Cosplay - nerds in disguise

Att vara så totalt inne i en film, ett spel eller en serie att man väljer att försöka efterlikna dessa i verkliga livet är absolut någonting jag kan relatera till, även om jag inte själv praktiserar det som kallas cosplay. Att välja Transformers som sin förebild är dock att göra det väldigt svårt för sig. Däremot blir det desto mer imponerande när man faktiskt lyckas, som i den här videon. Det kanske mest imponerande är att de inte fuskat med själva förvandlingarna, som faktiskt (så vitt jag, som lekte med dessa figurer när jag var liten, kan se) utförs på sätt som ligger ganska nära leksakernas egna. Fenomenet cosplay är fr mig mycket intressant, och man kan se klara likheter med exempelvis lajv och onlinevärldar som Second Life. Jag hoppas kunna återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle men tills vidare hoppas jag att åtminstone ni gamla Transformersfans där ute kan uppsakatta den här lilla godbiten så som jag gör.

Livräddare

I en artikel på aftonbladet.se uppmärksammas en finsk studie som menar att tomatketchup kan rädda många liv. Denna fantastiska produkt ger inte bara i princip all mat en smakförhöjare utan sänker även kolesterolvärdet och minskar därmed risken för hjärtattacker. (http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/hjarta/article1414839.ab)

Själv har jag alltid varit en av de största förkämparna för denna fantastiska produkt och tar glatt till mig av denna nya information. Så nästa gång du säger till någon att fan, du kan ju inte lägga ketchup på gåsleverpatén, eller på den ryska kaviaren, kom ihåg att han/hon faktiskt räddar liv.

Jag använder personligen enbart Heinz ketchup eftersom jag tycker den är överlägsen alla andra märken, och därför vill jag också passa på att göra lite reklam för Heinz lightvariant som faktiskt smakar precis lika bra som sin sockrigare storebror. Try it - you'll like it, som en viss artistslashfilmstjärnaslashknarkare en gång hade skrivet på sin t-shirt i melodifestivalen.

Skrämmande likt

Ett långvarigt förhållande målas ofta ut som en likriktning av båda dess parter, den mest skrämmande bilden är den av medelålders joggare i matchande träningsoveraller. Jag och Anna är visserligen inte riktigt där än men idag skedde något som åtminstone visade att vi är en bit på vägen: Anna avslöjade att hon visste om en av sina julklappar, en skiva. Jag, som tyckte att jag varit rätt sneaky i år, frågade naturligtvis hur hon kunde vara säker. Därför att hon tänkt köpa densamma till mig, kom svaret. Hur hon klurat ut att jag antagligen hade köpt denna skiva till henne är en för lång historia för att berätta här, men bara tanken på att sitta där på julafton och inse att vi gett varandra samma sak är mycket obehaglig. Nästa år ska jag leta djupt ner i den armeniska konstmusikens mest obskyra hörn för att vara säker på att vara originell. Dessutom vill man ju gärna hjälpa den armeniska konstmusiken ut på den internationella marknaden. Jag är säker på att den förtjänar det.

Wrestling, steroider och maktmissbruk

Okej, jag vet att wresling inte är särkilt populärt i det här landet och det här är heller inte ett inlägg om wresling utan om makt och mediemissbruk. Wrestlingorganisationen WWE (World Wrestling Entertainment) har varit hårt ansatt av media det senaste halvåret sedan en av deras brottare, Chris Benoit, mördat sin fru och son och sedan hängt sig själv i deras hem, eventuellt under påverkan av steroider och/eller andra droger. En annan skandal blossade nyligen upp där det kom fram att många stora wrestlingstjärnor var kunder hos ett bolag som tillhandahöll olagliga substanser. CNN gjorde därför en dokumentär om läget inom sporten kallad Death Grip: Inside Pro Wrestling där bland annat följande intervju med den just nu skadade stjärnan John Cena, en av sportens största, ingår. Inget fel i att göra sådana intervjuer, men klippningen får det att framstå som att han i princip erkänner steroidmissbruk. Under det klippet har jag lagt upp en oklippt version som WWE själva släppte för att visa hur CNN förvrängde Cenas ord och jag kan inte säga annat än att det är riktigt osmakligt klippt av världens största nyhetskanal. Titta själva får ni se.

På svenska

Jag har länge haft ett minst sagt svalt förhållande till svensk film, främst för att den är enkelspårig, tråkig och rädd att röra sig utanför polisfilmgenren som vi i och för sig är bra på, men som sällan ger filmupplevelser som stannar kvar även efter att man kommit ut från biografen. Jag har fortfarande inte mycket till övers för det svenska filmklimatet, men jag vill också ge beröm till dem som förtjänar det:

Roy Andersson, jag förstod inte storheten i Sånger från andra våningen men med Du levande har du gjort en film som inte bara skiljer sig från allt annat som görs i det här landet utan faktiskt gav mig något som ingen annan regissör i hela världen klarat av. Någonstans där, bland det bisarra och statiska, såg jag bilder av Sverige som jag kände igen och det brände skönt i bröstet.

Johan Kling, med Darling har du fångat någonting i samtiden som ofta framstår som undflyende och rörigt, med ett språk som känns äkta och avmätt på precis rätt sätt. Att du sedan skildrar det med en humor som aldrig känns elak och bilder som lyser av kallt stadsljus och mänsklig värme gör att min kyliga inställning till din film smälte bort innan ens den något onödiga historien om den stackars elektroingenjören tog fart.

Jesper Grandlandt, okej, du kom inte med någonting i år men Farväl Falkenberg var det enda svenska som på riktigt tog tag i mig förra året så du får också vara med.


Musik så. Jag tycker ibland att det finns för lite genuint bra svenska poptextförfattare men när jag nu sitter och tittar igenom skivor och musikmappar så inser jag att det allt finns en del människor där ute som ändå kan det här med det svenska språket. Både Lars Winnerbäck och Kent släppte vackra skivor den här hösten, och Säkert! och Vapnet håller länge än. Anna Järvinens debut är också riktigt bra. Tomas Andersson Wij har i och för sig inte gjort något riktigt perfekt sedan Stjärnorna i oss men jag har inte givit upp hoppet på att han snart ska hamna på något sunkigt stadshotell igen, där ett coverband återigen håller honom vaken så att han tvingas sätta sig och skriva en ny Blues från Sverige.

