I korthet: Garry Marshall försöker göra en sorts andlig uppföljare till Love Actually men misslyckas katastrofalt trots att han har halva Hollywood framför kameran plus ett beprövat recept på framgång - Julia Roberts. Som inte går att ta på något som helst allvar som hårdför armékapten stationerad i Irak och på väg hem på permission.
Det här är ett riktigt magplask där inte en enda av de många hopflätade historierna känns intressant med ett möjligt undantag i Anne Hathaways och Topher Graces lilla kontorsromans. Visst har vi även sett den förut (han blir chockad när han får reda på att hon säljer telefonsex på kvällarna) men den är tillräckligt mysig för att åtminstone få mig att le. Resten är antingen så smörigt uppenbara att de bara gör mig förbannad eller så ges de så lite tid till dramatisk uppbyggnad att man undrar om inte redigeraren satt och sov i klipprummet. Exempelvis är en historia ungefär så här: Varulvskillen från New Moon är ihop med en bimbotjej och man fattar inte varför han gillar henne men han gör uppenbarligen det ändå, och det är fint. Låter det fånigt? Det är vidrigt! Och allt detta ska jag behöva stå ut med bara för att filmaffischen ska kunna ståta med en rollista som ger studiodirektörer ekonomiskt kåtslag.
Snälla, gå inte och se det här. Det enda som är riktigt roligt är Julia Roberts metakommentar på frågan om hon någonsin shoppat på Rodeo Drive, samt när Queen Latifah råkar få ett samtal som egentligen var menat för Hathaways telefonsexförsäljare. Och båda de ögonblicken äger rum under eftertexterna. Ge mig en ny Notting Hill, en Pretty Woman, en Medan du sov eller en Fyra bröllop och en begravning. Jag upplever gärna Prom Night, Friday the 13th och Sunday, Bloody Sunday så länge jag slipper Valentine's Day.
Betyg: 1 av 5
Posts
No comments:
Post a Comment