Jag ger mig, Oskar Linnros. Jag kan inte avfärda dig en enda sekund till. Jag gillade aldrig Snook och tänkte att jag kunde låta bli att bry mig om dina soulpoppiga sologrejer också, att det inte var musik jag behövde. Från och med du erkänner jag att jag hade fel. Från och med du förstår jag att du har skrivit den bitterljuvaste svenska texten på mycket länge, och en av de allra vackraste. Första versen sätter en ton som trots drivet och glädjen i pianot och trummorna får det att klumpa sig i magen på mig:
står i din port / står bara still / för en minut sen var du min / en tredjedel av den jag var går hem / för en är krossad / en är din / det här är slutet på vår film
Och refrängen, den simpla refrängen som smälter ihop en människa med en tid, en epok i ens eget liv, flyter första gången förbi som om den vore en bisats. Det är den inte. Den kommer igen och igen och igen, den stannar kvar och den kommer antagligen till och med att kallas sommarplåga av vissa. Det är den inte. Den är en skymning över havet, grilldoft och rosévin, att snubbla hem från klubben klockan fyra på morgonen när solen går upp. Och det säger jag inte bara för att jag är svag för allting som refererar Morrissey, det säger jag för att svensk pop behöver det här. Jag behöver det här.
Så därför, Oskar, ger jag från och med du upp alla mina förutfattade meningar om dig och din musik. Från och med du skiter jag i huruvida resten av ditt album är tråkigt eller inte. Från och med du kapitulerar jag.
Posts
