, när den blir ett öppet öga som bara betraktar och registrerar och publiken tvingas vänta på att det skrämmande ska hända. Paranormal Activity är ett mörkt kammarspel till lågbudgetskräck som skrämmer publiken genom att leka med genreförväntningar och enormt effektiv ljudmixning. Och stundtals är det också riktigt läskigt, så filmen lyckas helt klart med vad den förutsätter sig att göra.

Det är svårt att betygsätta en film som Paranormal Activity eftersom det inte finns mycket till drama.Kanske är det största problemet trots allt att känslan av närhet och vardag försvinner framför den stora skärmen i en biosalong. Hade man gömt sig bakom en pseudonym och lagt upp filmen som "doumentära" klipp på Youtube så tror jag att hade blivit ännu läskigare. Nu är man trots allt någonstans medveten om att det är på låtsas, "bara en film."

Det här är ingenting som kommer att dyka upp på min årsbästalista, men är man sugen på att bli rädd och tycker att de vanliga Hollywood-skräckisarna med framhoppande monster eller ett överflöd av inälvor mest är fåniga så är det här absolut värt att kolla upp.

Betyg: 3 av 5

Sandkonst

Ukrainas version av Talang har gjort den här tjejen till värsta Youtube-kändisen och rightfully so. Det här är otroligt vackert, tekniskt skickligt och nyskapande. Left of Space gillar!

Recension: Saw VI

"If it's Halloween, it must be Saw." Så (suck) lyder reklamsloganen för en av 2000-talets största skräckfilmsserier och således har Lionsgate även i år producerat ett nytt kapitel i serien om den cancersjuke seriemördaren Jigsaw (Tobin Bell) som sätter sina offer i situationer där de får välja mellan att dö eller göra sig själva djävulskt illa men undslippa med livet i behåll. Att Jigsaw varit död sedan den tredje delen är ingenting som tycks bekymra filmmakarna, men kanske borde man nu försöka marknadsföra hans efterträdare istället för att förlita sig på minnessekvenser och kvarlämnade meddelanden.

Det som verkligen sänker den här filmen är nämligen inte bristen på nytänkande utan den fruktansvärt träige Costas Mandylor som Jigsaws karaktärslöse lärjunge. Det finns ingen anspänning i karaktären som mest känns som en elak hantlangare från nån gammal maffiafilm. Det som hela tiden gjort Saw-filmerna intressanta är upplägget med en totalt cerebral mördare, en som bara betraktar medan offren får döma sig själva medan han själv oundvikligt kommer närmre och närmre döden. Mandylors korrumperade polis Hoffman känns mest som en mordkåt psykopat utan tillstymmelse till intressant bakgrundshistoria, åtminstone inte som filmen väljer att utforska.

När det gäller den politiska dimensionen av filmen, något som det snackats mycket om i förhandshypen, inskränker den sig till att mördarens offer denna gång är giriga bankirer och försäkringsdirektörer som ställs till svars för sin brist på medkänsla. Detta känns aningen gimmickartat. Att skräckfilm speglar sin samtids rädslor är ingenting nytt, och att ta livet av kapitalister i lågkonjunkturens USA känns mest som en marknadsföringsploj.

Ingenting är heller nytt under solen när det kommer till den tekniska biten. det är fortfarande samma korniga och gråbruna bilder, hetsiga klippning och återanvändande av material från de förra filmerna för att föra storyn vidare, vilket inte lär locka särskilt många nya fans till serien. De nya fällorna är dock ibland ganska finurliga och konceptet som sådant håller den här gången också även om det börjar kännas ansträngt utan Tobin Bells trots allt ganska ödmjuka och sårbara moralism att hänga upp morden på. Tortyrskräck utan vare sig hjärna eller hjärta är inte direkt något att slänga ut en hundring på.

Saw VII ska tydligen filmas i 3D. Kanske kan den tekniska uppdateringen ge serien en nytändning, annars kommer den här serien nämligen snart att vara lika död som dess antagonist.

Betyg: 1,5

Debut 2009

Då var eterdebuten i Mix Megapol avklarad och nervositeten börjar sakta släppa. Visst var jag nervös och det blev inte direkt nån världsklass på mitt första inslag men det kan jag ta. Jag får ju göra det här varje vecka och kommer bara att bli bättre. Det faktum att jag antagligen kommer få heta Film-Frippe ett bra tag framöver är svårare att ta.

Eftersom jag har varit lite stressad senaste dagarna och kommer att åka till Tyskland i helgen kommer det inte upp nån recension på Saw VI på bloggen förrän tidigast på måndag. Men ni kan ju alltid surfa in på hemsidan och lyssna på min recension där. 8.30 ungefär gick jag in i studion.

För övrigt rekommenderar jag alla filmintresserade göteborgare att besöka Fria Filmfestivalen imorgon på Hagabion. Det är gratis, progressivt och Big Buck Bunny visas. Can't miss it!

Ett inlägg i terrorspelsdebatten

Tv-spelsvärlden skakas just nu av läckta scener ur ett av årets mest hypade spel, Infinity Wards Call of Duty: Modern Warfare 2 som visar hur spelaren för ett ögonblick får ikläda sig rollen av terrorist och skjuta oskyldiga civila för att uppnå sina mål. Aftonbladet intervjuar Sveriges ledande speljournalister i jakten på ett scoop men allihopa imponeras istället av Infinity Wards berättande som är tänkt att väcka avsky i spelaren, inte glädje över att äntligen få ha ihjäl lite av civilbefolkningen också nu när man blivit så trött på vanliga soldater.

Jag blir så förbannad när tidningarna lägger allt krut på att skapa chockrubriker istället för att lyfta fram det hela som en faktisk tv-spelsnyhet. Nåja, för oss som inte försöker sälja lösnummer med rubriker som "Spelet som lär dina barn att avrätta" eller "Nya terror-spelet på väg till Sverige" är Modern Warfare 2 istället intressant eftersom det utforskar nya berättarformer i spel genom att flytta fokus från den rent individuella upplevelsen och samtidigt ställer direkta frågor om skuld och moral. Naturligtvis är det inte första gången man i ett spel får spela som "skurkarna" och oskyldiga människor kunde man få poäng för att döda redan i Carmageddon men kanske är det första gången tekniken och spelberättandet nått långt nog att faktiskt få oss att känna faktisk avsky och medlidande gentemot de polygonstrukturer som målas upp på skärmen framför oss.

De flesta som följt tv-spelsjournalistiken vet att det blev okej att visa känslor inför ett tv-spel redan 1997 när Aeris dog i Squares Final Fantasy VII, men då var det i en helt annan kontext, i ett fantasy-äventyr där karaktärerna så tydligt var just karaktärer. Den här gången handlar det om ett fps med en grafisk profil som försöker återge någonting verklighetsnära, en massaker på oskyldiga människor där man som spelare själv håller i vapnet. Jag har själv sett scenen och kan bara hålla med om att det är starka bilder som väcker olust samtidigt som det är ett otroligt effektivt berättande. Det här är dock inte första gången serien använder originella berättarmetoder för att få fram budskapet om krigets ohygglighet, i det första Modern Warfare finns en scen där man som spelare sårad kryper omkring i en ökenstad nära en bomb som snart kommer att explodera, och det finns inget man kan göra för att överleva. Man kan inte klara "banan" på något annat sätt än att dö.

