Ord

Jag älskar film, men om jag inte ville jobba med det så skulle jag nog vilja bli vin- eller sprittillverkare. Eller i alla fall killen som skriver "baksidestexterna". Det är en konstform fylld av superlativ där man verkligen kan känna hur kåt personen bakom orden är på den specifika spritdrycken (eller på sin egen formulering). Ni vet, "a subtle blend of the finest natural ingredients, aged to perfection in Spanish sherry casks made from the finest oaks in all of Scandinavia. This distinct, raw yet fullbodied [valfri spritsort] has a fine contour and a lively base, matched by its soft and complex aroma and the lingering taste notes of wood, dried exotic fruits, delicate spices, dark chocolate and ripe berries."

Vin och Sprit, om ni läser det här och blev lite småkåta så tycker jag att formuleringen ovan är värd åtminstone en praktikplats.

God's got a telegraph

Ren och skär glädje förtjänar ett blogginlägg och det här är en av världens bästa låtar och en video som är så fantastiskt cheesy att man smälter som mjölkchoklad i solen. När Andy McCluskey dansar, svänger sin gängliga kropp och pumpar med armarna (0:50), då går det inte att undvika att le.

Öppet brev till Com Hem

Till ledningen i företaget Com Hem

Via hemsidan E24.se får jag reda på att ert företag tagit den icke åtråvärda jumboplatsen i en underökning av kundernas uppfattning om telekombolagens service. Jag kan inte göra annat än hålla med era kunder som nu sägs "rasa" mot Com Hem, heja på och säga att jag vet hur det känns. Jag har också suttit i den där kundtjänsten, och från surkärringar och -gubbar fått undermåliga svar på frågan om varför mitt internet och min telefoni oförklarligt slutat fungera flera gånger i månaden. Det är rent ut sagt för jävligt och även om Telia för den skull inte är helt problemfritt så har det företagets service i alla fall varit bra mycket bättre än er, och internet ligger sällan nere några längre stunder. Nä, Com Hem, hoppas ni tar till er av den här kritiken och förändrar situationen, annars ska jag fira med tårta och fyrverkerier den dag ni lämnar in er konkursansökan. Och till era kunder vill jag framföra ett citat från den småsöta indiefilmen You and Me and Everyon we Know (Miranda July, 2005): "You think you deserve that pain, but you don't." Använd er makt som konsument - byt telebolag!

Vänligen,

Fredrik Sahlsten


Uppdatering: Com Hems vd har på företagets hemsida kommenterat det dåliga resultatet i undersökningen. Han läser alltså den här bloggen. Kul. Com Hem meddelar att de är ledsna och att kunderna får vänta till nästa år med att bli nöjda. Fabulous. Ha en riktigt trevlig jul, Com Hem-kunder. Nästa år är det kvalitetsår hos ert telekombolag.

En liten calvados fram på småtimmarna när jag sitter framför vad som förhoppningsvis ska bli en färdig uppsats nån gång är så himla fint. Utanför är det mörkt men i botten på mitt glas är det gyllenbrunt och luktar solig höstdag och goda äpplen. Att denna fantastiska spritdryck som jag upptäckte så sent som för två år sen också är fantastisk som cocktailbas gör inte det hela sämre. Min mor tycker att calvados smakar fotogen. Jag ska bjuda henne på en Frozen Apple nästa gång hon hälsar på, med en gnutta vodka, fin calvados, pressad citron och sockerlag. Sen kommer hon att ändra uppfattning, det är jag tämligen säker på. Nånting med mitt ordval inatt, lite stroppigt...beror nog både på calvadosen och det faktum att jag lyssnar på Händel. Oh Georg Friedrich, so much to answer for...