Två frågetecken är Trollhättans stoltheter Cirkus Miramar vars platta verkar vara lika lätt att få ut som Axl Roses evighetsprojekt Chinese Democracy, samt ett av mina absoluta favoritband i det här landet - Peggy Lejonhjärta. inte många tycktes hitta mästerverket Viskningar och rop som tog andan ur mig fullständigt när det kom. Bergman-referensen, de fantastiska melodierna och AB Stockholmshem. Åh, AB Stockholmshem, jag finner inga ord. Jag lånar några av dig:

"men här är trendsetdiktatur/ vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg /vi tar ett tåg hem över jul /runt granen viskas det om dialekt och attityd"

Melankoli och nostalgi i en perfekt kombination över janglegitarrer som är de vackraste jag hört på den här sidan Johnny Marr. Har ni inte lyssnat förut så gör det nu. Jag har svårt att se hur någon skulle kunna ångra sig. Jag har även hört att Franke snart ska släppa nytt och det kan ju knappast bli annat än makalöst. Allt annat vore en besvikelse. Allting blir uddlöst när det ställs mot dig, som de själva förklarade för alltför länge sedan. Kolla även in Tommy Eld på myspace och förvånas över att sådan musik som hans går att göra i det här landet. Svängig, avskalad elektronisk pop med en angelägenhet i texterna som få band eller artister kan rå på.


Litteratur: just nu läser jag Hjärnmänniskan av Gabriella Håkansson. En av Sveriges absolut främsta författare just nu. Hennes Operation B och Fallet Sandemann är allt du behöver för att konstatera att jag säger sanninngen.

All the recipes I've ever ruined

Det här ska ju föreställa en medieblogg men idag vill jag ta tillfället i akt att dela med mig av ett av mina favoritrecept, något enkelt som kan få den gråaste kväll att kännas mysig. Kanske är det främst en sommardryck men jag tog en för bara några timmar sedan och let me tell you, den fungerade precis lika bra då. Jag bör också säga att jag inte kan ta åt mig äran för denna dryck, som utvecklats och fulländats på caféet Le Place i Hanoi, Vietnam.





Lime och mynta-cooler/Frozen Mojito (två glas)

4 st limefrukter
8-10 färska myntablad (helst grönmynta eller någon annan smak- och doftrik variant.)
½-1 dl socker beroende på smak
massor av is
(6-8 cl rom om mojito önskas)

Pressa limefrukterna i en juicepress, men spara två skivor till garnering. Blanda sedan ingredienserna i en mixer eller kraftig matberedare, använd inte fruktköttet eftersom detta kan ge drycken en besk ton när det mixas) och kör tills all is krossats och det hela fått en ganska fast konsistens. Helst ska man ha så mycket is att man kan skopa ur det hela med en sked, snarare än att hälla det i glasen. Garnera sedan med limeskiva på glasen.

Man kan även göra en sockerkant på glasen om man tycker det är festligt. Dra i så fall lite lime längs kanten på glaset och doppa det sedan i ett lager socker som lagts på en assiette. Kanten skall inte vara för tjock utan bara som en tunn strimma högst upp.

Njut!

Konsumtion

Kolla vad Fredrik just beställt.

lista

Idag (läs: igår) inhandlade jag följande tre skivor:

Anna Järvinen - Jag fick feeling
Joe Henry - Civilians
Múm - Go, Go Smear the Poison Ivy.

Stephin Merritt säger God Morgon!

Humor skapas när en superkäck programledare på frukost-tv intervjuar världens suraste bög.

Överdängare är jobbiga.

Jag älskar akademin.
Problemet är bara att när man befinner sig mitt upp i hela den världen så blir vissa saker svårare, till exempel den hemtenta jag fortfarande sitter med. Att beskriva en kulturanalytiskt sinnad helhetsbild av mitt besök på Frölunda Torg borde vara den enklaste sak i världen. Prata lite om att man lägger de stora kedjorna på de bästa ställena, att restauranger finns vid utgångarna, att klädaffärer gärna framställer sig själva som väldigt kosmopolitiska (ni vet, finns i Milano, Paris, London och New York). Men jag, som skrivit en hyfsat teoritung d-uppsats i filmvetenskap kan naturligtvis inte låta bli att dra in Anthony Giddens teorier om självidentitet i den senmoderna epoken. Som bara för att stila. Ibland är man dum.

I övrigt så längtar jag efter Metroid Prime 3.

Just below I've used pop music to express my current emotional state and I feel pretty good about it too....

The dust has only just/ begun to form/
crop cricles in the carpet/ sinking feeling
- "Hide and Seek", Imogen Heap


Ungefär så känns det som det går med min tenta. Johan har i alla fall nyss skickat en demo med den låt vi skrev färdigt för ett tag sedan. Den känns som den kan bli riktigt bra och det är jättekul att vi gör musik igen. Fortfarande slås jag av det häftiga i att höra texter som vi skrivit tillsammans sjungas i en "riktig" låt.

In the news

Sveriges största nyhetssida aftonbladet.se rapporterar om hur en kvinna hittade en styckmördad man hos sin granne:

Den pensionerade kvinnan tittade över balkongräcket till grannen.
Där bland blomlådorna låg en man – styckmördad.
Huvudet hittades inne i lägenheten.
Kroppen var delvis täckt med plast och kvinnan förstod snabbt att allt inte stod rätt till.
(http://www.aftonbladet.se/goteborg/article910541.ab)

Andra delen av sista meningen känns lite som att skriva läsaren på näsan, gör den inte det? Sjukt roligt är det i alla fall

Moment 22

Tekniksamhället är ibland både korkat och diskriminerande. Härom dagen skulle jag gå in på Halebop.se och spärra mitt kontantkort eftersom min telefon har varit borta en längre tid, något som min familj och mina vänner är högst medvetna om och rätt irriterade på. För att kunna komma in på mina sidor på halebop internetsite behöver man dock ett lösenord. Inget ont i det, men jag kom inte ihåg mitt eftersom jag inte varit inne på siten på över än ett år. När jag klickar på den hjälpsamma "glömt lösenord?"-knappen kommer dock en ruta upp som inte, vilket brukar vara brukligt, ber mig skriva i min emailadress utan istället ber mig om mitt mobilnummer så att lösenordet kan skickas dit på ett smart och säkert sätt. Och det är inte så att jag kan skriva i min flickväns mobilnummer och få koden dit, nej koden är ju som bekant knuten till mitt specifika nummer.
Det hela är lite som att bli bestulen på pass och plånbok i utlandet och bli ombedd att visa upp identitetshandlingar.
Nu har jag dock skickat iväg ett mail till Halebops kundtjänst som förhoppningsvis kan hjälpa mig att spärra kortet och skaffa mig ett nytt. Och ifall jag skulle glömma att kolla min email så är det okej eftersom jag också, som sista spiken i dumhetskistan, kommer att få ett SMS som bekräftar att jag fått svar.

Diskrimineringen så. När jag för ett par dagar sen fick mitt nya Mecenatkort gick jag in på deras hemsida för att med det medföljande lösenordet aktivera kortet. För min säkerhet hade man detta år dock lagt till en andra försvarslinje mot onda nätpirater och virus, så jag skulle få ett andra lösenord att aktivera kortet med, om jag bara ville vara så vänlig att skriva i mitt mobilnummer så jag kunde få ett SMS. Jaha, men om man inte har en mobiltelefon då? Som tur var kunde man i alla fall här låna Annas telefon en liten stund, men jag tycker ändå att det är lite irriterande att de bara förutsätter att alla studenter äger en sådan manick.