Till sist ska det också påpekas att Call of Duty: Modern Warfare 2 kommer att ha 18-årsgräns, att spelet låter en välja huruvida man vill spela terrorscenen över huvud taget och att man innan uppdraget varnas för att det kommer att innehålla scener som kan upplevas stötande.

Tv-spel är ett ungt medium som spelar stor roll i många ungas liv och således får det utstå mycket skit innan det får klassas som kultur. Scenen i Infinity Wards spel är i mitt tycke en nästan Haneke-liknande uppmaning att fundera över vad det faktiskt är som vi underhåller oss med, hur en massaker kan vara okej att njuta av medan en annan är någonting vederstyggligt. Genom att utveckla mediets berättarformer och vägra väja för kontrovers och självkritiska granskningar visar Infinity Ward att de tar både spel och spelare på allvar och jag hoppas att det är den insikten som dröjer sig kvar efter att mediastormen blåst över, och inte att företaget uppmanar till terrorism.

Om du är åtminstone 18 år och vill bilda dig en egen uppfattning om scenen så finns åtminstone för tillfället en video upplagd här.

Ord

Jag älskar film, men om jag inte ville jobba med det så skulle jag nog vilja bli vin- eller sprittillverkare. Eller i alla fall killen som skriver "baksidestexterna". Det är en konstform fylld av superlativ där man verkligen kan känna hur kåt personen bakom orden är på den specifika spritdrycken (eller på sin egen formulering). Ni vet, "a subtle blend of the finest natural ingredients, aged to perfection in Spanish sherry casks made from the finest oaks in all of Scandinavia. This distinct, raw yet fullbodied [valfri spritsort] has a fine contour and a lively base, matched by its soft and complex aroma and the lingering taste notes of wood, dried exotic fruits, delicate spices, dark chocolate and ripe berries."

Vin och Sprit, om ni läser det här och blev lite småkåta så tycker jag att formuleringen ovan är värd åtminstone en praktikplats.

God's got a telegraph

Ren och skär glädje förtjänar ett blogginlägg och det här är en av världens bästa låtar och en video som är så fantastiskt cheesy att man smälter som mjölkchoklad i solen. När Andy McCluskey dansar, svänger sin gängliga kropp och pumpar med armarna (0:50), då går det inte att undvika att le.

Öppet brev till Com Hem

Till ledningen i företaget Com Hem

Via hemsidan E24.se får jag reda på att ert företag tagit den icke åtråvärda jumboplatsen i en underökning av kundernas uppfattning om telekombolagens service. Jag kan inte göra annat än hålla med era kunder som nu sägs "rasa" mot Com Hem, heja på och säga att jag vet hur det känns. Jag har också suttit i den där kundtjänsten, och från surkärringar och -gubbar fått undermåliga svar på frågan om varför mitt internet och min telefoni oförklarligt slutat fungera flera gånger i månaden. Det är rent ut sagt för jävligt och även om Telia för den skull inte är helt problemfritt så har det företagets service i alla fall varit bra mycket bättre än er, och internet ligger sällan nere några längre stunder. Nä, Com Hem, hoppas ni tar till er av den här kritiken och förändrar situationen, annars ska jag fira med tårta och fyrverkerier den dag ni lämnar in er konkursansökan. Och till era kunder vill jag framföra ett citat från den småsöta indiefilmen You and Me and Everyon we Know (Miranda July, 2005): "You think you deserve that pain, but you don't." Använd er makt som konsument - byt telebolag!

Vänligen,

Fredrik Sahlsten


Uppdatering: Com Hems vd har på företagets hemsida kommenterat det dåliga resultatet i undersökningen. Han läser alltså den här bloggen. Kul. Com Hem meddelar att de är ledsna och att kunderna får vänta till nästa år med att bli nöjda. Fabulous. Ha en riktigt trevlig jul, Com Hem-kunder. Nästa år är det kvalitetsår hos ert telekombolag.

En liten calvados fram på småtimmarna när jag sitter framför vad som förhoppningsvis ska bli en färdig uppsats nån gång är så himla fint. Utanför är det mörkt men i botten på mitt glas är det gyllenbrunt och luktar solig höstdag och goda äpplen. Att denna fantastiska spritdryck som jag upptäckte så sent som för två år sen också är fantastisk som cocktailbas gör inte det hela sämre. Min mor tycker att calvados smakar fotogen. Jag ska bjuda henne på en Frozen Apple nästa gång hon hälsar på, med en gnutta vodka, fin calvados, pressad citron och sockerlag. Sen kommer hon att ändra uppfattning, det är jag tämligen säker på. Nånting med mitt ordval inatt, lite stroppigt...beror nog både på calvadosen och det faktum att jag lyssnar på Händel. Oh Georg Friedrich, so much to answer for...

Kvällens Jane Lynch-citat

"I’ll need to see that set list for sectionals after all. I want it on my desk warm from the laminator at five p.m., and if it is one minute late I will go to the animal shelter and get you a kitty cat. I will let you fall in love with that kitty cat, and then on some dark cold night I will steal away, into your home... and punch you in the face." (från Glee)

Recension: (500) Days of Summer

Jag känner mig flera gånger irriterad under (500) Days of Summer. Det är egentligen inte filmens fel utan det faktum att jag känner mig som en del av en så klart avgränsad målgrupp. Den här filmen tycks verkligen gjord med mig i åtanke, skapad för att människor som jag ska betala för att gå och se den. Det stör lite att filmmakarna så väl vet vilka knappar de ska trycka på för att jag ska falla handlöst. För det gör jag nämligen. Det här kan jag inte värja mig mot. Den här filmen är en målsökande missil riktad mot hjärtat på dig, stadsbo, som spenderade dina missförstådda tonår gråtandes till brittisk indie. Som avgudar Bergman och Godard, som älskade Almost Famous och Juno. Som fortfarande är lite så där drömmande och fortfarande söker efter din rätta plats i tillvaron.

(500) Days of Summer är som Nick and Norah’s Infinite Playlist men med mer svärta, mer allvar, och med en stilig (och efter Mysterious Skin också indiekreddig) Joseph Gordon-Levitt och indiesöta-med-lugg-utan-att-vara-Hollywoodplastiga Zooey Deschanel i huvudrollerna som den kreative killen med det dödtrista kontorsjobbet på jakt efter Den Rätta, och den levnadsglada tjejen som bara vill ha kul och inte tror på evig kärlek. De har gjort killen till den romantiske också, eftersom de vet att publiken är full av genusmedvetna ungdomar. De beräknande jävlarna…

Trots allt det där jag nyss skrev vill jag dock påpeka att (500) Days of Summer faktiskt är en av årets absolut bästa kärleksfilmer och jag hoppas verkligen att ni inte missar den. Det är en smart och rolig film som hela tiden tar sina karaktärer och deras historia på största allvar. Visst, det finns en rätt fånig scen där Tom (Gordon-Levitt) glatt dansar runt med hela Los Angeles efter att han fått spendera natten med Summer (Deschanel) men filmen gör också en djupdykning i snårigheterna i ett modernt förhållande. Den går inte in för långa förklarande monologer utan låter miner och gester få bära många av de viktigaste scenerna, tillsammans med ett soundtrack som (givetvis) är helt lysande.