Kvällens Jane Lynch-citat

"I’ll need to see that set list for sectionals after all. I want it on my desk warm from the laminator at five p.m., and if it is one minute late I will go to the animal shelter and get you a kitty cat. I will let you fall in love with that kitty cat, and then on some dark cold night I will steal away, into your home... and punch you in the face." (från Glee)

Recension: (500) Days of Summer

Jag känner mig flera gånger irriterad under (500) Days of Summer. Det är egentligen inte filmens fel utan det faktum att jag känner mig som en del av en så klart avgränsad målgrupp. Den här filmen tycks verkligen gjord med mig i åtanke, skapad för att människor som jag ska betala för att gå och se den. Det stör lite att filmmakarna så väl vet vilka knappar de ska trycka på för att jag ska falla handlöst. För det gör jag nämligen. Det här kan jag inte värja mig mot. Den här filmen är en målsökande missil riktad mot hjärtat på dig, stadsbo, som spenderade dina missförstådda tonår gråtandes till brittisk indie. Som avgudar Bergman och Godard, som älskade Almost Famous och Juno. Som fortfarande är lite så där drömmande och fortfarande söker efter din rätta plats i tillvaron.

(500) Days of Summer är som Nick and Norah’s Infinite Playlist men med mer svärta, mer allvar, och med en stilig (och efter Mysterious Skin också indiekreddig) Joseph Gordon-Levitt och indiesöta-med-lugg-utan-att-vara-Hollywoodplastiga Zooey Deschanel i huvudrollerna som den kreative killen med det dödtrista kontorsjobbet på jakt efter Den Rätta, och den levnadsglada tjejen som bara vill ha kul och inte tror på evig kärlek. De har gjort killen till den romantiske också, eftersom de vet att publiken är full av genusmedvetna ungdomar. De beräknande jävlarna…

Trots allt det där jag nyss skrev vill jag dock påpeka att (500) Days of Summer faktiskt är en av årets absolut bästa kärleksfilmer och jag hoppas verkligen att ni inte missar den. Det är en smart och rolig film som hela tiden tar sina karaktärer och deras historia på största allvar. Visst, det finns en rätt fånig scen där Tom (Gordon-Levitt) glatt dansar runt med hela Los Angeles efter att han fått spendera natten med Summer (Deschanel) men filmen gör också en djupdykning i snårigheterna i ett modernt förhållande. Den går inte in för långa förklarande monologer utan låter miner och gester få bära många av de viktigaste scenerna, tillsammans med ett soundtrack som (givetvis) är helt lysande.

Filmen berättas via vad som först kan tyckas som slumpartade nedslag på olika ställen genom Tom och Summers förhållande, titelns 500 dagar, och metoden fungerar förvånansvärt bra. Genom att plötsligt klippa från ett gräl nånstans kring dag 300 till en dag mitt i förälskelsens början skapas en bitterljuv atmosfär och en spänning som håller i sig genom hela filmen.

Marc Webbs debutfilm kommer förmodligen inte att bli lika uppmärksammad som Juno, som ändå får sägas ha gått i bräschen för den här typen av indieflirtande dramakomedier, men det gör mig egentligen inte så mycket. Då får jag ju ha den mer för mig själv…

Betyg: 4 av 5

Recension: Zombieland

Genrebeteckningen zombiesplatteractionkomedi får en kanske främst att tänka på Peter Jacksons Braindead. Det är dessutom en riktigt bra jämförelse. Har man bara ett sjukt sinne för humor och kan tänka sig att ha överseende med bristen på en bra historia till förmån för komiska actionsekvenser och lite halvtaskiga skrämselförsök så kan man ha lika roligt framför den här filmen som framför Jacksons kultklassiker.

Den där zombievågen som tog fart i början av 2000-talet, nånstans runt 28 dagar senare börjar kännas ganska trött vid det här laget. Visst, vi har fått en hel del bra filmer som Zack Snyders Dawn of the Dead-remake men mycket har också varit hjärndött (ursäkta) skräp. Så starkt har suget efter kannibalistiska odöda varit, att gamle George Romero återigen satt sig i regissörsstolen, mer än 35 år efter Night of the Living Dead, och börjat spotta ur sig nya zombiefilmer.