Just nu är Okkervil Rivers The Stage Names den skiva som går varmast i mina hörlurar. Amerikansk indierock när den är både klurig, litterär och melodiös. Vill också rekommendera Puddle City, Racing Lights av Windmill samt Intermission, en best of-platta med solomaterial som herrar Forster och Mclennan släppte tiden mellan det fantastiska bandet The Go-betweens uppbrott och återförening. Det är två superba skivor med mjuk gitarrpop som ger gåshud och värme i hjärtat. Vila i frid, Grant. Vi saknar dig!

Burma

Som många andra bar jag idag rött för att visa mitt stöd för det burmesiska folket och min avsky för det som skett och fortsätter att ske. Sydostasien ligger så nära mitt hjärta och när jag hör att munskar skjuts ihjäl fylls jag av sorg. Jag hoppas att den diskussion som världen kräver faktiskt äger rum, jag hoppas att jag själv en dag får blicka upp på Shwedagonpagoden i ett land som inte styrs av en militärjunta.

Stöd Burma.

Ripoff eller homage?

Man kan bara hoppas att David Lynch får royalties på försäljningen av det här spelet. Att säga att det har likheter med Twin Peaks är lite av en underdrift. See for yourselves.

Polygonbaserad törstsläckare

I mitt tycke är Coca-cola en av de mest centrala kultursymboler vi har, ett av världens allra starkaste varumärken. På grund av detta brukar det också kännas som ett företag som inte tar särskilt många risker, vilket Pepsi som bekant brukar utnyttja genom att marknadsföra sig som lite mer edgy, ungdomliga, coola. Därför blev jag så glad när jag såg den nya Coke-reklamen på bio för någon vecka sedan. Man skapar en TV-spelsliknande (läs: GTA) miljö komplett med ett gränssnitt med karta i skärmens nedre högra hörn. Som medievana åskådare vet vi på ett ungefär vad den här sortens spel handlar om, så när bilen stannar utanför en liten butik och en hård kille i skinnjacka och solglasögon kliver ur så kan man ana att det är trubbel på gång. Den polygonuppbyggde killen går in i affären, dricker en cola direkt ur kylen varpå expediten räcker upp händerna. Men killen drar inte fram ett vapen, han betalar sin cola och går ut. Väl ute på gatan stannar han en annan bil på klassiskt GTA-manér och smäller upp dörren. Men istället för att kasta ut föraren och köra iväg så ger han honom en cola och skålar med honom. Och så fortsätter det. Killen går runt och gör goda gärningar, himlen går från mörkt grå till ljust lilarosa och en låt om att sprida kärlek börjar plinga i bakgrunden. Fantastiskt.

Coca-cola använder sig av ett formspråk som ligger mitt i mainstreamfåran men som fram tills nu varit i det närmaste outnyttjad mark. Genom att leka med TV-spelens konventioner av våldsamt och destruktivt beteende görs vi också medvetna om att dessa konventioner existerar och att vi som åskådare har vissa förväntningar på genren och mediet. Således är det bara dumt att försöka måla upp TV-spelen som en marginaliserad kulturform som utövas av nördar och framtida mördare. Om inte annat så får det oss kanske att förstå precis hupass mediemedvetna vi egentligen är. Och en stor eloge till det ansiktslösa, ondskefulla, multinationella utsugarföretaget som äntligen börjat tala till oss som växte upp med TV-spelen som en viktig del i våra liv. Cheers!

Barn av mediesamhället

Vår samtid, av olika instanser benämnd som informationsåldern, konsumtionsåldern, den senmoderna epoken eller det postmoderna samhället, karaktäriseras enligt många forskare dels av ett uppbrytande från traditionella sociala institutioner såsom kyrkan och kärnfamiljen för att snarare fokusera individen, och dels av en massiv ström av mediala intryck. I en tid av stor förändring är det också upplagt för stor oro, och ofta ser vi det som lite luddigt kallas Nya Medier utmålas som livsfarliga genvägar till sjukdomar, brott och förnedring. Vi läser om pojkar som mejar ner klasskamrater och lärare i en skola eftersom de spelat våldsamma TV-spel, vi lyssnar på larmrapporter om hur mobiler, dataskärmar och laserskrivare avger strålning som ger oss cancer, och på nyheterna pratas det om tonårsflickor som prostituerar sig genom webcam-sexshower på internetcommunities, samma communities där alla de ansiktslösa pedofilerna numera gömmer sig. Att kalla det hela en häxjakt är naturligtvis att överdriva eftersom jag inte kan motbevisa dessa påståenden, men jag tycker ändå att det på något sätt har gått för långt. Frågan är hur väl dessa krigsrubriker stämmer överens med den allmäna oppinionen och statistiken som exempelvis säger att enbart TV-spelsindustrin omsätter 30 miljarder dollar och att Sony har sålt 120 miljoner Playstation 2 (källa: http://www.reuters.com/article/reutersEdge/idUSN1232602520070713?pageNumber=1).

Visst är det bra att kritisera för att på så sätt skapa förbättringar av produkterna men det är dags att inse att dessa medieprodukter är här för att stanna. Man kan inte stoppa våldsamma TV-spel, mobilkameror, World of Warcraft, fildelning eller "farliga" internetcommunities. Att klaga på förekomsten av dessa är lite som att försöka varna allmänheten för att köra bil, ha sex innan äktenskapet eller dricka alkohol. Vissa saker får man acceptera att världen vill ha, även om de för med sig oönskade bieffekter.

Varför är det ingen som uppmärksammar de positiva sidorna av denna samhällsförändring? Vi talar om det farliga konsumtionssamhället, hur många hamnar i skuld och behöver hjälp av det fabulösa tv-programmet Lyxfällan i TV3, hur shopping blir ett beroende. Men ingen uppmärksammar att majoriteten av oss här ute i samhället är mer upplysta konsumenter än någonsin tidigare. Vi jämför priser på pricerunner, prisjakt och compricer, läser recensioner från experter och vanliga användare och våra varor beställer vi från platser utspridda runt hela jorden, var de nu är billigast. Vi är dessutom mer medvetna om miljöaspekten av vår konsumtion, samt arbetsvillkoren för många arbetare i de delar av världen som producerar varorna vi konsumerar.