Filmen berättas via vad som först kan tyckas som slumpartade nedslag på olika ställen genom Tom och Summers förhållande, titelns 500 dagar, och metoden fungerar förvånansvärt bra. Genom att plötsligt klippa från ett gräl nånstans kring dag 300 till en dag mitt i förälskelsens början skapas en bitterljuv atmosfär och en spänning som håller i sig genom hela filmen.

Marc Webbs debutfilm kommer förmodligen inte att bli lika uppmärksammad som Juno, som ändå får sägas ha gått i bräschen för den här typen av indieflirtande dramakomedier, men det gör mig egentligen inte så mycket. Då får jag ju ha den mer för mig själv…

Betyg: 4 av 5

Recension: Zombieland

Genrebeteckningen zombiesplatteractionkomedi får en kanske främst att tänka på Peter Jacksons Braindead. Det är dessutom en riktigt bra jämförelse. Har man bara ett sjukt sinne för humor och kan tänka sig att ha överseende med bristen på en bra historia till förmån för komiska actionsekvenser och lite halvtaskiga skrämselförsök så kan man ha lika roligt framför den här filmen som framför Jacksons kultklassiker.

Den där zombievågen som tog fart i början av 2000-talet, nånstans runt 28 dagar senare börjar kännas ganska trött vid det här laget. Visst, vi har fått en hel del bra filmer som Zack Snyders Dawn of the Dead-remake men mycket har också varit hjärndött (ursäkta) skräp. Så starkt har suget efter kannibalistiska odöda varit, att gamle George Romero återigen satt sig i regissörsstolen, mer än 35 år efter Night of the Living Dead, och börjat spotta ur sig nya zombiefilmer.

Zombieland känns på samma gång som en ironisk kommentar och en kärleksfull hyllning till denna ganska enformiga genre. Det handlar som vanligt om en liten grupp människor i ett postapokalyptiskt USA som måste springa ifrån ändlösa horder av odöda med smutsiga kläder och blod kring munnen. Skillnaden är att människorna i Zombieland har fått tag på en hel del vapen och tycker det är rätt kul att använda dem. De delar till och med ut en utmärkelse för veckans bästa zombiemord. Det hela liknar ibland Xbox 360-spelet Dead Rising som mest går ut på att slakta zombies med olika fantasifulla tillhyggen.

Filmen lyckas vara både brutal och rolig större delen av sina 90 minuter och t.o.m. Woody Harrelsons vapengalne cowboykliché funkar hela vägen. Filmens unga garde levererar också, särskilt Abigail Breslin som slog igenom i Little Miss Sunshine. Fast den roligaste skådespelarinsatsen i Zombieland får ändå tillskrivas en av Hollywoods finest som gör en fenomenal cameo som sig själv. Vem det är tänker jag inte avslöja här, men ni kommer inte att bli besvikna. Kommer ni ihåg Tom Cruises rasande bolagspamp från Tropic Thunder? Det här är precis lika roligt.

Långfilmsdebuterande regissören Fleischer levererar komedin med säker hand men skräckelementen är långt ifrån övertygande. Det finns flera exempel på att det går att blanda dessa båda genrer på intressanta sätt, men i Zombieland känns regissören alltför mån om att folk ska ha kul för att han ska våga skrämma vettet ur dem. Det finns dock ett antal scener där det känns som en egen röst får bryta igenom, och som lovar gott inför framtida projekt. Den totala förstörelsen av en souvenirbutik blir en slow-motionbalett satt till klassisk musik, och när så den burleska splatterfesten når sitt klimax på ett klassiskt nöjesfält känns det som Fleischer hittat en bra avvägning mellan kul genrehomage och överdrivna dödsscener. Det är underhållande utan att bli slentrianparodiskt och jag lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Batyg: 3,5 av 5

Kärlek är specialutgåvor

Jag älskar Criterion Collection. Och det är inte ens nån liten småförälskelse eller småkåthet, det handlar om att jag emellanåt vill ta ner mina filmboxar från hyllan, veckla ut alla de vackra specialdesignade omslagen, bläddra mig igenom de nyskrivna essäerna som medföljer, försiktigt lägga ihop dem alla i en liten hög på sängen och sen ligga och skeda med dem medan jag känner doften av kvalitet sprida sig i lägenheten.

Jag älskar film och att nörda och då är det faktiskt i det närmaste omöjligt att inte älska Criterion Collection. Idag fick jag ytterligare tre små kärleksgåvor i form av I fjol i Marienbad, Veronicas dubbelliv och Benjamin Buttons otroliga liv komplett med tonvis av smarrigt extramaterial och nörderier som "notes about the transfer", om vilka specifika apparater man använt för att få över filmen på en optisk skiva. Fantastiskt. Sånt som får en filmvetare att salivera, som gör livet lite roligare.

Det bästa i Glee

Jane Lynch kan vara den roligaste kvinnan i Hollywood för tillfället. Sorry Sarah Silverman och Tina Fey, men även om Glee skulle var en grym serie utan henne höjer hon ensam betyget ett snäpp. Hennes tyranniska gympalärare kan vara den bästa superskurken jag sett sen Heath Ledger gjöt nytt liv i Jokern i The Dark Knight. Jag la märke till henne för första gången i The 40 Year Old Virgin, men det var i och med Role Models som hon verkligen fick blomma ut. Som gammal knarkare som omvänts och öppnat upp en organisation som förmedlar "storebröder" till barn som behöver någon ger regissören David Wain henne gott om utrymme att droppa underbara one-liners med sin släpigt överlägsna röst och butchiga attityd. Hennes varning till protagonisterna om att de ska passa sig eftersom hon kan få dem att hamna "in the slammer, like MC Hammer" är bara ett av guldkornen. Och nu kan man se henne varje vecka i Fox nya storsatsning, en musikal-/drama-/komediserie som utspelar sig bland tonåringarna på en high school i småstadsamerika. Inte i Sverige än så länge, men vänta bara, det kommer snart.

Varje gång Hollywood släpper ifrån sig en ny hypad musikalfilm (eller serie) pratas det om genrens återkomst, och man börjar redan spana mot horisonten efter nästa Moulin Rouge, Chicago eller High School Musical. Glee är en härlig serie och musiken säljer som smör på iTunes, men jag tänker inte spekulera kring den rådande musikalhypens livslängd, och inte heller dess blodsugande släkting. Jane Lynch däremot, vågar jag påstå är här för att stanna.

