Jag undviker uppsatsångest genom att äta nattmat och titta på en tv-klassiker från 2004. Första säsongen av 100 höjdare. Fint som snus men snart går det här inte längre. Nu kallar den framtida akademiska karriären på mig. Peace out, vänner!

Recension: Nine

Vissa projekt känns så bisarra att de knappt borde gå att göra. Men när Chicago-regissören Rob Marshall nu har gjort film av Broadwaymusikalen Nine som i sig bygger på Fellinis klassiska metafilm 8 1/2 (1963) om en regissör med skrivkramp så känns det i det närmaste naturligt. För Fellinis filmer låg ju alltid nära spektaklet och varietén i sitt uttryck, så varför inte gå hela vägen och göra musikal av det? Och själva musiken här är absolut inspirerad av både varieté och italienskt 1960-tal. Det är helt klart mer All That Jazz och Chicago än Moulin Rouge.

Daniel Day-Lewis gör som vanligt ett minst sagt intensivt intryck i huvudrollen som Guido Contini, omgiven av några av de största kvinnliga stjärnorna i världen. Judi Dench, Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, och Sophia Loren är inte direkt vanligt att se i samma film. Jag tycker det är kul att se att Marshall och Hollywood åter vågar satsa på att göra musikal av ett ämne som egentligen inte tycks lämpa sig särskilt väl för formatet. Här finns få kopplingar till musikvärlden, ingen episk förbjuden kärlekshistoria eller svulstig historisk bakgrund. Bara en man med ångest inför att ta ansvar och leva upp till omvärldens förväntningar om genialitet.

Dans- och musiknumren är vackra och även de svartvita tillbakablickarna till barndomen påminner väldigt mycket om det coola uttrycket hos Antonioni eller Visconti, men samtidigt kan det ibland kännas som att filmen inte riktigt lyfter. Det introverta temat kontrasterat mot det spektakulära i fantasisekvenserna är förvisso väl genomfört men det finns inga scener som i sig själva kan bli riktiga klassiker och Guidos lögndrivna flykt från sitt eget liv blir ibland väl klaustrofobisk.

Betyg: 3,5 av 5

Recension: Percy Jackson - kampen om åskviggen

Hollywood fortsätter att försöka hitta en ny Harry Potter eller Sagan om ringen. Med filmer som Guldkompassen, Eragon och Narnia i färskt minne har turen att filmatiseras kommit till ungdomsböckerna om Percy Jackson. Och även om det här absolut kan bli en hit bland ungdomar i sisådär tolvårsåldern så är det knappast nån ny Harry Potter vi har att göra med.

Alltså, premissen för det här äventyret är inte så dålig. De gamla grekiska gudarna är alltså de som faktiskt fortfarande bestämmer över Jorden, och de har en viss förkärlek för att förlusta sig med människor. Detta leder till att det föds en massa halvgudar som växer upp och tränas för att bli krigare och hjältar. Percy Jackson (Logan Lerman) själv är son till Poseidon, vilket tydligen är en stor grej eftersom det sällan föds halvgudar som är släkt med nån av "de tre stora" - Zeus, Poseidon och Hades. Huruvida det betyder att de är kyskare än de andra säger inte filmen, men den som kan sin mytologi kommer nog ändå ihåg att åtminstone Zeus var rätt slampig av sig. Percy själv vet inte om att han är en halvgud, så när hans stränga fröken förvandlas till ett flygande väsen med massa tänder och klor och anklagar honom för att ha stulit Zeus åskvigg blir han rätt förvånad. Det hela förklaras dock av en skäggig Pierce Brosnan i en rullstol som han senare visar sig behöva eftersom han egentligen är en kentaur med hästkropp. Percy Jackson - kampen om åskviggen är en film med så mycket logiska luckor och hål i historien att det ibland nästan blir löjligt. Det känns som Chris Columbus och Fox helt struntat i att bygga upp en grund med intressant bakgrundshistoria och trovärdiga karaktärer. Istället blir det till att trycka in hälften av alla monster som finns i den grekiska gudavärlden så att Percy och hans vänner har nåt att slåss mot. Döda en minotaur: check. Hugga huvudet av Medusa: check. Skjuta pilbåge på en hydra: check. Ni fattar.