Vi talar om förnedrande bilder och filmer tagna med mobilkameror och utlagda på nätet där vem som helst kan se dem, vi ser hur YouTube gett upphov till sin onda tvilling YouPorn där vem som helst som klickar på en knapp som intygar att man är arton kan se gratis pornografiskt material och även ladda upp sitt eget. Samtidigt är det ingen som fokuserar på YouTube och Myspace som nyskapande och antikommersiella kreativa kanaler för artister, fimmakare, redigerare, designers, politiker, företag, komiker, annonsörer och organisationer som Greenpeace och Amnesty för att nämna några (möjliga) användningsområden.

I en tid som enligt forskarna handlar om fragmentering och individfokus, en tid där åtminstone en stor del av oss väljer att försaka de givna identiteter som kan följa med ett jobb, en kyrklig tillhörighet eller t.o.m. familjetillhörighet, och därmed vara utelämnade att själva skapa våra identiteter, tycks mig information, kreativa kanaler och nya sociala mötesplatser främst vara en god sak. Visst, det tar tid för många att vänja sig, för andra går det inte, men för min egen del så anser jag att möjligheterna som infinner sig vida överstiger riskerna med detta samhälle.

Cameron Crowe tycktes adressera riskerna med teknologisamhället i början av 2000-talet i filmen Vanilla Sky, där Tom Cruise existerar i en skräddarsydd drömvärld som kollapsar och blir en mardröm. Efter att han fått reda på hur det faktiskt ligger till ställs han inför ett val: Han kan återvända till sin drömvärld, där allt fixats till, och glömma allt det hemska. Eller så kan han ta steget ut i det okända, kliva av hustaket (bokstavligt talat) och in i verkligheten. Vilket alternativ han väljer är naturligtvis självklart, det intressanta är att Crowe låter honom välja detta först efter att han fått höra att den framtid han kommer att vakna i har teknologi som tillåter honom att "bota" den skada som var anledningen till att han valde att försvinna in i drömvärlden från första början. Den teknologiska utvecklingen som gjorde Cruises karaktärs liv till en mardröm är också den som får honom att återvända till den "riktiga" världen. Denna paradox får obetydligt utrymme i filmen i fråga om faktisk filmtid men känns samtidigt som en av de mest intressanta aspekterna av filmen.

Den andra intressanta aspekten som jag vill ta upp här återknyter till vår senmoderna tidsepok och dess kultur som "en spegel som bara speglar andra speglar". Detta innebär i praktiken att vår kultur har slut på nya historier att berätta och sätt att berätta dem på (vilket den föregående diskussionen om Nya Medier motbevisar) vilket innebär att vår kultur bara speglar, refererar och tolkar andra kulturella företeelser. Det går alltså inte längre att vara nyskapande, för allt är redan gjort.

När Cruises karaktär får förklarat hur hans "drömjag" och dennes liv egentligen skapats så är det genom referenser till gamla filmklipp, låtar, skivomslag och andra kulturella artefakter. Det liv han levde var alltså baserat enbart på gamla kulturskatter samt hans egna personliga minnen. Detta fungerar som ytterligare en intressant kommentar till livet i ett mediesamhälle, och vilka kulturella symboler vi har för lycka, framgång och äkta kärlek. Äkta kärlek är den vi ser på film, tavlor och fotografier, läser om i böcker och hör om i balladerna på våra mp3-spelare.

Och jag kan inte låta bli att älska det.

Nu är jag ledig ända tills på måndag. Känns väldigt skönt.
Göteborg och Anna i flera dar.

Helgen var jobbig på jobbet men trevlig på hemmaplan. Lugnt och skönt, se på film, göra thaimat och vara med Helena, ligga och kika upp under ytan i jaccuzzin, laga mat.

Musiken:
The tough alliance
Josef K
Taken by trees
Vangelis
Talking heads
House of love
Ryan Adams
Acid house kings
Morrissey

En kväll med Morrissey

Ikväll är det jag och Morrissey för det tycks som bara sten och stål accepterar min kärlek.

Regnet har gjort marken blöt och himlen grå och mina vänner har tid med andra vänner och Anna svarar inte på sin telefon. Ikväll är det jag och Morrissey som skrattar åt alla de andra när vi beundrar filmstjärnorna från 1940-talet och luktar på blommorna, ensamma i våra rum.

Någon dog nyligen, någon som jag aldrig träffat och jag är så arg på mig själv att jag tipptåar omkring det men jag vet inte riktigt hur jag ska angripa situationen.

I've made my presence known/ but I'd like to do/ so much more

Jag är inte fullt så kapabel att hantera det känslomässiga som jag kanske trodde. Kanske är jag en dålig vän, redan när jag skriver det här eftersom det antyder att jag tänker på mig själv när jag inte borde.

Återigen inser jag att det är svårt med en blogg hupass mycket som ska skrivas ut. Vad är intressant, vad är tillåtet, vad är fånigt, vilka läser, varför då? Morrissey säger "walk right up to the microphone and aim" men meningen med den här sidan var aldrig att den skulle bli en förlängd helgondagbok, den skulle ju vara intressant för bövelen.
Jag ska skriva en essä om s.k. Nya Medier i förhållande till filmvetenskapen men hittar ingen bra vinkel. Ändå har jag så mycket att säga. Problemet med termen Nya Medier är att den förutsätter en gränsdragning som ingen med exakhet tycks vilja peka ut. Är det allt som kommit efter televisionen såsom satellit- kabel- och digital-TV, internet, mini-DV, mobilkameror eller handlar det enbart om det som p.g.a. att det anses hotande eller kränkande ligger i ropet i nuläget, såsom Youtube, Manhunt 2 och mobilsmygfilmer? Är det kanske kraven på direkthet och användarinteraktivitet som är en bra vinkel, hur YouTube och mobilkameror skapat en kreativ kanal vars enkelhet och tillgänglighet aldrig tidigare funnits även om man också givit upphov till sin ondskefulla tvilling YouPorn, där kränkning av personlig integritet är en gäspning i helvetet? Eller ska jag hålla mig till texterna och fokusera på hur nya disributionsteknologier för med sig ett implicit fantasiscenario om dess framtida användningsområden? Visste ni exempelvis att framstående forskare menade att med kabel-TV:s intåg skulle man snart kunna hålla regeringsval via televisionen? Många av idéerna i de gamla texterna känns dock som de stulits av internet och mobiler, medier där interaktivitet i princip blivit en självklarhet. Ändå känns det ganska långt borta att utnämna hypertext på en datorskärm till "den nya boken".

