Recension: Farsan

Med Farsan är Josef Fares tillbaka där han började. I Jalla jalla hade Torkel Peterssons karaktär problem med "dicken", i den nya filmen är han rädd att hans fru tycker han är för mesig. I Jalla jalla handlade familjepromblematiken om kärlek och arrangerade giftermål, i Farsan är det frågan om adoption. Jan Fares, Josefs riktiga farsa, spelar dock exakt samma karaktär som han gjorde i Fares debut och i viss mån också i Kopps. Och han är precis lika fantastiskt kul här. Med sin självsäkerhet och vetskapen om att han alltid har rätt, samt sin buffliga men ändå välvilliga attityd charmar han sig igenom hela filmen.

Det finns dock en lite paradoxal grej i hela Farsan-karaktären. Filmen är nämligen på många sätt en uppgörelse med omoderna maskulinitetsideal - där mannen framstår som omanlig om han inte kan få egna barn eller beter sig "överdrivet" känslosamt och närande - samtidigt som dess varme huvudkaraktär själv representerar just den sortens rätt obehagliga manlighet. Visst, på många sätt tvingas han anpassa sig till en mer modern syn på saker och ting men det märks ändå att Josef Fares ser upp även till dessa sidor hos sin far. Han gör humor av dem, men inte utan ett visst mått av romantiserande.

Efter Zozo och Leo trodde kanske de flesta att regissören hade gått ifrån den här sortens ganska enkla filmer som mest bara vill få oss att skratta åt dråpliga karaktärer, men jag är glad att återse den mer uppsluppna och lekfulla sidan hos Josef Fares eftersom Jalla jalla trots allt gav svensk film en välbehövlig blodinjektion när den kom. Med sin självklara ärlighet och distanslösa humor visade den att man kan göra charmig komedi i Sverige utan att det behöver bli buskis eller Svensson Svensson, och det lyckas även Farsan med. Så trots avsaknaden av nyskapande och ett rätt ambivalent förhållningssätt till sitt ämne är det skönt att återigen få skratta åt Josef Fares farsa.

Betyg: 3 av 5