Om det är Hollywoodstudiornas uppfattning att ungdomarna inte bryr sig om intressanta historier utan bara vill se matinévåld så skulle jag vilja komma med ett motbevis i form av Twilight och New Moon. Okej, många kanske går bara för att se Edwardss och Jacobs nakna överkroppar alternativt Bella regnblöt och med förföriskt halvöppen mun, men jag tror faktiskt att det är själva kärlekssagan och mytologin som lockar mest. Så för Percy Jackson räcker det inte med att huvudrollsinnehavaren ser ut som Zac Efrons lillebror. Det blir inte bättre för det. Hoppas uppföljaren har mer att komma med.

Betyg: 2 av 5

Recension: Shutter Island

I Martin Scorseses nya film kan man inte tro sina ögon. Huvudkaraktären i Shutter Island, som bygger på Dennis Lehanes bok Patient 67, är nämligen en inte helt psykiskt stabil man som ska undersöka ett mystiskt försvinnande på ett ännu mer mystiskt mentalsjukhus där ingen verkar spela med öppna kort. Från första bildrutan står det klart att Scorsese lånar av både Hitchcock, film noir och modern skräckfilm för att bygga upp en stämning så tät att man allt som oftast sitter med andan i halsgropen. Om hans 2000-tal har karaktäriserats av en episk berättarstil som i vissa scener blir närgången och påträngande så är Shutter Island en fullkomlig renodling av det senare. Leonardo DiCaprios krigstraumatiserade, halvalkoholiserade, sorgtyngde och hallucinerande polis Teddy Daniels har inte direkt nån lätt uppgift i filmen, men som skådis levererar han sitt porträtt med en intensitet och pondus som till och med slår insatsen i Revolutionary Road (2008) på fingrarna.

Det allra mest framträdande berättargreppet är ett vi sett många gånger förut. Vi möter en huvudkaraktär som inte är säker på vad som är verkligt och inte, och eftersom platsen är ett mentalsjukhus ligger galenskapen hela tiden nära inpå, den lurar så att säga i väggarna. Och när det börjar lukta konspiration så måste Teddy börja fundera på om hans paranoia är befogad eller om den kommer att leda till att han själv hamnar i en av öns isoleringsceller. Jag vet att det kan låta klyschigt men Scorsese vet uppenbarligen vad han gör för det känns sällan överdrivet eller fånigt. Istället stiger spänningen kontinuerligt eftersom insatsen hela tiden ökar för Teddy, som givetvis är på ön med en personlig agenda som inte har något med en vanlig rymning att göra.

Ben Kingsley och Max von Sydow spelar Shutter Islands två ledande psykologer som med stenansikten och lugna röster fyller Teddy med tvivel, men är det en biroll som det kommer att pratas om så är det Michelle Williams som Teddys döda fru. När hon kommer till honom genom minnesbilder, drömmar och hallucinationer visar hon återigen, liksom i Brokeback Mountain (2005), att hon med relativt kort tid i bild kan skapa intressanta och känslomässigt trovärdiga karaktärer som känns allt annat än förutsägbara.

Martin Scorseses 2010-tal börjar på samma höga nivå som han i och med The Departed (2006) avslutade 2000-talet med. Shutter Island är en klaustrofobisk kalla kriget-thriller så effektiv att jag inte en enda gång under 138 minuter kände att jag ville klippa i filmen. En pärla. Gå och se den!

Betyg: 4,5 av 5

Recension: A Single Man/ En enda man

Tom Fords debut är en fröjd att titta på. Från den skarpa bilden av kalla krigets amerikanska 1960-tal till små filmiska effekter som att mättnadsgraden i färgen plötsligt ökar och skapar en varm och drömsk känsla är det uppenbart att trots att det är en debut så sitter det inte någon amatör i regissörsstolen. Och Colin Firth förtjänar verkligen både sitt Venedigpris och sin Oscarnominering. Han porträtt av den tidigare levnadsglade collegeprofessorn George Falconer som efter sin partners död blivit inåtvänd och cynisk är både subtilt och trovärdigt. Och de svartvita scenerna som blickar tillbaka på parets förhållande är små mästerverk i sig. Trots det går det inte att komma ifrån att filmen känns lite feg.