Zombieland känns på samma gång som en ironisk kommentar och en kärleksfull hyllning till denna ganska enformiga genre. Det handlar som vanligt om en liten grupp människor i ett postapokalyptiskt USA som måste springa ifrån ändlösa horder av odöda med smutsiga kläder och blod kring munnen. Skillnaden är att människorna i Zombieland har fått tag på en hel del vapen och tycker det är rätt kul att använda dem. De delar till och med ut en utmärkelse för veckans bästa zombiemord. Det hela liknar ibland Xbox 360-spelet Dead Rising som mest går ut på att slakta zombies med olika fantasifulla tillhyggen.

Filmen lyckas vara både brutal och rolig större delen av sina 90 minuter och t.o.m. Woody Harrelsons vapengalne cowboykliché funkar hela vägen. Filmens unga garde levererar också, särskilt Abigail Breslin som slog igenom i Little Miss Sunshine. Fast den roligaste skådespelarinsatsen i Zombieland får ändå tillskrivas en av Hollywoods finest som gör en fenomenal cameo som sig själv. Vem det är tänker jag inte avslöja här, men ni kommer inte att bli besvikna. Kommer ni ihåg Tom Cruises rasande bolagspamp från Tropic Thunder? Det här är precis lika roligt.

Långfilmsdebuterande regissören Fleischer levererar komedin med säker hand men skräckelementen är långt ifrån övertygande. Det finns flera exempel på att det går att blanda dessa båda genrer på intressanta sätt, men i Zombieland känns regissören alltför mån om att folk ska ha kul för att han ska våga skrämma vettet ur dem. Det finns dock ett antal scener där det känns som en egen röst får bryta igenom, och som lovar gott inför framtida projekt. Den totala förstörelsen av en souvenirbutik blir en slow-motionbalett satt till klassisk musik, och när så den burleska splatterfesten når sitt klimax på ett klassiskt nöjesfält känns det som Fleischer hittat en bra avvägning mellan kul genrehomage och överdrivna dödsscener. Det är underhållande utan att bli slentrianparodiskt och jag lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Batyg: 3,5 av 5

Kärlek är specialutgåvor

Jag älskar Criterion Collection. Och det är inte ens nån liten småförälskelse eller småkåthet, det handlar om att jag emellanåt vill ta ner mina filmboxar från hyllan, veckla ut alla de vackra specialdesignade omslagen, bläddra mig igenom de nyskrivna essäerna som medföljer, försiktigt lägga ihop dem alla i en liten hög på sängen och sen ligga och skeda med dem medan jag känner doften av kvalitet sprida sig i lägenheten.

Jag älskar film och att nörda och då är det faktiskt i det närmaste omöjligt att inte älska Criterion Collection. Idag fick jag ytterligare tre små kärleksgåvor i form av I fjol i Marienbad, Veronicas dubbelliv och Benjamin Buttons otroliga liv komplett med tonvis av smarrigt extramaterial och nörderier som "notes about the transfer", om vilka specifika apparater man använt för att få över filmen på en optisk skiva. Fantastiskt. Sånt som får en filmvetare att salivera, som gör livet lite roligare.

Det bästa i Glee

Jane Lynch kan vara den roligaste kvinnan i Hollywood för tillfället. Sorry Sarah Silverman och Tina Fey, men även om Glee skulle var en grym serie utan henne höjer hon ensam betyget ett snäpp. Hennes tyranniska gympalärare kan vara den bästa superskurken jag sett sen Heath Ledger gjöt nytt liv i Jokern i The Dark Knight. Jag la märke till henne för första gången i The 40 Year Old Virgin, men det var i och med Role Models som hon verkligen fick blomma ut. Som gammal knarkare som omvänts och öppnat upp en organisation som förmedlar "storebröder" till barn som behöver någon ger regissören David Wain henne gott om utrymme att droppa underbara one-liners med sin släpigt överlägsna röst och butchiga attityd. Hennes varning till protagonisterna om att de ska passa sig eftersom hon kan få dem att hamna "in the slammer, like MC Hammer" är bara ett av guldkornen. Och nu kan man se henne varje vecka i Fox nya storsatsning, en musikal-/drama-/komediserie som utspelar sig bland tonåringarna på en high school i småstadsamerika. Inte i Sverige än så länge, men vänta bara, det kommer snart.