Recension: Upp

Vill man vara cynisk kan man påstå att Pixar bara upprepar sig i sin nya film Upp (Up). Konceptet med det omaka radarparet känner man igen från tidigare filmer och man förlitar sig återigen på att den senaste animationstekniken ska få oss att uppleva wow-känslan från Toy Story. Som tur är finns det mycket mer i Upp än så. För även om bilderna stundtals slår knock på mig (exempelvis då huset för första gången lämnar marken och flyger genom staden) så har filmen en helt egen karaktär när det gäller design av både karaktärer och omgivningar, och historien om pensionären Carl Fredricksen som söker uppfylla en barndomsdröm genom att binda fast ballonger i sitt hus så att det flyger iväg blir så småningom till ett riktigt matinéäventyr i Sydamerikas djungler. Inte nån simpel efterapning av studions tidigare succéer.

Filmen kommer liksom Shrek och Superhjältarna att tilltala såväl vuxna som barn. Den balanserar skickligt mellan det sentimentala och det humoristiska i sin livsbejakande jakt på det stora äventyret. Ibland saknar jag den där otroliga spänningen som finns i Disneys allra bästa filmer, och musiken känns inte lika minnesvärd som i föregångaren Wall-E, men det här är fortfarande ett riktigt härligt och värmande äventyr. Det är dessutom ännu ett styrkebesked från Pixar, som förra året vann en välförtjänt Oscar för just Wall-E.

Tidigare i år premiärvisades Upp på Cannesfestivalen. Det var första gången som en animerad film förärades en sådan inbjudan – något som förstås också bidragit till de höga förväntningarna på filmen. Trots det har kritikerna unisont tagit emot den med öppna armar och jag sällar mig gärna till hyllningskören. Det här äventyret är nämligen en riktig guldklimp som skimrar till i höstmörket.

Filmen har svensk premiär den 16 oktober och går och se i både textad och dubbad version. Har man möjlighet ska man absolut gå och se filmen i 3D, för det finns mycket vackert att njuta av.

Betyg: 4 av 5

Världsfilm fram på småtimmarna

Igår natt var jag sugen på film, och valde att sätta mig och se Hou Hsiao Hsiens The Time to Live and the Time to Die (1985). Jag erkänner villigt att jag inte hade någon aning om vem den taiwanesiske regissören var när jag köpte en biljett till hans film Three Times på Göteborgs filmfestival, jag har för mig att det var 2006. Tre kärlekshistorier i tre olika tidsepoker men med samma två skådisar (Qi Shu och Chen Chang) kan kännas som ett billigt sätt att skildra samhällets omvandlingar, men HHH imponserade verkligen på mig. Hans historieberättande kan ibland vara vindlande och subtilt, och det är för att hans bildberättande tillåts ta minst lika mycket plats som historierna själva. Det regnar utanför en mjukt upplyst biljardhall och Hou låter det regna, låter kameran bara observera och karaktärerna komma och gå. Det spelas 60-talspop och kameran står stilla men panorerar sakta mellan karaktärer och föremål, gör knappt skillnad mellan de två. Handlingen blir lätt decentrerad, men inramningen är samtidigt oftast väldigt vacker. Tiden kommer fram genom rörelser i bilden - röken från ett nudelstånd, regn mot fönsterrutor eller neonskyltar som blinkar fram en rytm, beroende på vilken tidsepok som skildras.

The Time to Live and the Time to Die kom ganska många år före Three Times och stilen är mer naturalistisk, ljussättningen i det närmaste obefintlig. Ett visst nostalgiskt skimmer finns där ändå, och tidens framfart gör sig påmind genom att män på hästar som rider genom byn byts ut mot bilar och elektriciteten lyser upp den annars mörka natten. Filmen är en semisjälvbiografisk uppväxthistoria om en familj som lämnar Kinas fastland för Taiwan när kommunisterna närmar sig segern i inbördeskriget. Det finns en (ö)känd essä av Frederic Jameson (Third-World Literature in the Era of Multinational Capitalism) som något överdrivet kan sägas hävda att de flesta texter (och filmtexter) från tredje världen också kan läsas som nationella allegorier. Denna teori har blivit starkt kritiserad från många håll, men i det här fallet är det inte direkt svårt att se likheterna. Det handlar om en nation som, likt den unge protagonisten Ah-Ha, tvingas finna en plats i tillvaron medan världen runtomkring förändras, tryggheten tycks ständigt på väg att rämna och man måste acceptera omständigheterna trots att de sliter en itu. Att växa upp och stå på egna ben, försvara sig med näbbar och klor och samtidigt vara villig att förlåta. The Time to Live and the Time to Die är en parabel som i föregående meningar kan framstå som uppenbar och nästan fånig, men tack och lov gör Hou lika stor grej av en gammal farmor och hennes barnbarn som plockar guavafrukter vid en landsväg och en skröplig pappa som dör under ett strömavbrott som av konflikter mellan nationalistiska och kommunistiska ideologier. Det finns mer i filmen än det uppenbara, och kameran tycks minst lika intresserad av att rama in det vardagliga i intressanta kompositioner som att låta folket i byn reagera på radiorapporterna från krigsfronten.

Ibland känns filmen seg och intetsägande, det är som Hou vill sudda ut gränserna mellan det dramatiska och det rutinmässiga, att diska ätpinnarna efter maten eller att gå ut i natten med ett järnrör för att slåss mot ett rivaliserande gäng. Det fungerar inte helt för mig, jag kommer på mig själv med att låta tankarna glida iväg under ännu en lång dialogsekvens. Överlag så är det dock vackert och nostalgiskt utan att bli sentimentalt, och ett tidigt bevis på vad som komma skulle från en av "världsfilmens" stora affischnamn.

Star Wars? Nej, Stjärnornas krig heter det.

Star Wars har blivit parodierad så otroligt många gånger att det är sällan det är roligt längre. Det här är dock lite annorlunda. Ernst-Hugo Järegård, Sven Wollter, Lena Endre, Andreas Wilson och Mikael Persbrandt har klippts in i huvudrollerna via en massa olika svenska filmrepliker och det hela känns faktiskt väldigt lyckat. Särskilt Järegård som den onde "länsman" Darth Vader är otroligt roligt. Det hela blir dock lite för löjligt när Björne klipps in som Chewbacca, men i stort så är det väldigt genomarbetat och det blir intressanta kontraster mellan repliker och karaktärer.

