Akademisk frihet = matinéäventyr

Min d-uppsats är inlämnad. Efter att ha ockuperat hela mitt medvetande konstant i veckor, och delar av mitt medvetande i månader, har jag till slut låtit min baby glida ut i den akademiska världen med dess granskande blickar och kritiska agenda. Först hade jag, naturligt nog, en liten förlossningspsykos där jag ínte ville se skiten mer, men nu har jag börjat peta lite i texten och rättat till småfel, men känner mig på det hela taget nöjd med att ha lyckats framställa texten. Jag har aldrig skrivit något så långt förut. Vid förlossningen var hon 49 sidor lång och vägde strax över 250 gram. Den stolta pappan har bestämt att hon ska bära namnet "Can I call you dad?: Maskulin kristematik, försoning och förändrade familjebilder i Wes Andersons filmskapande".

För er som läser den här bloggen kan jag ju påstå att det allra första inlägget kan ses som en preview eller åtminstone inspiration till d-uppsatsen. Jag var tvungen att tala med Therése, min handledare, eftersom jag ansåg att även om mina b- c- och d-uppsatser reflekterade en del av min personlighet så vill jag inte att de viktiga filmvetarmänniskorna tror att jag endast kan den populärkulturella biten. Mina uppsatser handlar alltså om Family Guy, Scrubs + The O.C. och Wes Andersons filmer i kronologisk ordning. Samtidigt känner jag att det är skönt att vi finns som vill visa att det finns tyngd även i dessa, skenbart lättsamma kulturyttringar. Skulle jag skriva om idoler som Lynch, Kubrick eller Lucas är det ju mycket svårare att vara originell och dessutom finns tusen filmvetare för varje sådan regissör som vet mer än jag, och därför möjligen kan skriva bättre uppsatser.

Igår firade jag min akademiska ledighet genom att låta mig omslutas av en av populärkulturens just nu finaste yttringar - Pirates of The Caribbean: At worlds end. I tre timmar satt jag och min bror och njöt av vad som har sagts vara slutet på en av de stora filmsagorna i vår tid, ett matinéäventyr som gav åskådarna precis vad de ville ha. Absurd humor, häftiga miljöer, grymma actionsekvenser, lite drama, övernaturlighet och piratlegender, finfina specialeffekter, en supersnygg Keira Knightly för pojkarna (och vissa flickor), ett stycke Orlando Bloom för flickorna (och vissa pojkar), massvis med bekanta och obekanta pirater och så den ojämförlige Johnny Depp som kapten Jack Sparrow. Samt den cameo som vi väntat på ända sen Depp avslöjade vem han byggt sin karaktär kring. Med gitarr.
Skulle jag sätta betyg ligger filmen någonstans mellan 4 och 5 på en femgradig skala. Har man inte sett de andra filmerna först ska man inte börja sin upplevelse här, men är man redan ett fan av serien blir man garanterat inte besviken.