Recension: The Informant!

Varje gång Steven Soderbergh gör en ny film blir jag nyfiken. Den mannen kastar sig som ingen annan i Hollywood mellan högprofilerade mainstreamprojekt som Traffic eller Ocean's-filmerna och mindre filmer som nästan känns provocerande alternativa i jämförelse. Jag tänker på titlar som Schizopolis och Full Frontal som knappt någon märkte av över huvud taget. Och det trots att den senare hade både Julia Roberts och David Duchovny på omslaget. På den senaste tiden har hans kreativa frihet och förmåga att alltid hitta finansiering dock givit upphov till filmer som hamnar någonstans däremellan. De två Che-filmerna är exempelvis episka och känns ganska raka och enkla i stilen samtidigt som de har en Hollywoodstjärna i huvudrollen - som bara pratar spanska. Den amerikanska publiken är ökänt skeptisk till undertexter, något Soderbergh givetvis visste när han påbörjade projektet. Kompromisslöshet, helt enkelt. Hans senaste film The Informant! utspelar sig i den amerikanska företagsvärlden och är en blandning av svart komedi och spiondrama som stundtals känns förbryllande men hela tiden fascinerar.

Soderbergh berättar den sanna historien om Mark Whitacre (Matt Damon), en högt uppsatt tjänsteman som 1992 bestämmer sig för att exponera priskartellerna som hans företag, en jätte inom den amerikanska livsmedelsindustrin, är inblandat i. Han berättar om lögnerna och de hemliga mötena för två FBI-agenter som sedan får Whitacre att agera mullvad med gömda bandspelare och kameror. Allt för att samla tillräckligt med bevis för att kunna fälla cheferna. Det hela verkar gå som smort ända tills insatsen sätts i verket. Då visar det sig att Mark inte kunnat hålla allting hemligt och kanske till och med ljugit själv. Det som såg ut att vara klappat och klart för åklagarsidan visar sig vara en rätt snårig härva.

Den här filmen har promotats med bilder på en relativt fetlagd Matt Damon i företagsskjorta och med en pösig frisyr och en stor mustasch. Själva antitesen till Jason Bourne. Och det här är en typisk så kallad skådis-film, en fascinerande karaktärsstudie av en man som aldrig är vad han tycks vara. Sånt här brukar falla Oscarsjuryn i smaken, särskilt som Damon kroppsligen förändrats inför rollen. Så en nominering verkar inte vara helt omöjlig, och visst är han bra i rollen. Förutom Damons kroppshydda är det mest uppseendeväckande i den här filmen det stilistiska. Både musik och grafik i filmen känns som hämtade från 1970-talet trots att den utspelar sig 1992. Bokstäverna är i stora neonrosa typsnitt som påminner om blaxploitationfilmer och Marvin Hamlisch står bakom musiken. Samme Hamlisch som gjorde det berömda soundtracket till Blåsningen 1973. Ännu mer förvirrande är Damons voice-overs som förvisso ger oss en inblick i karaktärens psyke men som sällan handlar om något som filmen visar. Där finns ingen oro över den utsatta situationen eller reflektioner kring hans egen roll i det hela. Istället funderar han över potentiella smeknamn på FBI-agenterna, eller isbjörnars jakttekniker. Det hela känns mest absurt till en början men klarnar ju längre filmen går.

The Informant! berättar intressant om en av samtidens allvarligaste amerikanska rättsskandaler men kan inte sluta skratta åt sig själv. Jag kände hur jag själv satt och skruvade olustigt på mig när Mark Whitacres egna lögner uppdagades, men framåt slutet av filmen gick det helt enkelt inte att göra något annat än att skratta mitt i allt det svarta. Och då passar verkligen den absurda inramningen som Soderbergh och Hammlisch producerar. Samtidigt tappar man stundvis fart och nerv i filmen och trots att jag förstår att det är precis så regissören vill ha det kan jag inte låta bli att irritera mig på det.

Det här är knappast Soderberghs bästa film och det hade nog knappast någon väntat sig heller. Men precis som med bröderna Coen så är man villig att acceptera att inte alla hans filmer är svulstiga högprofilsprojekt (Hej James Cameron!) eller känns som "viktiga" filmer eftersom även de nördiga mellanfilmerna är så fasligt intressanta.

Betyg: 3 av 5