Den eviga återkomsten

Recension: The Informant!

Varje gång Steven Soderbergh gör en ny film blir jag nyfiken. Den mannen kastar sig som ingen annan i Hollywood mellan högprofilerade mainstreamprojekt som Traffic eller Ocean's-filmerna och mindre filmer som nästan känns provocerande alternativa i jämförelse. Jag tänker på titlar som Schizopolis och Full Frontal som knappt någon märkte av över huvud taget. Och det trots att den senare hade både Julia Roberts och David Duchovny på omslaget. På den senaste tiden har hans kreativa frihet och förmåga att alltid hitta finansiering dock givit upphov till filmer som hamnar någonstans däremellan. De två Che-filmerna är exempelvis episka och känns ganska raka och enkla i stilen samtidigt som de har en Hollywoodstjärna i huvudrollen - som bara pratar spanska. Den amerikanska publiken är ökänt skeptisk till undertexter, något Soderbergh givetvis visste när han påbörjade projektet. Kompromisslöshet, helt enkelt. Hans senaste film The Informant! utspelar sig i den amerikanska företagsvärlden och är en blandning av svart komedi och spiondrama som stundtals känns förbryllande men hela tiden fascinerar.

Soderbergh berättar den sanna historien om Mark Whitacre (Matt Damon), en högt uppsatt tjänsteman som 1992 bestämmer sig för att exponera priskartellerna som hans företag, en jätte inom den amerikanska livsmedelsindustrin, är inblandat i. Han berättar om lögnerna och de hemliga mötena för två FBI-agenter som sedan får Whitacre att agera mullvad med gömda bandspelare och kameror. Allt för att samla tillräckligt med bevis för att kunna fälla cheferna. Det hela verkar gå som smort ända tills insatsen sätts i verket. Då visar det sig att Mark inte kunnat hålla allting hemligt och kanske till och med ljugit själv. Det som såg ut att vara klappat och klart för åklagarsidan visar sig vara en rätt snårig härva.

Den här filmen har promotats med bilder på en relativt fetlagd Matt Damon i företagsskjorta och med en pösig frisyr och en stor mustasch. Själva antitesen till Jason Bourne. Och det här är en typisk så kallad skådis-film, en fascinerande karaktärsstudie av en man som aldrig är vad han tycks vara. Sånt här brukar falla Oscarsjuryn i smaken, särskilt som Damon kroppsligen förändrats inför rollen. Så en nominering verkar inte vara helt omöjlig, och visst är han bra i rollen. Förutom Damons kroppshydda är det mest uppseendeväckande i den här filmen det stilistiska. Både musik och grafik i filmen känns som hämtade från 1970-talet trots att den utspelar sig 1992. Bokstäverna är i stora neonrosa typsnitt som påminner om blaxploitationfilmer och Marvin Hamlisch står bakom musiken. Samme Hamlisch som gjorde det berömda soundtracket till Blåsningen 1973. Ännu mer förvirrande är Damons voice-overs som förvisso ger oss en inblick i karaktärens psyke men som sällan handlar om något som filmen visar. Där finns ingen oro över den utsatta situationen eller reflektioner kring hans egen roll i det hela. Istället funderar han över potentiella smeknamn på FBI-agenterna, eller isbjörnars jakttekniker. Det hela känns mest absurt till en början men klarnar ju längre filmen går.

The Informant! berättar intressant om en av samtidens allvarligaste amerikanska rättsskandaler men kan inte sluta skratta åt sig själv. Jag kände hur jag själv satt och skruvade olustigt på mig när Mark Whitacres egna lögner uppdagades, men framåt slutet av filmen gick det helt enkelt inte att göra något annat än att skratta mitt i allt det svarta. Och då passar verkligen den absurda inramningen som Soderbergh och Hammlisch producerar. Samtidigt tappar man stundvis fart och nerv i filmen och trots att jag förstår att det är precis så regissören vill ha det kan jag inte låta bli att irritera mig på det.

Det här är knappast Soderberghs bästa film och det hade nog knappast någon väntat sig heller. Men precis som med bröderna Coen så är man villig att acceptera att inte alla hans filmer är svulstiga högprofilsprojekt (Hej James Cameron!) eller känns som "viktiga" filmer eftersom även de nördiga mellanfilmerna är så fasligt intressanta.

Betyg: 3 av 5

Eddie Fatu (1973-2009)

Wrestlingvärlden skakas nu av ännu en död stjärna. Den här gången handlar det om Eddie Fatu, som porträtterade karaktären Umaga som dött i en hjärtattack. Han blev 36 år gammal.

Det är alltid tråkigt för en wrestling-fan när en stjärna slocknar. Eddie Fatu var en duktig brottare och en av branschens tekniskt skickligaste "big men." Han fick uppträda på Wrestlemania, även fast han aldrig fick bära något av de stora bältena.

Min förhoppning är att debatten efter det här inte bara kommer att handla om de vanliga sakerna: steroider, smärtstillande och knark eftersom det finns något viktigare som bör uppmärksammas och det är arbetsvillkoren för professionella brottare. I USA finns ingen möjlighet för wrestlers att bilda fackföreningar eller föra gemensam talan eftersom de stora organisationerna vägrar erkänna sådana, och istället tvingar utövarna att arbeta på korta kontrakt och för usla löner (om man inte är stjärna förstås). Med tanke på hur mycket stryk kroppen får ta är sjukvårdskostnaderna ofta höga och många organisationer betalar inte brottarnas sjukhusräkningar eftersom de är anställda som enskilda företagare.