The Teenagers "Homecoming"

Jag har tjatat hål i huvudet på mina vänner om den här låten ända sen min vän Johan spelade den för mig och den är fortfarande lika briljant. Det är en sorts ironisk, snuskig uppdatering av den gamla Grease-dängan "Summer Nights", med en amerikansk stendum cheerleader och oskuld som blir tokkär i sin långväga europeiska styvkusin som råkar vara på besök, medan han naturligtvis, europé som han är, bara är glad att få knulla henne. Refrängen där de båda karaktärerna sjunger mot varandra signalerar ganska perfekt vad det hela handlar om:

Han: I fucked my American cunt/
Hon: I loved my English romance/
Han: It was dirty, a dream came true
just like I like it, she's got nice tits/
Hon: it was perfect, a dream came true
just like a song by Blink 182/

Det faktum att sångarens engelska har en nästan komiskt överdriven fransk brytning gör hennes kommentar om en "english romance" så mycket roligare. Lägg sen till att låten är en riktigt mysig danspopdänga som fastnar i huvudet som tuggumi och vi har ett vinnande koncept. Upptäck det du med!

Canabalt

Många bloggar har redan dreglat länge över Canabalt, själv upptäckte jag det genom Being Blogged, men jag vill ändå tipsa om det eftersom det i all sin enkelhet är ett fantastiskt litet plattformsspel med otrolig nerv och rytm, samt en atmosfär av allestädes hotande undergång. Det är den lilla människan mot det ofattbara hotet som ödelägger allting annat. Det är Cloverfield, The Mist och Världarnas krig möter Super Mario Bros. och det är grymt kul att spela, vilket man kan göra om man följer länken ovan. Snart i en iPhone nära dig.

Meta-tv

Okej, så Seinfeld var kanske det finaste som gick på tv kring millennieskiftet, och finalavsnittet var i mitt tycke så smart och så väl genomfört att jag efter att ha sett det bara satt mållös hemma i tv-soffan och ville applådera. Många kritiker avskydde dock avsnittet, som slutar med att de fyra huvudkaraktärerna åker i fängelse eftersom de inte hjälpt en kille som blir rånad framför ögonen på dem. Istället filmar de det hela och droppar lustiga kommentarer och åker därför i finkan på grund av sitt ickeagerande, och på grund av vittnesmål om deras hemska beteenden lämnade av karaktärer från alla seriens nio säsonger.

Även om slutet var kontroversiellt och sågades på många håll så har alla skådespelarna i serien vägrat att göra ett återföreningsavsnitt eller en film à la Sex and the City. Därför är det så intressant när Larry Davids (en av skaparna och förlagan till seriens George) serie Curb Your Enthusiasm tar upp idén om en återförening. David, som spelar en version av sig själv i serien, vill få tillbaka sin exfru genom att låta henne få en stor roll i återföreningsavsnittet av Seinfeld och försöker därför i tur och ordning övertyga skådespelarna att det hela är en bra idé. Det hela leder givetvis till konflikter och underfundiga referenser, som när Jason Alexander som spelade George förklarar för Larry att karaktären är en hemsk skitstövel som ingen egentligen kan tycka om.

Hela grejen är intressant just för att humorn i Curb Your... är så nära Seinfeld man kan komma utan att vara Seinfeld. Och med tanke på seriernas uppenbara släktskap är det inte alls konstigt att det är just där som en fiktiv återförening kan vara möjlig, samtidigt som det käbblande över småsaker som kännetecknade dialogen mellan seriens karaktärer är exakt det som slutligen omöjliggör den även här. Det är nästan så jag får lite Charlie Kaufman-rysningar av det hela.

Pandaland: nostalgitripp för indiekids

Vi har blivit ganska översvämmade av historier om indiespelrevolution och en svensk spelindustri i ropet det senaste året men en av de mest hypade studiorna, GRIN, gick nyss i konkurs och det var faktiskt ett bra tag sen det kom ett nytt Braid nu. Men bara för att vi slutar slå på stora revolutionstrumman och tuta i vår blågula föträfflighetsbasun betyder det inte att ingenting intressant händer. Efter flera års utveckling släpptes slutligen Pandaland tidigare i år, ett indiespel i mer än en bemärkelse. Grafikmässigt är det en Super Mario Bros.-klon vi har att göra med, om än med större sprites. Tyvärr är spelkontrollen inte lika gjuten som i Nintendos mästerverk, men Pandaland ska egentligen inte ses som ett försök att göra ett fantastiskt spel, utan som en subkulturell yttring som fullkomligen badar i nostalgi. I spelet spelar man som Amanda Panda, en indietjej från Södermalm som måste fightas mot all svennighet som invaderar hennes stadsdel. Hon måste spöa de silikonutrustade, solbrända brudarna på Nytorget, undvika att bli fotade av Bingo Remér på ölhaket Carmen och med alla medel få bort bratsen från Café String. Om Amanda blir skadad går hennes peppmätare ner och hon måste snabbt hitta folköl, cappucinos, blandband eller annat fint för att få upp peppen igen. Har hon riktig tur så dyker det upp ett par billiga kinaskor som gör henne både snabb och osårbar för ett tag.

Det hela är mycket kärleksfullt och har glimten i ögat, så dra på dig en gammal BD-tröja, måla en svart tår under ögonen och låtsas att kent inte släppt Vapen och ammunition och slukat all sin indiecred än. Nu är det inte längre bara USA:s kristna höger som släpper specialdesignade spel (googla Wisdom Trees Super Noah's Ark 3D och fundera på varför kyrkan inte tycks kunna locka dagens ungdom) utan mediet har utvecklats till att inbegripa såväl Pandalands begatellartade nostalgitripp som mer konstnärligt fascinerande spel som (också svenska) Blueberry Garden som vann ett fint indiespelpris för inte så länge sen.

Pandaland laddar du ner gratis på http://www.pandaland.nu och Blueberry Garden hittar du på http://eriksvedang.wordpress.com/blueberrygarden/. När det gäller Super Noah's Ark 3D så blir det nog svårare men det finns säkert på några obskyra emulatorsiter där ute. God jaktlycka!

Historisk tv

Låt oss prata om David Lettermans erkännande. Låt oss prata om David Lettermans erkännande för igår skrev mannen tv-historia. Något mindre än det kan man knappast kalla det. För er som missat det så går historien ungefär så här: Letterman blir kontaktad av en man som påstår sig ha bevis för att pratshowvärden legat med kvinnor som jobbar för honom. Det visar sig att han talar sanning och kräver två miljoner dollar för att ligga lågt med informationen. Letterman kontaktar polisen som råder honom att skriva ut en falsk check till mannen som sedan åker fast när han försöker lösa in checken och åtalas för utpressning. För att mannen inte ska kunna sälja informationen eller utnyttja den på annat sätt går Dave ut i direktsändning, precis som vanligt, och frågar publiken om de vill höra en historia.

När Letterman sen sätter igång att lägga ut texten om ett skumt paket i baksätet på bilen, en man som säger sig veta att han gjort "terrible, terrible things" så väntar publiken hela tiden på den roliga poängen. Och han spelar lika säkert som någonsin i sina monologer på publikens förväntan om en poäng genom hela den tio minuter långa historien som han målar upp. Han försöker inte förneka eller bortförklara anklagelserna, istället erkänner han öppet att han visst legat med kvinnliga medarbetare, men han skjuter hela tiden in humoristiska poänger om den ganska bisarra situationen och omständigheterna kring den. Det är briljant. Publiken får skratta, Dave får bekänna, och sedan förlåter vi honom och dömer istället idioten som försökte tjäna pengar på att vädra någon annans smutsiga byk.