Jag spenderade en del av kvällen med att titta på Woody Allens Manhattan (1979) eftersom jag bestämt mig för att till slut ge honom den chans han nog alltid förtjänat. Filmen var 96 minuter kärlek till ett svartvitt New York och för varje gång jag ser stadens broar och skyline på film inser jag att jag mer och mer längtar efter att få besöka denna förunderliga stad. Både resenären och filmnörden i mig längtar efter att sitta intill floden vid Brooklyn Bridge, för att sen leta sig in där min idol Paul Auster förlagt många av sina mästerligaste historier.
I Manhattan får Allen också leka med sina neuroser, sin ålder och, vilket kanske är roligast, sin ambivalens inför snobberi och finkultur. Scenen där han försvarar Ingmar Bergman mot Diane Keatons attack på det skandinaviska svårmodet ("Kierkegaard and all that") var verkligen något att sitta och fånle till. Så även när Keatons karaktär berömmer en skulptur utformad som en stålkub med allehanda fina uttryck som abstraherar diskussionen så att den mest framstår som en ordförrådens kamp. Det var sammantaget en perfekt film att se en ensam kväll då man helt enkelt får längta iväg och låta ressuget vissla i maggropen.

Ingmar Bergman 1918 - 2007

Jag lärde känna dig för sent.

Vila i frid.

rapport

Okej, jag lovade ju som bekant att återkomma med en rapport om mina DVD-fynd i Kina och Vietnam. Här kommer sålunda en sådan:


Hitchcock-box (alla hans filmer + TV-serien)
Kurosawa-box (alla hans filmer)
Scorsese-box (alla hans filmer)
Woody Allen box (alla hans filmer)
Truffaut-box (ca. 10 filmer)
Fassbinder-box (alla hans filmer)
Jarmusch-box (alla hans filmer)

Frasier-box (hela serien)
South Park-box (9 säsonger)
Vänner-box (hela serien)
Seinfeld-box (hela serien)
Entourage (3 säsonger)

Till detta ska läggas 80 DVD-filmer köpta i single-pack, för ca 1 US$/styck. Dessa tänker jag dock inte skriva upp namnen på, eftersom det skulle ta för lång tid, men det gick förvånansvärt lätt att få tag i många gamla klassiker och (lite) "smalare" film. I dessa 80 filmer ingår regissörer som Bergman, Tarkovskij, Wilder, Nichols, Wong Kar Wai, Henning Carlsen, Susanne Bier m.fl. Sen köpte jag ju också ett antal nyare filmer som Blood Diamond, The Fountain, Casiono Royale och liknande. Så jag är absolut nöjd med mina kap, även om jag samtidigt inte kan sluta tänka på allt det jag funderade på men inte köpte...

Jaja, jag hade flera kilos övervikt på väskan ändå, så jag ska inte beklaga mig. Och massa nya kläder har jag skräddat upp också. Kavajer, byxor, kostym, skjortor och en jacka. Och alltihop billigt billigt.

Strukturera texten... kärring.

Och jag lutar mig fram över skrivbordet, lägger tanken lite på sned och känner att nu är jag ledig. Uppsatsen är ventilerad, min opponent höll ett föredömligt snällt anförande och jag fick en tant i 70-årsåldern att se förbannad ut, när jag berättade att hennes argumentationsteknik inte höll måttet. Sorry, G, men det är och förblir sant. Att du inte kan ta att en 23-årig pojkvasker klagar på din "stil" är endast ditt problem.

Dagens ord: whiskey-grogg.

D-kursen är slut och det är ledsamt. Imorgon åker jag till skolan för att lyssna på en diskussion mellan de två människor på kursen jag faktiskt bryr mig om. Separationsångest to say the least. Men Therése får stanna kvar som lärare vid institutionen och Erik, well, vi kommer nog att dricka fler koppar kaffe tillsammans. Han med sitt "den här kaffesorten serveras bara på några få caféer i Göteborg och här gör dom det riktigt starkt" och jag med mitt "Ja, jag förstår att 'snäll' cafe au lait betyder att den är mild och mjölkig, vadå då?" är ett team som fungerar förvånansvärt bra. Svart kaffe är det nya stark mat. Eller mörk choklad. Eller så kom det först.

Definitionen på en bra handledare borde vara "en som tar sig tid att klockan två på natten skriva ett mail som har till uppgift att peppa eleven inför en dräpande opposition där respondenten är 70."

En bra bisittare, vänner, svär alltid en och bara en gång per opposition.

...jag som trodde yoghurt var det nya grönt te. Så gör grönt te comeback. I filmjölk. Onaka med grönt te. Rekommenderas varmt.

Ledigheten är kort. Eller snarare tiden för slapphet är kort. Imorgon till Antons student, pojken är man nu, och på lördag till Kina och Vietnam i fem veckor. Inte mycket tid att prata film. Däremot skall jag hålla bloggen uppdaterad på ifall jag hittar några piratfynd bakom muren. Man har ju hört att där finns filmboxar för inga pengar alls. Jag kan känna hur det vattnas i munnen på mig.

Vill ni läsa min och Annas resdagbok så går det bra att skriva en liten mening här i bloggen så skriver jag upp er på maillistan och ser till att ni får kontinuerliga uppdateringar om äventyren i fjärran östern. Orientalism borde kanske varit dagens ord.

Nattens film: Barton Fink.

Det är för varmt. Hoppas Kinas sommar är kall.
Räknar med det.

Akademisk frihet = matinéäventyr

Min d-uppsats är inlämnad. Efter att ha ockuperat hela mitt medvetande konstant i veckor, och delar av mitt medvetande i månader, har jag till slut låtit min baby glida ut i den akademiska världen med dess granskande blickar och kritiska agenda. Först hade jag, naturligt nog, en liten förlossningspsykos där jag ínte ville se skiten mer, men nu har jag börjat peta lite i texten och rättat till småfel, men känner mig på det hela taget nöjd med att ha lyckats framställa texten. Jag har aldrig skrivit något så långt förut. Vid förlossningen var hon 49 sidor lång och vägde strax över 250 gram. Den stolta pappan har bestämt att hon ska bära namnet "Can I call you dad?: Maskulin kristematik, försoning och förändrade familjebilder i Wes Andersons filmskapande".

För er som läser den här bloggen kan jag ju påstå att det allra första inlägget kan ses som en preview eller åtminstone inspiration till d-uppsatsen. Jag var tvungen att tala med Therése, min handledare, eftersom jag ansåg att även om mina b- c- och d-uppsatser reflekterade en del av min personlighet så vill jag inte att de viktiga filmvetarmänniskorna tror att jag endast kan den populärkulturella biten. Mina uppsatser handlar alltså om Family Guy, Scrubs + The O.C. och Wes Andersons filmer i kronologisk ordning. Samtidigt känner jag att det är skönt att vi finns som vill visa att det finns tyngd även i dessa, skenbart lättsamma kulturyttringar. Skulle jag skriva om idoler som Lynch, Kubrick eller Lucas är det ju mycket svårare att vara originell och dessutom finns tusen filmvetare för varje sådan regissör som vet mer än jag, och därför möjligen kan skriva bättre uppsatser.

