Running with your eyes closed

Jag vet att det var länge sedan jag bloggade och kanske är det jag som inte vill köpa hela bloggkonceptet och skriva den som en dagbok. Jag vill ju verka smart och beläst i varje post och då funkar det inte att beskriva vad jag ätit eller vilken sitcom jag repriskollar på för åttonde gången men ändå skrattar åt. Jag såg framför mig en artikelserie om film, om tv, om populärkultur och det lite "finare" sida vid sida. Likt en förlängning av det jag gör i filmvetenskapen men utan villkor.

Jag inser nu att förändring är av vikt. Den här bloggen får inte bli någonting som kräver prestige eftersom jag då inte kommer att skriva mer än varannan månad eller så, och let's face it - det här formatet kräver något annat - personlighet. Jag vill tacka Johan för att ha poängterat detta för mig i den kyliga valborgkvällen i slottskogen i Göteborg. När vi senare på kvällen hade en livlig och rolig filmdiskussion om japansk skräck, 300 och Lost insåg jag att den typen av diskussioner och tankar också måste få en plats i den här bloggen. Recensioner, matvanor, humörsvängningar och bakgrundsmusik. Sådant måste in om den här bloggen ska kunna fylla någon funktion. Vårstädning, mina vänner. P.S. Idag har jag och min kära Anna ätit stuvade makaroner, jag med köttbullar till, vilket kan vara det godaste som finns. Och jag har lyssnat på nya Ronderlin-skivan som är väldigt fin. D.S.

300 således. Åh, vad jag önskar att jag kunde ställa in min hjärna på att när man mytologiserar en händelse och inte på något sätt insisterar på politisk korrekthet så får man också göra som man vill. Problemet är bara att medan jag dreglar över filmens fantastiska estetik och blodiga actionscener så klingar det neofascistiska draget såpass starkt att jag inte kan ignorera det och tänka "scysst actionfilm inget annat". Någon liknade filmen vid Starship Troopers men jag tycker inte den liknelsen håller. Där Paul verhoevens film kan ses som en satir över amerikansk krigshets, kulturimperialism och storhetsvansinne (taglines som "The only good bug is a dead bug" och "Forget the insectiside, bring on the nukes!" tycks stödja denna tolkning) känns 300:s budskap mer otydligt. "Ariska muskelmän i ett samhälle som kastar de svaga till vargarna håller den vackra kulturen fri från en armé av missfoster, perversion, rasbladning och svaghet" känns som en lika bra beskrivning som "300 hjältemodiga krigare håller stånd mot en övermäktig fiende till döden för att skydda sitt hemlands och sin kulturs oberoende". Hur som helst rekommenderar jag alla att se filmen. Dregla över actionscenerna och se vad era egna hjärnor har att säga om saken. Och oroa dig inte för att blinka. halva filmen är i slow-motion anyway.

Running with your eyes closed, sjunger Mojave 3 för mig. Nu kastar vi oss ut i mörkret.