Varje gång Hollywood släpper ifrån sig en ny hypad musikalfilm (eller serie) pratas det om genrens återkomst, och man börjar redan spana mot horisonten efter nästa Moulin Rouge, Chicago eller High School Musical. Glee är en härlig serie och musiken säljer som smör på iTunes, men jag tänker inte spekulera kring den rådande musikalhypens livslängd, och inte heller dess blodsugande släkting. Jane Lynch däremot, vågar jag påstå är här för att stanna.

Recension: Upp

Vill man vara cynisk kan man påstå att Pixar bara upprepar sig i sin nya film Upp (Up). Konceptet med det omaka radarparet känner man igen från tidigare filmer och man förlitar sig återigen på att den senaste animationstekniken ska få oss att uppleva wow-känslan från Toy Story. Som tur är finns det mycket mer i Upp än så. För även om bilderna stundtals slår knock på mig (exempelvis då huset för första gången lämnar marken och flyger genom staden) så har filmen en helt egen karaktär när det gäller design av både karaktärer och omgivningar, och historien om pensionären Carl Fredricksen som söker uppfylla en barndomsdröm genom att binda fast ballonger i sitt hus så att det flyger iväg blir så småningom till ett riktigt matinéäventyr i Sydamerikas djungler. Inte nån simpel efterapning av studions tidigare succéer.

Filmen kommer liksom Shrek och Superhjältarna att tilltala såväl vuxna som barn. Den balanserar skickligt mellan det sentimentala och det humoristiska i sin livsbejakande jakt på det stora äventyret. Ibland saknar jag den där otroliga spänningen som finns i Disneys allra bästa filmer, och musiken känns inte lika minnesvärd som i föregångaren Wall-E, men det här är fortfarande ett riktigt härligt och värmande äventyr. Det är dessutom ännu ett styrkebesked från Pixar, som förra året vann en välförtjänt Oscar för just Wall-E.

Tidigare i år premiärvisades Upp på Cannesfestivalen. Det var första gången som en animerad film förärades en sådan inbjudan – något som förstås också bidragit till de höga förväntningarna på filmen. Trots det har kritikerna unisont tagit emot den med öppna armar och jag sällar mig gärna till hyllningskören. Det här äventyret är nämligen en riktig guldklimp som skimrar till i höstmörket.

Filmen har svensk premiär den 16 oktober och går och se i både textad och dubbad version. Har man möjlighet ska man absolut gå och se filmen i 3D, för det finns mycket vackert att njuta av.

Betyg: 4 av 5

Världsfilm fram på småtimmarna

Igår natt var jag sugen på film, och valde att sätta mig och se Hou Hsiao Hsiens The Time to Live and the Time to Die (1985). Jag erkänner villigt att jag inte hade någon aning om vem den taiwanesiske regissören var när jag köpte en biljett till hans film Three Times på Göteborgs filmfestival, jag har för mig att det var 2006. Tre kärlekshistorier i tre olika tidsepoker men med samma två skådisar (Qi Shu och Chen Chang) kan kännas som ett billigt sätt att skildra samhällets omvandlingar, men HHH imponserade verkligen på mig. Hans historieberättande kan ibland vara vindlande och subtilt, och det är för att hans bildberättande tillåts ta minst lika mycket plats som historierna själva. Det regnar utanför en mjukt upplyst biljardhall och Hou låter det regna, låter kameran bara observera och karaktärerna komma och gå. Det spelas 60-talspop och kameran står stilla men panorerar sakta mellan karaktärer och föremål, gör knappt skillnad mellan de två. Handlingen blir lätt decentrerad, men inramningen är samtidigt oftast väldigt vacker. Tiden kommer fram genom rörelser i bilden - röken från ett nudelstånd, regn mot fönsterrutor eller neonskyltar som blinkar fram en rytm, beroende på vilken tidsepok som skildras.