Igår firade jag min akademiska ledighet genom att låta mig omslutas av en av populärkulturens just nu finaste yttringar - Pirates of The Caribbean: At worlds end. I tre timmar satt jag och min bror och njöt av vad som har sagts vara slutet på en av de stora filmsagorna i vår tid, ett matinéäventyr som gav åskådarna precis vad de ville ha. Absurd humor, häftiga miljöer, grymma actionsekvenser, lite drama, övernaturlighet och piratlegender, finfina specialeffekter, en supersnygg Keira Knightly för pojkarna (och vissa flickor), ett stycke Orlando Bloom för flickorna (och vissa pojkar), massvis med bekanta och obekanta pirater och så den ojämförlige Johnny Depp som kapten Jack Sparrow. Samt den cameo som vi väntat på ända sen Depp avslöjade vem han byggt sin karaktär kring. Med gitarr.
Skulle jag sätta betyg ligger filmen någonstans mellan 4 och 5 på en femgradig skala. Har man inte sett de andra filmerna först ska man inte börja sin upplevelse här, men är man redan ett fan av serien blir man garanterat inte besviken.

make tulips a new part of my masterplan

När jag i tisdags laddade ned det nya avsnittet av Heroes, världens bästa serie just nu, så skakade min hand. Jag skulle säga att det här beroendet är något jag inte tidigare upplevt med en TV-serie. Visst väntar jag på nya avsnitt av Lost också, en serie som verkligen ryckt upp sig den senaste tiden, men det är inte samma kroppsliga behov att få veta vad som händer. När säsongsfinalen av Heroes varit så borde jag sätta mig själv på avgiftning. Som tur är åker jag och Anna till Kina i den vevan så det kommer nog att gå bra trots allt.

Annars är det mest bakvänd dygnrytm och uppsatsskrivande just nu. Känner åtminstone att jag är på gång med den saken. Igår avslutade jag ett kapitel om oidipuskomplex, melankoli och könsroller vilket kändes bra och idag ska jag börja på det stora kapitlet om maskuliniteter och fader-son-förhållanden. Förlåt? Livet som pk akademiker? Jo fan, det är fint.

Spider-Man 3 var jag också och såg nyligen. Tänker inte skriva en lång recension här men gillade du de första två så kommer du gilla trean också, även om den är flera betygssnäpp under sina föregångare. Lite logiska luckor (vad undersöks egentligen i laboratoriet där Sandman skapas?), stressad plot i andra halvan av filmen och det underliga i att Sandman så fort han förvandlar sig till sand slutar prata och bara ryter som ett monster från Mumien drar ned helhetsintrycket men är man sugen på lite action så...

The Tough Alliance har ett nytt fint album ute förresten. Och imorgon så spelar detta fina band på en båt i Gbg. Samtidigt spelar Sista mannen på jorden på Synthklubben. Dilemma, dilemma. Låter som ett supernamn på en turné med Di leva och Daniel Lemma. Jag skulle dock inte gå eftersom jag inte gillar Di leva och Lemma hör till Sveriges tråkigaste artister.

Running with your eyes closed

Jag vet att det var länge sedan jag bloggade och kanske är det jag som inte vill köpa hela bloggkonceptet och skriva den som en dagbok. Jag vill ju verka smart och beläst i varje post och då funkar det inte att beskriva vad jag ätit eller vilken sitcom jag repriskollar på för åttonde gången men ändå skrattar åt. Jag såg framför mig en artikelserie om film, om tv, om populärkultur och det lite "finare" sida vid sida. Likt en förlängning av det jag gör i filmvetenskapen men utan villkor.

Jag inser nu att förändring är av vikt. Den här bloggen får inte bli någonting som kräver prestige eftersom jag då inte kommer att skriva mer än varannan månad eller så, och let's face it - det här formatet kräver något annat - personlighet. Jag vill tacka Johan för att ha poängterat detta för mig i den kyliga valborgkvällen i slottskogen i Göteborg. När vi senare på kvällen hade en livlig och rolig filmdiskussion om japansk skräck, 300 och Lost insåg jag att den typen av diskussioner och tankar också måste få en plats i den här bloggen. Recensioner, matvanor, humörsvängningar och bakgrundsmusik. Sådant måste in om den här bloggen ska kunna fylla någon funktion. Vårstädning, mina vänner. P.S. Idag har jag och min kära Anna ätit stuvade makaroner, jag med köttbullar till, vilket kan vara det godaste som finns. Och jag har lyssnat på nya Ronderlin-skivan som är väldigt fin. D.S.

300 således. Åh, vad jag önskar att jag kunde ställa in min hjärna på att när man mytologiserar en händelse och inte på något sätt insisterar på politisk korrekthet så får man också göra som man vill. Problemet är bara att medan jag dreglar över filmens fantastiska estetik och blodiga actionscener så klingar det neofascistiska draget såpass starkt att jag inte kan ignorera det och tänka "scysst actionfilm inget annat". Någon liknade filmen vid Starship Troopers men jag tycker inte den liknelsen håller. Där Paul verhoevens film kan ses som en satir över amerikansk krigshets, kulturimperialism och storhetsvansinne (taglines som "The only good bug is a dead bug" och "Forget the insectiside, bring on the nukes!" tycks stödja denna tolkning) känns 300:s budskap mer otydligt. "Ariska muskelmän i ett samhälle som kastar de svaga till vargarna håller den vackra kulturen fri från en armé av missfoster, perversion, rasbladning och svaghet" känns som en lika bra beskrivning som "300 hjältemodiga krigare håller stånd mot en övermäktig fiende till döden för att skydda sitt hemlands och sin kulturs oberoende". Hur som helst rekommenderar jag alla att se filmen. Dregla över actionscenerna och se vad era egna hjärnor har att säga om saken. Och oroa dig inte för att blinka. halva filmen är i slow-motion anyway.

Running with your eyes closed, sjunger Mojave 3 för mig. Nu kastar vi oss ut i mörkret.

Kort och koncist

Jag måste bara ta ett par minuter och berätta hur exalterad jag blivit efter att ha kollat igenom den första säsongen av Lost. Än en gång är jag alltså ett år efter resten av den TV-intresserade världen, men det är inget jag sörjer. Det känns skönt att ha missat hypen, nu kunde jag t.o.m. efter några avsnitt erkänna att jag tyckte att serien kändes så där. Visst, premisserna var bra men formatet med tillbakablickar som hela tiden ska säga något om nuet kändes lite segt. Nu är det naturligtvis annat ljud i skällan. Efter ungefär halva säsongen börjar spänningen kicka igång på allvar, när känslan av Cast away-möter-Jurassic Park agt sig lite och J.J Abrams, precis som med Alias, tycks skapa något mer eget.

Det som varje gång slår mig är hur perfekt titelsekvensen är. Utan att blinka utnämner jag Losts titelsekvens till den bästa sedan...de som känner mig skulle tycka jag var alldeles för förutsägbar om jag skulle säga Twin Peaks, men åtminstone sedan Scrubs som också är en personlig favorit. Vad är det som är så himla fint med fyra vita bokstäver på snedden som kommer närmare och närmare åksådarens "point of view" för att till slut svischa förbi?