Sanningen är att jag aldrig sett något liknande. Letterman bygger upp dramaturgin, letar sig skickligt mellan sidospår men tappar aldrig tråden, utnyttjar de humoristiska poängerna men gömmer aldrig undan sin egen skuld eller sin ångerfullhet. Det är inte som Mickey Rourkes blödande hjärta som jag skrivit om tidigare, det här handlar om en man som rest sig över sin utsatta situation och har nu full och absolut kontroll. Vi ser en av tv-världens största ikoner använda sitt medium till sin egen fördel istället för att försöka ducka den storm av frågor som ändå snart skulle ansätta honom när mannen väl åtalas. Inte minst är det fantastisk tv som vrider sig som en mask bland genreförväntningarna. Vi vet inte längre vad det är vi tittar på, och just därför kan vi inte sluta.

Erkännandet kan du se här: http://www.youtube.com/watch?v=rbb2rKXIQu8

Youtube Street Fighter

Ett fantastiskt exempel på vad man kan göra med lite retrokänsla, en väldigt intressant idé och en hel massa tid.

Ljusglimt

Ett av Sveriges just nu bästa popband har släppt en ny singel. Jag skrev i en tidigare bloggpost om bandet Skansros, som i mitt tycke gjorde 2008 års näst bästa låt. Tja, det verkar som att de kommer att finnas på listan även 2009. Bandet har precis släppt en dubbel A-sidesingel (jobbigt ord på svenska, det där) med låtarna Vårsol och Solljus, och återigen är det både väldigt eget och lätt att hitta referenspunkter i, och Felix Anderssons röst står i mitten och låter både uppgiven och angelägen vilket föranleder ännu en referens till vår gemensamma husgud Morrissey. Det gör också de väldigt precisa textformuleringarna som i väldigt få ord lyckas måla upp en veritabel fresk av intryck:

"ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam när den lös"

De första raderna i citatet ovan drabbar mig precis lika hårt som mycket av det Manchestersonen fått ur sig under åren, och det vill inte säga lite i mitt fall. Således måste jag rekommendera att ni ser till att lägga vantarna på ett ex av singeln, om inte annat för att få det Wes Anderson-doftande* omslaget.

*Jag är medveten om att i princip alla målningar och mycket av de detaljer man förknippar med Andersons filmestetik skapas av hans bror Eric och kanske borde äran därmed gå till honom, men för mig är det minutiösa fotot och de utpräglade karaktärerna en viktigare del av denna estetik, och dessa är helt avhängiga Wes egen filmiska vision och således är det i slutändan hans namn mina doftreceptorer reagera på.

Min syn på Body of Lies

Ridley Scott försöker blanda Syriana, Spy Game och fotot från Black Hawk Down för att skapa en angelägen historia om USA:s inblandning i Mellanöstern, om individer som blir krossade under systemets fötter, men det hela blir snabbt väldigt tråkigt. Filmen lyckas inte hitta någon rytm utan känns mest hoppig och klippningen lyckas inte skapa vare sig nerv eller känslomässigt engagemang. Och den krystade kärlekshistorien vill jag inte ens prata om. Nä, Ridley, du kan bättre än så här.

Mickey Rourke och Randy Robinson

Jag läste en intervju med Mickey Rourke på aftonbladet.se. Det är nästan obehagligt att läsa hans svar, hur totalt uppgiven han måste ha varit. För nu när han åter är i rampljuset, när kritikerna lovordar honom och han till och med är Oscarsnominerad för sin roll i Darren Aronofskys The Wrestler, så verkar han så tacksam mot alla som över huvud taget vill prata med honom att han blöder ut sitt hjärta i varenda fråga. han pratar om hur det gick åt helvete på 1990-talet, hur han boxades tills hans hjärna inte kunde tåla mer, hur hans äktenskap havererade och ingen i Hollywood ville finansiera en film med honom i huvudrollen. Det känns som om den forne superstjärnan vill få ur sig allt som finns inom honom innan chansen försvinner igen. Inga försiktiga Hollywooduttalanden längre. Ingen falsk ödmjukhet i tacktalen. När han fick en BAFTA i London tackade han sin hund, och berättade hur han uppskattade att se Marissa Tomei naken. Det är lite som i den underskattade Bulworth (Warren Beatty) där en dödslängtande politiker plötsligt börjar säga sanningen till folk, och skiter i hur saker och ting ska skötas. Hela Rourkespektaklet balanserar på gränsen mellan det patetiska och det sjukt modiga, men det är hela tiden oerhört fascinerande.

Jag hoppas verkligen att han får sin Oscar, för hans prestation i The Wrestler är verkligen så intensiv att man undrar hur mycket Rourke egentligen spelar över huvud taget. Filmen i sig är ingenting jag direkt tänkte mig att den kreddige indiereggissören Aronofsky (The Fountain, Pi, Requiem for a Dream) skulle ge sig på, men jag är väldigt glad att han gjorde det. Filmens wrestlare, Randy "The Ram" Robinson, är en föredetting som totalt spolierat sin karriär och numera endast får jobba på fribrottningens "indiescen", vilket innebär gympasalar med plaststolar, smutsiga ringar och uselt betalt. Hans kropp försöker få honom att lägga av, annars gör den det, men Randy drömmer fortfarande om forna stordåd och spelar som sig själv i tv-spel från 80-talet när han inte jobbar på ett lager eller hänger på den lokala strippklubben. Wrestling är allt han är.

För oss som är intresserade av fenomenet wrestling är Aronofskys skildring extra kul att se eftersom denna speciella värld aldrig tidigare blivit porträtterad på film. Wrestling är i kärnan koreograferat våld, en sport där vinnaren är bestämd i förhand, en historia om ont och gott berättad enbart via kroppar och rörelser. Eller om man så vill - fejkad brottning. Den gamle WWE-mästaren Bret "The Hitman" Hart sa det väldigt snyggt i en blogg om filmen där han beskriver wrestlingen som "a shrouded world considered fake by all but those who live in it—for them, it’s the only reality they know."

I The Wrestler skildras denna paradox genom kontrasterna mellan den grågryniga filmiska "verkligheten" där Randy Robinson försöker få ihop pengar till hyran och samtidigt försonas med sin vuxna dotter, och karaktären "The Ram" som iförd gröna spandexbyxor besegrar den onde The Ayatollah (en klar referens till 80-talsikonen The Iron Sheik) med sin avslutningsmanöver Ram Jam. De båda världarna smälter samman i slutscenen då Randy än en gång klättrar upp på ringens hörnstolpe för att kasta sig över sin motståndare, trots att detta kan få förödande konsekvenser för hans hälsa. Publiken vrålar och Rourke spänner musklerna i sin ärrade kropp och ställer sig i den pose som hans egen The Ram-actionfigur för alltid står stelnad i. Aronofskys kamera suddar ut skillnaderna mellan personen och karaktären innan vi till sist återvänder till Rourkes i högsta grad mänskliga kropp; svettig, smutsig och åldrad. Så tar han sats - och lyfter.