The Time to Live and the Time to Die kom ganska många år före Three Times och stilen är mer naturalistisk, ljussättningen i det närmaste obefintlig. Ett visst nostalgiskt skimmer finns där ändå, och tidens framfart gör sig påmind genom att män på hästar som rider genom byn byts ut mot bilar och elektriciteten lyser upp den annars mörka natten. Filmen är en semisjälvbiografisk uppväxthistoria om en familj som lämnar Kinas fastland för Taiwan när kommunisterna närmar sig segern i inbördeskriget. Det finns en (ö)känd essä av Frederic Jameson (Third-World Literature in the Era of Multinational Capitalism) som något överdrivet kan sägas hävda att de flesta texter (och filmtexter) från tredje världen också kan läsas som nationella allegorier. Denna teori har blivit starkt kritiserad från många håll, men i det här fallet är det inte direkt svårt att se likheterna. Det handlar om en nation som, likt den unge protagonisten Ah-Ha, tvingas finna en plats i tillvaron medan världen runtomkring förändras, tryggheten tycks ständigt på väg att rämna och man måste acceptera omständigheterna trots att de sliter en itu. Att växa upp och stå på egna ben, försvara sig med näbbar och klor och samtidigt vara villig att förlåta. The Time to Live and the Time to Die är en parabel som i föregående meningar kan framstå som uppenbar och nästan fånig, men tack och lov gör Hou lika stor grej av en gammal farmor och hennes barnbarn som plockar guavafrukter vid en landsväg och en skröplig pappa som dör under ett strömavbrott som av konflikter mellan nationalistiska och kommunistiska ideologier. Det finns mer i filmen än det uppenbara, och kameran tycks minst lika intresserad av att rama in det vardagliga i intressanta kompositioner som att låta folket i byn reagera på radiorapporterna från krigsfronten.

Ibland känns filmen seg och intetsägande, det är som Hou vill sudda ut gränserna mellan det dramatiska och det rutinmässiga, att diska ätpinnarna efter maten eller att gå ut i natten med ett järnrör för att slåss mot ett rivaliserande gäng. Det fungerar inte helt för mig, jag kommer på mig själv med att låta tankarna glida iväg under ännu en lång dialogsekvens. Överlag så är det dock vackert och nostalgiskt utan att bli sentimentalt, och ett tidigt bevis på vad som komma skulle från en av "världsfilmens" stora affischnamn.

Star Wars? Nej, Stjärnornas krig heter det.

Star Wars har blivit parodierad så otroligt många gånger att det är sällan det är roligt längre. Det här är dock lite annorlunda. Ernst-Hugo Järegård, Sven Wollter, Lena Endre, Andreas Wilson och Mikael Persbrandt har klippts in i huvudrollerna via en massa olika svenska filmrepliker och det hela känns faktiskt väldigt lyckat. Särskilt Järegård som den onde "länsman" Darth Vader är otroligt roligt. Det hela blir dock lite för löjligt när Björne klipps in som Chewbacca, men i stort så är det väldigt genomarbetat och det blir intressanta kontraster mellan repliker och karaktärer.

The Teenagers "Homecoming"

Jag har tjatat hål i huvudet på mina vänner om den här låten ända sen min vän Johan spelade den för mig och den är fortfarande lika briljant. Det är en sorts ironisk, snuskig uppdatering av den gamla Grease-dängan "Summer Nights", med en amerikansk stendum cheerleader och oskuld som blir tokkär i sin långväga europeiska styvkusin som råkar vara på besök, medan han naturligtvis, europé som han är, bara är glad att få knulla henne. Refrängen där de båda karaktärerna sjunger mot varandra signalerar ganska perfekt vad det hela handlar om:

Han: I fucked my American cunt/
Hon: I loved my English romance/
Han: It was dirty, a dream came true
just like I like it, she's got nice tits/
Hon: it was perfect, a dream came true
just like a song by Blink 182/

Det faktum att sångarens engelska har en nästan komiskt överdriven fransk brytning gör hennes kommentar om en "english romance" så mycket roligare. Lägg sen till att låten är en riktigt mysig danspopdänga som fastnar i huvudet som tuggumi och vi har ett vinnande koncept. Upptäck det du med!