Först och främst är det extremt tydligt, en kvalitet som många titelsekvenser saknar på grund av deras snabba klipp och musik.
I Lost är det annorlunda. Bokstäverna är där och sedan faller man liksom bara in i dem, in i bilden. Men det som är allra finast är hur mycket av serien som speglas i enbart dessa få sekunder. Bokstäverna i seriens namn ligger som sagt inte parallellt med skärmens kanter utan blir mer och mer snea för var sekund som går, på samma sätt som serien blir mer och mer mystisk. Otydligheten i bokstäverna spär ytterligare på detta. Det är svårt att se tydligt vad som döljer sig i eller bakom dessa ändå välbekanta tecken.
Just på grund av hur ordet böjer sig så skapas hos tittaren ett slags ovanifrånperspektiv, som att det är vi som är på väg ned, inte bokstäverna som är på väg ut. Det är som att vi sitter i ett störtande flygplan. Det här skulle ju kunna vara helt slumpmässigt, kan man säga. Jag läser in för mycket i något som bara är. Okej, men låt mig försöka övertyga med ett argument till. Om vi nu ändå säger att det känns som att vi sitter i ett störtande plan, var är det då vi störtar? Jo, precis utanför kanten på bokstaven O som i och med ovanifrånperspektivet ser ut som en, just det - som en ö. Och var hittar vi det störtade planet i seriens första avsnitt? Vid strandkanten, exakt. Enkelt, inte särskilt påkostat, men helt briljant. Mindre än tio sekunders TV-tid men mer information än i de flesta resuméer.

Buffy och Carrie - tjejer som slår tillbaka

Just nu är det Joss Whedons Buffy the Vampire Slayer som fyller mitt liv med rörliga bilder. Jag har nyss införskaffat hela serien i en hyfsat snygg DVD-box och tittar på åtminstone några avsnitt om dan. Det är en hyfsat allmänt känd sanning att allegorier eller mataforer är ett bra sätt att berätta om saker utan att faktiskt behöva berätta om dem. Buffy handlar om en tonårstjej som av någon anledning blivit utvald att sparka ondskan på tasken och rädda världen från att gå under. Låter som ett schysst gig? Problemet är bara att hon ska försöka ha ett liv vid sidan om också. Med vänner, föräldrar, skola och kärlek. Buffy handlar om en tjej vars liv som styrs från ovan, en tillvaro hon aldrig har kontroll över. Ett liv med auktoritetsfigurer som inte förstår, omöjlig kärlek, ondska som hotar att förstöra allting, men som resten av världen är mer eller mindre omedveten om. Saker de aldrig kan förstå. Och om lusten att bara fly från alltihop när tanken på ansvar och orättvisheten i att behöva axla det kommer upp.
Ett typiskt tonårsliv med andra ord.

Earshot, ett alldeles fantastiskt avsnitt från säsong tre slog mig för bara en stund sen med häpnad, i den finkänsliga bilden av tonårstidens sociala tillvaro. Avsnittets premiss är enkel: Buffy dödar en demon vars blod infekterar henne med en av demonens aspekter - plötsligt hör hon vad människor tänker. Till en början tycker hon mest att det är spännande och roligt men snart tränger sig hela omgivningens tankar på och Buffy själv håller på att bli galen i kakafonin av tankar. Osäkerhet, utseendefixering, sex, ångest, cynism, avundsjuka, skuld, frustration och död förmedlas till Buffys medvetande utan urskiljning och på grund av denna överbelastning faller hon ihop, men inte förrän att först ha uppfattat en distinkt tanke: imorgon kommer ni alla att vara döda.

När gänget sen sitter och går igenom teorier om vem som kan ha tänkt detta föreslås många namn, från den elaka bambatanten (med motivet att hon äntligen vill "sluföra jobbet" så att säga) till den cyniske skoltidningsredaktören. Avsnittet leder in oss på diverse falska spår men till slut får vi se en mobbad kille som ingen bryr sig om sitta uppe i klocktornet över skolgården med ett gevär.

En återställd Buffy lyckas dock ta sig upp i tornet och tala killen till rätta. Hon berättar att visst, ingen bryr sig om hans känslor, men det är för att de allra flesta är för upptagna med sin egen ångest, för att det är så det är att vara tonåring. När hon försöker få honom att se det fruktansvärda i att döda sina skolkamrater blir han förtvivlad och säger att han aldrig ens haft en tanke på att skjuta dem. Han hade gått upp dit för att skjuta sig själv.

men vem var det då som ville mörda alla skoleleverna. Jo, eftersom detta är en serie om ungdomar, och på många sätt om det som verkar skrämmande för just vår ålderskategori, visar det sig naturligtvis att det är den onda bambatanten som hällt råttgift i den redan näst intill oätliga maten, eftersom hon ser eleverna som ohyra. Som tur är hinner ingen äta av maten innan den onda bambatanten stoppats.

Det är så vackert gjort. Monstret är precis vad man varit rädd för sedan man var sju år gammal och blev tillsagd att man inte fick gå från bordet förrän man ätit upp den vidriga sörja som låg på tallriken framför en. Och det finns ingen som säger att det blir bättre imorgon, du ska se att det går över. För alla mår skit. Som balsam för en själ som minns.

Såg även Brian de Palmas Carrie igår kväll och slogs av att filmen har stora likheter med Buffy. I båda fallen handlar det om unga flickor, en grupp människor som länge framställts som hjälplösa och svaga, som plötsligt får enorma krafter som tillåter dem att resa sig mot mobbare och orättvisor, att skipa rättvisa. Skillnaden är att Buffy gör det för det klassiska "the greater good" medan Carrie nästan gör det på ren instinkt. Scenen där hon visar sin mamma de nyupptäckta krafterna och tar kontroll över en hopplös situation och krymper ihop den dominernade auktoritetsfiguren är så läcker att jag såg den flera gånger om. Sissy Spaceks nyfunna självförtroende och Piper Lauries vacklande är så grymt välspelat att jag nästan får gåshud.

Göteborg Filmfestival avslutades förresten nyligen. Här är de långfilmer jag såg i ragordning från bäst till sämst:

1. The Art of Crying
2. Manufactured Landscapes
3. Hollywoodland
4. Congorama
5. Nightmare Detective
6. Always - Sunset on Third Street
7. Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film

Marie Antoinette

Sofia Coppolas senaste var en extrem sockerchock med efterföljande käftsmäll. Den unga österrikiska prinsessan Marie Antoinette måste lämna sitt hem och allt som hon känner till för att tvingas in i ett äktenskap med en man hon aldrig träffat, i ett land som är väldigt olikt hennes eget. Kirsten Dunst gör ett kanonjobb som en ung flicka som måste hitta sin egen plats i en helt ny miljö och samtidigt axla det politiska ansvar som innebär att hon dels måste skydda alliansen med Frankrike genom att få barn med sin make (som verkar direkt ointresserad av henne) och samtidigt vara en god kronprinsessa och drottning inför Frankrike och hovet.