Det är inte så att jag hade tänkt mig att bara för att Ford stod bakom filmen så skulle den tvunget fokusera på stil eller arkitektur men något lite mer vågat när det beträffar estetiken hade jag nog tänkt mig. Inte ens i filmens centrala scener som behandlar kärlek och sex låter han det aldrig bli annat än pirrigt och drömskt. I filmens inledning får vi se Colin Firths nakna kropp glida genom vattnet men i resten av filmen är manskroppen precis lika osedd som i vanlig Hollywoodfilm. Där Brokeback Mountain (2005) visade en omöjlig manlig homosexualitet som både extremt hård och tystad men också mjuk och kärleksfull kommer man inte nära varken det gamla förhållandet eller förförelseleken i A Single Man. Och det är synd eftersom man verkligen bryr sig om Firths karaktär, likväl som Julianne Moores trasiga gestaltning av hans bästa vän. Å andra sidan så får skådespelarnas ögon spela en ännu större roll än vanligt. Här säger blickarna minst lika mycket som dialogen och det greppet är så väl genomfört att det bara är att applådera.

Det är ett beprövat berättargrepp att genom en enda dag få ett tvärsnitt av en karaktärs liv. I Sverige fick Mikael Persbrandt exempelvis mycket beröm för sin roll i Dag och natt (2004). När det används i A Single Man ger det känslan av ett liv som levs så total i skuggan av sorg att ingenting annat spelar någon roll. Det är en film fylld av melankoli och nostalgi, en till synes enkel historia om en man och hans brustna hjärta och saknaden efter en annan man. En enda.

Betyg: 4 av 5

Owl City - Fireflies

Killen har en röst så sjukt likt Ben Gibbards att det är snudd på upphovsrättsbrott redan där. Att soundet dessutom skriker av både Postal Service och Death Cab gör det hela nästan stalker-läskigt. Owl City håller redan på att bli nästa stora elektropopgrej. Hoppa på tåget du med...

Hänt på vagnen

Okej, så jag var på väg in till stan på min födelsedag för att luncha med min flickvän. Ett sånt där skönt äldre alkispar, original som de kallas lite fint, längre fram i vagnen sitter och fumlar med någonting och sen börjar de gräla högljutt medan övriga kollektivtrafikanter försöker sitta så stilla som möjligt och undvika ögonkontakt. Till slut lugnar paret ner sig och nickar sedan mot varandra i samförstånd. Kvinnan tar strax fram vad jag nu inser är någon typ av kylvara i påse och frågar medpassagerarna om de inte är intresserade av att köpa lax som de snott i en lågprismatbutik. När ingen tycks märka av vad de erbjuder bestämmer de sig för att satsa på ett beprövat försäljningsknep: ett rakt och ärligt tilltal. De proklamerar stolt att de inte är hemlösa och att de bara vill ha lite pengar för att köpa öl. Killen som sitter rakt över gången fortsätter att stirra rakt fram vilket får den ganska berusade mannen att inse att han behöver övertygas genom att påvisa varans förträfflighet. Han plockar fram en av de inplastade laxarna och klämmer på den för att visa att den är färsk och spänstig. Sen gör han ett ödesdigert misstag - han öppnar paketet.

I nyktert tillstånd och på en orörlig plats skulle det hela antagligen inte varit ett problem men snart känner hela den främre delen av vagnen hur laxen luktar eftersom laken skvätter åt alla håll och kanter medan vagnen rasslar ner för Stigbergsliden. Från min plats framstår det hela som fantastiskt roligt men många är inte direkt roade av tilltaget. Den berusade mannen försöker rädda situationen genom att erkänna att laxen kanske inte är purfärsk men av god kvalité, från Norge, och att de kan tänka sig att sälja den för en femtiolapp. Han räcker över den öppnade laxen till en dam i femtioårsåldern som artigt tar emot den men bestämmer sig sen för att den trots allt inte var vad hon tänkt sig. "Fyrtio då?" frågar kvinnan i förhållandet som uppenbarligen vill göra affär, men det blir ändå ingen deal. Vid nästa station hoppar de av, förbryllade över att göteborgarna inte känner igen ett fynd. Själv står jag och ler åskådarens allra minst empatiska leende mot alla mina medresenärer medan vagnen rullar in på Järntorget.

Recension: Valentine's Day

I korthet: Garry Marshall försöker göra en sorts andlig uppföljare till Love Actually men misslyckas katastrofalt trots att han har halva Hollywood framför kameran plus ett beprövat recept på framgång - Julia Roberts. Som inte går att ta på något som helst allvar som hårdför armékapten stationerad i Irak och på väg hem på permission.