Jag är inte direkt någon syndikalist eller övertygad socialist men situationen för wrestlare i USA är lika skrämmande som en Michael Moore-film. Hoppas att debatten kommer fram nu och att ändringar görs, vilket faktiskt hände efter det uppmärksammade fallet 2007 då storstjärnan Chris Benoit mördade sin familj och sen hängde sig själv. Summan blev att WWE, den överlägset största organisationen, tog fram ett behandlingsprogram där alla som någon gång varit kontrakterade av företaget gratis kunde ta del av behandling mot steroid-, alkohol- eller drogmissbruk, samt att myndigheterna började syna de doktorer som skrev ut stora mängder av steroider eller smärtstillande läkemedel. Det borde ligga i företagens egna intresse att skydda sina stjärnor som de trots allt spenderar snormycket pengar på för att bygga upp dem dit, så det känns bara fånigt att förvägra eventuella blivande main eventers chansen att förlänga sina karriärer så mycket som möjligt.

Recension: The Hurt Locker

Kathryn Bigelow må ha varit borta från biograferna sen halvusla u-båtsfilmen K-19: The widowmaker som kom 2002, men med The Hurt Locker är hon tillbaka med besked. Redan i filmens första scen bygger hon med små medel upp en stämning av stress och osäkerhet som slår de flesta andra krigsfilmer på fingrarna. Bombdesarmeringsenheten som står i fokus för handlingen står på en utrymd irakisk gata och måste hantera hotet om en möjlig explosion samtidigt som de hela tiden måste ha koll på omgivningen för att kunna upptäcka prickskyttar. Känslan av hetta, och överhängande panik är blytung men Bigelow tar sig tid att bygga upp hela scenen. Det hela utspelar sig nästan i realitd. Scenen är tio minuter lång, en evighet för en actionfilm, och man sitter på nålar hela tiden. För man vet ju att något kommer att hända. Såna är reglerna.

Just dynamiken är det absolut bästa i den här filmen. Det finns inga scener som exploderar i spektakel här. När det nervösa lugnet till slut exploderar i krigsscener så är det inte några blodiga massakrer det handlar om. Istället får vi se hur några få soldater tar skydd bakom sanddyner när de beskjuts och sen försöker lokalisera fienden och vänta på att den ska göra ett misstag. Det finns inget av varken Braveheart eller Rädda menige Ryan i The Hurt Locker. Det finns inga förlösande maskingevärsdueller i slowmotion. Bigelows uttryck är hela tiden närmare dokumentärfilmens än actiongenren, vilket också påverkar hur man uppfattar filmens historia. Det finns egentligen inget slutgiltigt uppdrag att utföra, ingen terrorledare att besegra. Våldet och osäkerheten är en del av vardagen och trots att filmen räknar ner dagarna tills männen får åka hem finns inget egentligt slut i sikte.

Bigelows film känns dock inte som något genomtänkt vänsterinlägg i den politiska debatten i USA, trots det inledande citatet om hur kriget blir en drog. Visst är huvudkaraktären en vårdslös hårding som hela tiden sätter sitt eget liv på spel för att klara att desarmera bomber och får en kick av det, men vi får också se hur soldaterna faktiskt hjälper till att skapa stabilitet i landet. Överlag är det väldigt befriande att karaktärerna inte delas upp i onda och goda utan snarare delar en omöjlig situation. Jeremy Renner som spelar huvudrollen som William James förutspås få ett stort genombrott efter den här filmen och hans karaktär växer verkligen genom hela filmen. Om han i början mest känns som en klassisk hård man med hjärtat på rätta stället är bilden av honom mot slutet av filmen mycket mer komplex. Det finns en scen med honom och hans son i hemmiljö i USA som definitivt får det att kännas olustigt i magen.

Det finns egentligen inte mycket som är riktigt dåligt med The Hurt Locker och det är kul att se att en film som började som en liten independentproduktion får bred biodistribution både i USA och Sverige. Kanske saknar jag ändå lite den där personliga närheten till karaktärerna som de mer svulstiga krigsfilmerna ofta levererar. För även om det finns scener med soldaterna i lägret och ett par känslomässiga dialoger dem emellan så känns dessa aldrig lika angelägna som skildringarna av det pågående kriget, tacksamt befriade från ideologiskt orerande.

Betyg: 4,5 av 5

Garderoben är öppen och dörrarna stängs

Rupert Everett är sur. Han får inga bra roller sedan han kommit ut utan blir bara erbjuden drag och camp eftersom Hollywood, surprise surprise, diskriminerar homosexuella. Det är skönt att se en skådespelare som vågar säga att de är förbannade. När de dessutom gör det på ett sätt som man hemskt gärna citerar i sin blogg så är det ännu skönare:

"These huge groups like Viacom produce these extraordinary stories where the good win and the bad lose and the villain smokes a cigarette and young couples don't have sex and everyone says 'Gosh!' at worst. It's this whole language of political correctness, which I think is the closest thing to evil."

Sen Rupert, så tror jag inte att din karriär började sjunka bara för att du kom ut ur garderoben. Nej, anledningen stavas snarare The Next Best Thing. Det är sällan bra för ens karriär att göra en film med Madonna. Fråga Guy Ritchie...