2000-talet märks inte bara av i filmens omskrivna soundtrack med bl.a. The Radio Dept. och New Order, utan även i skildringen av en tonåring i en värld där inget mellanting finns mellan barn och vuxen. Marie Antoinette gör uppror genom sina extravaganta kläder, sitt festande, sina vänner "som inte är bra för henne" och genom att smita hemifrån fast hon inte får. Precis som vilken tonåring som helst. Problemet är bara hur man uppfostrar en blivande drottning...

Skådespelarensemblen känns väl sammansatt och Dunst, Schwartzman, Rip Torn och Marianne Faithfull gör alla jättefina tolkningar av sina roller. Steve Coogan måste också nämnas som en fantastiskt stroppig österrikisk ambassadör, en roll som bara måste vara skriven för honom.

Kan man sin historia är det nästan läskigt att se glädjen och lystern i Coppolas bilder och hennes sympatiska porträtt av prinsessan som måste hitta sig själv i en värld där hennes roll redan är fastställd. Det är vackra bilder, dels av en ensam Kirsten Dunst i det enorma Versailles, och dels av de spektakulära festerna, som skapar en känsla av en fantasivärld. Men samtidigt vet man hur det till slut gick, att det inte fortsatte för evigt.

När så Bastiljen stormas vet man att det bara är nedförsbacke som kvarstår för de unga regenterna och deras familj. Jag kände av den berömda klumpen i halsen redan när Dunst och Jason Schwarzman i rollen som kung Ludwig XVI äter en sista cermoniell måltid tillsammans under tystnad medan den arga folkmassans uppretade rop hörs i bakgrunden, men den blev till och med ännu större under slutscenen. Kungen frågar sin drottning, när hon ser ut genom fönstret på sin vagn, ifall hon beundrar sina lind- (eller kalkstens-) avenyer och hon svarar att hon tar farväl. Där lämnar Coppola Marie Antoinette och det är skönt. Som åskådare räcker det absolut, och effekten blir så mycket starkare eftersom vi redan vet om hur det slutar. Det behövs ingen giljotin i bild, sorgen i slutscenen blir så klar ändå i kontrast med resten av filmen.

Emellanåt blir filmen dock långdragen och vissa scener blir mer utfyllnad och vackra bilder än något annat. Marie Antoinette är absolut Sofia Coppolas sämsta långfilm, mycket beroende på att manuset inte har tillräcklig kraft i sig själv, utan en åskådare som är medveten om historien. Hon får dock visa att hon är en av Amerikas bästa unga filmregissörer, speciellt när det gäller att skapa stämningar i bilden. Hennes dialog och soundtrack är som vanligt i princip orörbara, men filmen som helhet känns mer hafsig än både Virgin Suicides och Lost in Translation.

Wes Andersons fäder och söner

En halv evighet efter resten av den intresserade världen satte jag mig och såg Wes Adersons senaste The Life Aquatic with Steve Zissou och jag antar att vilka förväntningar jag än hade haft beträffande handling så hade de varit fel. Och hade någon bett mig förklara vad filmen egentligen handlar om så hade svaret antingen blivit svävande: om en avdankad undervattensfimare och de underliga figurer som existerar runt omkring honom eller mer generellt: om förlorad respekt och upprättelse, om ett urvattnat äktenskap, om ansvar. Men kanske mest, vilket går igen även i Andersons tidigare verk, om en far och son-relation som inte riktigt vet vilken form den kan eller får ta.

Liksom i Rushmore och The Royal Tannenbaums målar regissören upp en väldigt liten del av sitt universum i taget. Aldrig tycks han vilja släppa in resten av världen för att på så sätt kunna lägga fram några egentliga budskap, aldrig vänder han sig mot åskådaren och proklamerar "Jag har någonting att säga dig och här kommer det." Wes Andersons manus må vara både fantasifulla och urflippade, hans universum färgfullt, barnsligt och extravagant, men hans människor är små och förvirrade. Ta de förut nämnda far och son-relationerna som exempel. I Rushmore skäms huvudpersonen Max för sin triste gamle far och söker sig till den rike industrimagnaten Herman Blume som, besviken på sina egna söner, omfamnar den unge pojkens vänskap. Men vänskap är också det enda relationen kan handla om, eftersom Andersons moderna män inte har någon aning om hur en far och son-relation egentligen fungerar, eller bör fungera. Vänskapen blir en väg in i vuxenvärlden för Max medan den blir en flykt till en enklare tillvaro för Herman. En där det helt enkelt handlar om att få flickan man är kär i, och se livet som en lek, en tävling eller ett äventyr.

I The Royal Tenenbaums är det Gene Hackmans karaktärs oförmåga att fungera som familjefar som sliter itu hans familj, och hans symboliska återkomst till det gamla huset som binder den samman igen. I The Life Aquatic with Steve Zissou är det som allra tydligast när Steve försöker inkorporera uppdykandet av sin utomäktenskapliga son till en del i filmen han spelar in. Hans rädsla inför papparollen dras till sin spets när hans son, spelad av Owen Wilson, frågar ifall han i den förestående scenen kan referera till honom som "dad". Steve nekar och tycker att det räcker med smeknamnet "Stevesey".

Alla karaktärerna har olika anledningar till varför de inte klarar av att leva familjeliv, varför de har en nästan panisk rädsla för intimitet. I Rushmore har Herman Blume blivit så besviken på sitt liv att han försjunkit i ett nästan katatoniskt tillstånd som han måste ta sig ur för att kunna leva igen. I The Royal Tenenbaums är Royal Tenenbaum för egotrippad för att ha tid med sin stora familj. Han är helt enkelt för upptagen med sitt eget självförverkligande. Steve Zissou vill inte ha papparollen och ansvaret den för med sig men försöker göra det bästa av situationen när hans son plötsligt bara finns där. Tyvärr saknar han, liksom Royal, någon referensram för vad det innebär att vara far och försöker därför göra sonen till "en i gänget" på expeditionsbåten och i sin dokumentärfilm.

För mig är detta kärnan i Wes Andersons extravaganta ensemblespektakel - den manliga faderskapskrisen, flykten från den, och till slut en plats där en i varje enskilt fall unik relation skapas mellan far och son. En som inte passar den invanda mallen utan måste skapas utifrån de förutsättningar och referensramar som står till förfogande. Och det är också där jag tycker Wes Anderson är som bäst. Trots att hans känsla för low-key-komedi och dialog är fantastisk så är det hans relationsutforskanden som slår mig när jag tänker tillbaka på hans filmer.