Det här är ett riktigt magplask där inte en enda av de många hopflätade historierna känns intressant med ett möjligt undantag i Anne Hathaways och Topher Graces lilla kontorsromans. Visst har vi även sett den förut (han blir chockad när han får reda på att hon säljer telefonsex på kvällarna) men den är tillräckligt mysig för att åtminstone få mig att le. Resten är antingen så smörigt uppenbara att de bara gör mig förbannad eller så ges de så lite tid till dramatisk uppbyggnad att man undrar om inte redigeraren satt och sov i klipprummet. Exempelvis är en historia ungefär så här: Varulvskillen från New Moon är ihop med en bimbotjej och man fattar inte varför han gillar henne men han gör uppenbarligen det ändå, och det är fint. Låter det fånigt? Det är vidrigt! Och allt detta ska jag behöva stå ut med bara för att filmaffischen ska kunna ståta med en rollista som ger studiodirektörer ekonomiskt kåtslag.

Snälla, gå inte och se det här. Det enda som är riktigt roligt är Julia Roberts metakommentar på frågan om hon någonsin shoppat på Rodeo Drive, samt när Queen Latifah råkar få ett samtal som egentligen var menat för Hathaways telefonsexförsäljare. Och båda de ögonblicken äger rum under eftertexterna. Ge mig en ny Notting Hill, en Pretty Woman, en Medan du sov eller en Fyra bröllop och en begravning. Jag upplever gärna Prom Night, Friday the 13th och Sunday, Bloody Sunday så länge jag slipper Valentine's Day.

Betyg: 1 av 5

Recension: Farsan

Med Farsan är Josef Fares tillbaka där han började. I Jalla jalla hade Torkel Peterssons karaktär problem med "dicken", i den nya filmen är han rädd att hans fru tycker han är för mesig. I Jalla jalla handlade familjepromblematiken om kärlek och arrangerade giftermål, i Farsan är det frågan om adoption. Jan Fares, Josefs riktiga farsa, spelar dock exakt samma karaktär som han gjorde i Fares debut och i viss mån också i Kopps. Och han är precis lika fantastiskt kul här. Med sin självsäkerhet och vetskapen om att han alltid har rätt, samt sin buffliga men ändå välvilliga attityd charmar han sig igenom hela filmen.

Det finns dock en lite paradoxal grej i hela Farsan-karaktären. Filmen är nämligen på många sätt en uppgörelse med omoderna maskulinitetsideal - där mannen framstår som omanlig om han inte kan få egna barn eller beter sig "överdrivet" känslosamt och närande - samtidigt som dess varme huvudkaraktär själv representerar just den sortens rätt obehagliga manlighet. Visst, på många sätt tvingas han anpassa sig till en mer modern syn på saker och ting men det märks ändå att Josef Fares ser upp även till dessa sidor hos sin far. Han gör humor av dem, men inte utan ett visst mått av romantiserande.

Efter Zozo och Leo trodde kanske de flesta att regissören hade gått ifrån den här sortens ganska enkla filmer som mest bara vill få oss att skratta åt dråpliga karaktärer, men jag är glad att återse den mer uppsluppna och lekfulla sidan hos Josef Fares eftersom Jalla jalla trots allt gav svensk film en välbehövlig blodinjektion när den kom. Med sin självklara ärlighet och distanslösa humor visade den att man kan göra charmig komedi i Sverige utan att det behöver bli buskis eller Svensson Svensson, och det lyckas även Farsan med. Så trots avsaknaden av nyskapande och ett rätt ambivalent förhållningssätt till sitt ämne är det skönt att återigen få skratta åt Josef Fares farsa.

Betyg: 3 av 5

Sonic 4

Jag var ju aldrig nån Sega-fanboy men hos alla gamla Mega Drive-frälsta, de som grät en stilla tår när det stod klart att Dreamcast skulle komma att bli det anrika företagets sista konsol, hos dem dunkar nog hjärtat lite extra hårt när de får se det här.

"Tillbaka till rötterna" har Sega sagt så många gånger när de försökt nylansera den blå igelkotten till snart vartenda format på marknaden. Den här gången verkar de dock mena allvar. De har nämligen satt en fyra efter namnet istället för nån fräsig undertitel och säger därmed att det här är den riktiga uppföljaren till Sonic 3 och en sådan har Sega inte råd att låta vara något annat än grym. Än är inte nyretron död alltså. Bionic Commando: Rearmed och Mega Man 9 var ju båda fantastiska, och New Super Mario Bros Wii lyckades dessutom att utveckla det klassiska Mario-konceptet i 2D ännu en bit. Än så länge har vi knappt sett nåt ur Sonic 4 men min gissning är att det kommer att vara tokmycket nostalgiserande utan att tillföra särskilt många nya element till spelandet. Sega måste faktiskt spela säkert med sin maskot nu. Något annat har de inte längre råd till.