Kärlek är ett YouTube-klipp

Det första bandet jag någonsin förälskade mig i, en kärlek som bestått. Pet Shop Boys nya singel heter Love etc. och lovar gott inför nya albumet som släpps i mars.

Wii fit for fight

Idag markerar min kära Wii Fit minus 20 kilo sen jag började använda grunkan i maj, efter att först ha provat den hemma hos Markus och Johan. Det var de roliga spelen som fick mig hookad, yogan och muskelövningarna som gjort att jag fortsatt väga mig varenda dag och kämpa på med bantningen, påhejad av den käcka lilla avataren på tv-skärmen, vars storlek minskat i takt med att min egen kroppsliga storlek gjort det. Det känns lite typiskt men samtidigt helt rätt att den enda metod som fått mig att vilja banta över huvud taget kommer via ett tv-spel. Där har du det nya digitala mediesamhället. Ärligt talat, joggarna utomhus för tillfället ser så frusna ut i sina tajta kläder att jag nästan tycker synd om dem. Och att gå till gymmet är alltid ett projekt. Samt dyrt. Och valhallabadet ligger sorgligt långt ifrån Majorna. Så jag håller mig till min lilla vita balansbräda, trots den skepticism som de flesta över 35 utstrålar när jag säger att ja, min motivation kommer från att varje dag spela tv-spel en stund. Och svettas på köpet.

Årets låtar del 2

Fortsättningen så.

9. The Kid - Transient Dance
8. The Magnetic Fields - California Girls
7. M83 - Graveyard Girl
6. The Killers - Human

Och så topp 5.

5. Håkan Hellström - För en lång lång tid. Kanske Håkans bästa låt någonsin. Trummorna, tamburinen och handklappet, gitarrslingan precis i början. Och sen kommer pianot in och omringar lyssnaren fullkomligt. Sen sjunger Håkan "Du säger att du är stark/ att du vart igenom det här förut/ du kommer fortsätta/ finns inte mycket mer att säga nu" och jag lyssnar på det sätt som ytterst få artister kan få mig att göra, med örat tryckt mot bröstkorgen. "Så säg det/ och få det gjort/ det finns bara ett enda sätt/ att brinna upp".



4. Glasvegas - Geraldine. Och jag som var så glad, kom hem till Anna, sa jag hade hittat ett fantastiskt indieband. Bara veckor senare var Glasvegas allt annat än indie, Geraldine omsjöngs när någon hämtade ett pris på fotbollsgalan, Andres Lokko hyllade och bandet sålde ut sina Sverigedatum på bara minuter. Stadiumindiegitarrer och en text om gammal vardaglig välvilja och hjälpsamhet, sjungen med en klingande skotsk dialekt, med stolthet och angelägenhet i rösten.



3. Grand Archives - Torn Blue Foam Couch. Grand Archives album var antagligen det jag lyssnade mest på under hela året och den här låten, med sitt pampiga anslag, 60-talsdoftande harmonier är deras självklara mästerverk. När Seattlebandet Carissa's Wierd splittrades skapades snart två nya band som för mig representerar något av det absolut bästa som amerikansk indie har att erbjuda, och som också har många gemensamma nämnare i sina ljudbilder. Grand Archives är det ena, det andra är Band of Horses. Och även om Torn Blue Foam Couch inte blivit någon The Funeral (vilket jag tycker den hade förtjänat) så lovar det gott inför framtiden.



2. Skansros - Drömmen om Skansros. En svensk (göteborgsk) poplåt på över 8 minuter var det näst bästa som 2008 förde med sig musikmässigt. Att hålla min uppmärksamhet i ett järngrepp så länge är inte det lättaste, men rockabillygunget, start/stop-rytmen och den böljande sångmelodin är i det närmaste gudomliga. Men ärligt talat så tänkte jag knappt på allt det där första gången jag lyssnade, för i Drömmen om Skansros så är det texten som är det bankande hjärtat. Det börjar i barndomen (jag var/ en folkskygg pojk/ från en psykotisk familj) fortsätter upp i tonåren (när jag var 15 hade jag en vän/ den stavades p-e-r-s-i-e-n-n) och vidare genom livets vindlande besvikelser. Det här är en resa genom minnets labyrinter, en betraktelse över tid och förgänglighet som känns så angelägen att jag inte törs göra annat än att lyssna till Felix Andersson när han ställer upp det mest grandiosa popbygge jag hört sedan Band of Horses The Funeral. Och inte nog med det, han hinner också med att beskriva en kärleks- eller vänskapsrelation som mötet mellan Johnny Marr och Morrissey (och du sa/ "kalla mig Johnny/ så kallar jag dig Steven"/ och där någonstans/ gick jag ut genom dörren/ vi startade ett korståg mot allt som var fel/ så nu ses vi på andra sidan, mon frère), vars influenser på Skansros nog inte kan överskattas.

När man betraktar allt som faktiskt får plats i Drömmen om Skansros så är det kanske inte så konstigt att den behöver sina 8 minuter och 24 sekunder för att säga det.



Och så nummer 1. Robert Forster - Let Your Light In, Babe. Kanske är det så att stor konst ofta hör ihop med starka känslor. Det här var den enda låten jag grät till 2008. Här är dock sammanhanget allt, så jag måste ta lite tid att förklara omständigheterna till låten. Robert Forster och Grant McLennan var två australienska män som träffades på universitetet och startade bandet The Go-Betweens tillsammans. Under ett antal år gjorde de den mest glittrande och vackra gitarrpop på den här sidan The Smiths. De lyckades dock aldrig få till några mainstreamhits och splittrades i december 1989. Båda herrarna försökte sig på solokarriärer men ingen nådde några stora framgångar.
Så år 2000, efter att ha genomfört en spelning tillsammans för ett franskt musikmagasin, bestämde sig Forster och McLennan för att åter göra musik tillsammans, som The Go-Betweens. Musikpressen var intresserad även den här gången, men det var inte förrän 2005, med albumet Oceans Apart, som de lyckades nå försäljningsmässiga framgångar. Albumet kom att bli det sista de gjorde ihop.
I maj 2006 dog Grant McLennan i sömnen av en hjärtattack, 48 år gammal. Robert Forster bestämde sig kort därefter för att sluta som artist, när han inte länge kunde göra musik tillsammans med sin gamle vapendragare. Historien tar dock som tur är inte slut där. När Forster en dag hälsade på McLennans fru rotade han igenom de låtskisser som han hade skrivit inför det nya albumet som skulle börja spelas in då McLennan dog. Ibland dessa hittade han låten Demon Days, vilken han tyckte var bland det bästa vännen någonsin skrivit. Han bestämde sig för att spela in låten så att den inte skulle gå förlorad. Han ringde också in resten av The Go-Betweens, så att låten kunde göras som en tribut till Grant. Det slutade med att han spelade in en hel skiva, The Evangelist, som är lite av en mix mellan ett tribute-album och en konceptskiva om en missionär som försöker sprida sitt budskap i Australiens outback, onekligen en bra metafor för The Go-Betweens karriär.
Forster var alltid den litteräre i bandet, med små delvis mörka tonsatta historier snarare än McLennans ofta mer direkta ljusa poprefränger. I Let Your Light In, Babe möts de två för att för sista gången visa vad The Go-betweens handlande om. Historien är onekligen Forsters, det är en enkel liten sak om en man som tar hand om en kvinna och hennes barn, låter dem bo hos honom på inrådan av en dam i församlingen, Mrs Ella. Men refrängen hittade han bland McLennans anteckningar. Den är skriven som den enklaste av uppmaningar; att låta ljuset komma in. Att inte vara rädd. "Let your light in, babe. And don't you be afraid."
Det är som att Forster sjunger den för att försäkra Grant om att han inte glömmer. Men att han ändå kan se framåt. Och det var det absolut vackraste musikstycket i min värld 2008. Ett värdigt avslut för en av världens vackraste popgrupper, och ett partnerskap som förtjänar samma kärlek som de mer kända Lennon/McCartney, Simon/Garfunkel och Morrissey/Marr.