Recension: An Education

Årets första riktiga mästerverk på svenska biografer är här. Visst, Till vildingarnas land förtjänar absolut att hyllas men något mästerverk är den inte. Relativt ohypad smyger sig istället An Education på mig och vägrar släppa taget. Denna lilla diamant till uppväxtdrama har ett så lätt tonfall och ett så välskrivet manus (signerat Nick Hornby) att jag bara känner mig fånig när jag ska kritisera filmen för att vara överdrivet nostalgisk eller för att hasta sig in i ett otillbörligt moraliserande mot slutet. Låt mig istället förklara min kärlek.

1961. Jenny (Carey Mulligan) är en 16-årig flicka som växer upp i en förort till London med stränga föräldrar som pressar henne hårt för att hon ska komma in på Oxford och få en riktig utbildning, så hon kan göra nåt av sitt liv. Jenny själv drömmer dock om Paris, Europas kulturella nervcentra. Hon lyssnar på Jacques Brel, läser Camus, röker cigarretter och slänger ur sig coola franska fraser så ofta hon bara kan. Hon läser om modern konst och förlorar sig i jazzen ända tills den stränga och urtrista fadern (Alfred Molina) säger åt henne att plugga latinläxan istället. Den hägrande drömmen ser dock ut att närma sig när en snygg och rik playboy (Peter Sarsgaard) med konstintresse börjar intressera sig för den pålästa och entusiastiska tonårsflickan och dessutom lyckas charma föräldrarna också. Snart är Jenny medbjuden på danser, restauranger och Parisresor, men hon tvingas även inse att hennes nyfunne man kanske inte har ett helt rent samvete. Och utbildningen i Oxford börjar kännas allt mer avlägsen och obetydlig.

Carey Mulligan är fullkomligt lysande i den här rollen. Hon lyckas balansera Jennys brådmogna uppträdande med en storögd naivism utan att några gester blir för stora. Möjligen haltar det till något fram mot slutet men för min del är det här en oscarsnominering som är klart välförtjänt. Alfred Molina och Peter Sarsgaard är också övertygande men det här är verkligen Mulligans film.

Perioden kring sextiotalets början presenteras på klassiskt sätt som en brytpunkt mellan två eror. Föräldragenerationen som med kriget i färskt minne vill få världen att hitta tillbaka till sin traditionella rytm och ungdomen som ser chansen att göra något helt nytt. Det är en komplicerad tid att vara ung i, samtidigt som där finns möjligheter som aldrig tidigare stått öppna. För mig är det kärnan i filmen, att fånga en värld som precis börjat snurra fortare. Nostalgin både mot det urbrittiska -tea time med kex i små tegelhus och skoluniformer i grått ylle - och mot sextiotalets kulturella explosion med dramatiskt mode, stora frisyrer, jazz och swing och existentialism lyser igenom överallt. Men det är hela tiden personligt hållet och drar aldrig iväg och blir spektakel. Danska regissören Lone Scherfig imponerade inte på mig med Italienska för nybörjare men med An Education så har hon övertygat mig som få andra kan.

Betyg: 5 av 5

Recension: Prinsessan och grodan

Mitt i 3D-hypen och de fantastiska framgångarna med Upp bestämmer sig Disney för att ta ett steg bakåt och göra en superklassisk handanimerad saga, en sån som jag fortfarande menar när jag använder ordet "disneyfilm". Här finns den klassiska kampen mellan ont och gott, vackra sångnummer och komiska djursidekicks med lustiga utseenden och röster. Det som är nytt den här gången är att historien utspelar sig i djupaste amerikanska Södern, i New Orleans, och att musiken därför är full av swing och atmosfären andas både jazz och voodoo. Det som det snackats mest om inför filmens premiär är dock att Disney äntligen satt en svart tjej i prinsessrollen, även om Tiana börjar filmen som dubbelarbetande, hunsad servitris med drömmar om en egen restaurang.

Själv tycker jag att uppståndelsen är lite väl stor kring just detta faktum. Jasmin i Alladin får väl ändå sägas vara arab, även om hennes hud ju ser misstänkt ljus ut, och Mulan och Pocahontas är ju inte heller några vita prinsesstereotyper. Men det är kul att se att Disney inte tappat tron på sin klassiska formel trots all Pixar-hype och för oss som växte upp med "gamla" Disney är det givetvis roligt även av nostalgiska skäl. Prinsessan och grodan är en småkul variant på ett beprövat koncept och har en hel del väldigt rörande och vackra scener, men någon ny Lejonkungen är det knappast. Det blir helt enkelt aldrig tillräckligt nervpirrande och spännande för det.

Betyg: 3 av 5

Oscarsnomineringarna 2010.

Oscarskandidaterna presenterades idag. Här nedan presenteras de nominerade i de stora kategorierna och även mina favoriter. Inte de jag tippar ska vinna utan de jag vill ska vinna.

BÄSTA FILM

Avatar, Up in the air, Precious, An education, Inglourious basterds, Upp!, The blind side, District 9, A serious man, The hurt locker

Min favorit: Både Basterds, Up in the air och The hurt locker är grymma filmer, men jag hoppas faktiskt på fantastiska 60-talsskildringen An education som med sin otroliga berättarglädje och lätthet i handlaget fångar spänningen mellan möjligheterna vid horisonten och den gråa engelska vardagen på ett helt unikt sätt. Och att Carey Mulligan gör ett av de senaste årens bästa kvinnoporträtt är bara grädde på moset.

BÄSTA REGI

Kathryn Bigelow (The Hurt locker), James Cameron (Avatar), Jason Reitman (Up in the air), Quentin Tarantino (Inglourious basterds), Lee Daniels (Precious)

Min favorit: Tarantino visade med Inglourious basterds att han kan sätta sin personliga prägel på i princip vilket material som helst, men jag vill ändå att Bigelow ska få priset för sin otroligt nerviga skildring av adrenalinstinn manlighet i en verklighet hela tiden i dödens närhet.

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Sandra Bullock (The blind side), Helen Mirren (The last station), Carey Mulligan (An education), Gabourey Sidibe (Precious), Meryl Streep (Julie & Julia)

Min favorit: Carey Mulligan. För att hon slog knock på mig från första scenen till sista.

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Jeff Bridges (Crazy heart), George Clooney (Up in the air), Colin Firth (A single man), Morgan Freeman (Invictus), Jeremy Renner (The hurt locker)

Min favorit: Jeremy Renner. Det känns kanske lite väntat att välja skildringen av en soldat med dödslängtan och en rejäl manlighetskris. Men har man sett Renners porträtt så vet man att det här är ett riktigt jävla genombrott.

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Moni´que (Precious), Vera Farmiga (Up in the air), Anna Kendrick (Up in the air), Maggie Gyllenhaal (Crazy heart), Penelope Cruz (Nine)

Min favorit: Inte sett Precious än, trots att alla snackar om den. Inte Nine heller, och Penelope brukar vara bra. men Vera Farmiga gjorde en grymt subtil och ändå känslomässigt laddad roll i Up in the air så hon är mitt pick i brist på synad competition.

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Christoph Waltz (Inglourious basterds), Woody Harrelson (The messenger), Stanley Tucci (The lovely bones), Matt Damon (Invictus), Christopher Plummer (The last station)

Min favorit: Christoph Waltz. Kanske gick det inte att misslyckas med Tarantino bakom kameran och årets coolaste dialog (öppningsscenen är to die for), för 2009 föddes en framtida klassiker till filmskurk. Bill, släng dig i väggen och ta Stålmannensnacket med dig. Du har ändå snott bitar av det från Seinfeld.

BÄSTA MANUS

The Hurt locker, Inglourious basterds, A serious man, The messenger, Upp!

Min favorit: Inglourious basterds är en krigsfilm som -bara- Tarantino kan skriva den.

BÄSTA MANUS EFTER FÖRLAGA

Up in the air, An education, Precious, District 9, In the loop

Min favorit: An education. Se den. Nu!

BÄSTA ICKE-ENGELSKSPRÅKIGA FILM

"Det vita bandet" (Tyskland), "Un prophete" (Frankrike), "La teta asustada" (Peru), "El scereto de Sus Ojos" (Argentina), " "Ajami" (Israel)

Min favorit: Det vita bandet. Hanekes är den enda jag sett och den gillade jag skarpt så den får det bli. Oroande och obehaglig med otroligt foto.