Årets låtar 2008

Varje blogg med självrespekt behöver någon typ av årslista, och eftersom den här bloggen nu tydligen återuppstått finner jag mig nödgad att förflytta mig ungefär en månad tillbaka i tiden för att ge er Left of Space ger: Årets låtar 2008. Så om ni inte har några frågor så går vi direkt in på listan:

20. Jenny Lewis - Sing a Song for Them
19. Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance with You
18. Elegant Machinery - Feel the Silence
17. Sad Day for Puppets - Last Night
16. Joel Alme - The Queen's Corner
15. Morrissey - That's How People Grow Up
14. Bon Iver - Lump Sum
13. Thermostatic - Make Believe
12. Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur
11. Cut Copy - Feel the Love
10. Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Självklart kan jag inte ge er hela listan på en gång. Det här är ju trots allt en filmblogg i första hand, så någon sorts dramaturgi måste vi ha.

På't igen

Okej, så jag var också ganska säker på att den här bloggen var död, men det finns å andra sidan inget bättre sätt att bli sugen på att skriva om film igen än att gå på Göteborgs eminenta (och internationella) filmfestival. Å andra sidan så kommer den här posten inte att handla om filmfestivalen, och kritikerdarlings från alla kontinenter, utan om en film som fått relativt dålig kritik och till och med setts som en stor besvikelse av många. Det handlar om Kevin Smiths senaste film Zack and Miri Make a Porno, som jag såg för första gången ikväll. Grundhistorien är en ganska trött sak om två bästa kompisar som, för att klara att betala hyran för sin gemensamma lägenhet bestämmer sig för att spela in en porrfilm. När de väl ligger med varandra fattar de dock att de egentligen älskar varandra på det där andra, Hollywoodlika sättet, och resten förstår ni säkert själva.

Historieberättandet är så basalt och simpelt att det förtjänar all kritik som man slängt efter filmen på grund av detta. Det är samma gamla dramaturgi som vi sett så många gånger förut och Smith gör ingenting för att ens fräscha upp det hela, vilket gör att hans sedvanliga huvudkaraktär, slackern som inte kan växa upp och ta sitt ansvar känns som klippt ur alla andra regissörens filmer, trots att den alltid lika sevärde Seth Rogen (som i och för sig också enbart gör slackerroller) gör sitt bästa för att mejsla ut en egen identitet ur materialet.

Låt oss dock skita i historieberättandet nu, för ärligt talat är det inte de vackra historierna och den känslomässiga intensiteten som Kevin Smith gjort sig ett namn på. Han gjorde en film som försökte sig på något annat än att vara en Kevin Smith-film. Den hette Jersey Girl och sågades så massivt att Zack and Miri klarade sig jämförelsevis bra. Den handlade om att växa upp och ingen kunde ta den på allvar över huvud taget. Och det är väl inte så konstigt, om man betraktar hans tidigare produktioner som kärleksförklaringar till 90-talets slackerkultur (som han själv är sprungen ur), som tröstande snuttefiltar som berättade för en hel generation människor att man kunde lyckas ändå, om man bara fortsatte tro på det man höll på med. Alternativt, om man inte höll på med något särskilt, så var det vackert i sig. Hans debut Clerks, som blev ett fenomen på Sundance, utspelar sig nästan helt inuti just den närbutik som Smith själv jobbade i, där han kunde filma ostört om nätterna. Den består i princip enbart av två nördiga slackers som pratar vardag, knulla och popkultur i svartvitt. Mallrats är i princip samma sak, fast med lite mer pengar och lite mer konventionell kärlekshistoria medan Chasing Amy kan ses som den perfekta blandningen av nörderi i serietidningsvärlden, superb dialog sprängfylld med popkulturella referenser och explicit sexsnack, samt en faktiskt ganska angelägen historia om identitetssökande, sexualitet, vänskap och kärlek. Gemensamt för alla dessa filmer är att de visar att karaktärerna kan leva lyckliga och framgångsrika liv trots att de saknar framtidsutsikter och motivation att förändra sin tillvaro.

Zack and Miri är inte en banal kärlekshistoria, den finns bara där för att det ska finnas en film över huvud taget, för att Smith ska få några pengar från studiorna. Det är i dialogen och bikaraktärerna som Smith än en gång får hylla det som mainstreamkulturen och det västerländska samhället helst inte låtsas om. De lågavlönade människorna i sin patetiska småstadstillvaro, som inte har några moraliska skrupler eller fördomar gentemot porren som kulturform eller tanken på att spela in en sådan film för att klara hyran. Det är därför jag återigen skrattar hjärtligt åt Smiths vackra dialog, där karaktärerna diskuterar olika knullrelaterade parodinamn på kända Hollywoodfilmer, eftersom det känns som ett manifest för hela hans regissörsskap: att ta de gamla bekanta formlerna, skita ner dem fullständigt, sälja in dem igen och sen stoltsera med att man inte vill utvecklas över huvud taget. Det är samma gamla kärlekshistoria som vanligt, men i en kontext där även kvinnorna får vara snuskiga, ja till och med kinky. De super, svär, knullar, pratar om att det är skönt med analsex och blåser bubblor med sina genetalier. Och det går bra för dem. Det går inte bra ändå. Det går bra. Punkt.

Ska man då se Kevin Smiths filmskapande som ett politiskt projekt, ett hyllande av masskulturen, ett jämställande av könen? Är hans Dogma att betrakta som en känga i baken på religiös institutionalism och kollektivistisk fundamentalism? Nej, det tror jag vore helt fel perspektiv att se saken ur, även om det kan ligga nåt i det. Jag hoppas innerligt att det är så att Smith bara är nöjd med att få göra sin egen typ av film, att det är okej att bara få fortsätta göra det han älskar. Att det går bra ändå.