Canabalt

Många bloggar har redan dreglat länge över Canabalt, själv upptäckte jag det genom Being Blogged, men jag vill ändå tipsa om det eftersom det i all sin enkelhet är ett fantastiskt litet plattformsspel med otrolig nerv och rytm, samt en atmosfär av allestädes hotande undergång. Det är den lilla människan mot det ofattbara hotet som ödelägger allting annat. Det är Cloverfield, The Mist och Världarnas krig möter Super Mario Bros. och det är grymt kul att spela, vilket man kan göra om man följer länken ovan. Snart i en iPhone nära dig.

Meta-tv

Okej, så Seinfeld var kanske det finaste som gick på tv kring millennieskiftet, och finalavsnittet var i mitt tycke så smart och så väl genomfört att jag efter att ha sett det bara satt mållös hemma i tv-soffan och ville applådera. Många kritiker avskydde dock avsnittet, som slutar med att de fyra huvudkaraktärerna åker i fängelse eftersom de inte hjälpt en kille som blir rånad framför ögonen på dem. Istället filmar de det hela och droppar lustiga kommentarer och åker därför i finkan på grund av sitt ickeagerande, och på grund av vittnesmål om deras hemska beteenden lämnade av karaktärer från alla seriens nio säsonger.

Även om slutet var kontroversiellt och sågades på många håll så har alla skådespelarna i serien vägrat att göra ett återföreningsavsnitt eller en film à la Sex and the City. Därför är det så intressant när Larry Davids (en av skaparna och förlagan till seriens George) serie Curb Your Enthusiasm tar upp idén om en återförening. David, som spelar en version av sig själv i serien, vill få tillbaka sin exfru genom att låta henne få en stor roll i återföreningsavsnittet av Seinfeld och försöker därför i tur och ordning övertyga skådespelarna att det hela är en bra idé. Det hela leder givetvis till konflikter och underfundiga referenser, som när Jason Alexander som spelade George förklarar för Larry att karaktären är en hemsk skitstövel som ingen egentligen kan tycka om.

Hela grejen är intressant just för att humorn i Curb Your... är så nära Seinfeld man kan komma utan att vara Seinfeld. Och med tanke på seriernas uppenbara släktskap är det inte alls konstigt att det är just där som en fiktiv återförening kan vara möjlig, samtidigt som det käbblande över småsaker som kännetecknade dialogen mellan seriens karaktärer är exakt det som slutligen omöjliggör den även här. Det är nästan så jag får lite Charlie Kaufman-rysningar av det hela.

Pandaland: nostalgitripp för indiekids

Vi har blivit ganska översvämmade av historier om indiespelrevolution och en svensk spelindustri i ropet det senaste året men en av de mest hypade studiorna, GRIN, gick nyss i konkurs och det var faktiskt ett bra tag sen det kom ett nytt Braid nu. Men bara för att vi slutar slå på stora revolutionstrumman och tuta i vår blågula föträfflighetsbasun betyder det inte att ingenting intressant händer. Efter flera års utveckling släpptes slutligen Pandaland tidigare i år, ett indiespel i mer än en bemärkelse. Grafikmässigt är det en Super Mario Bros.-klon vi har att göra med, om än med större sprites. Tyvärr är spelkontrollen inte lika gjuten som i Nintendos mästerverk, men Pandaland ska egentligen inte ses som ett försök att göra ett fantastiskt spel, utan som en subkulturell yttring som fullkomligen badar i nostalgi. I spelet spelar man som Amanda Panda, en indietjej från Södermalm som måste fightas mot all svennighet som invaderar hennes stadsdel. Hon måste spöa de silikonutrustade, solbrända brudarna på Nytorget, undvika att bli fotade av Bingo Remér på ölhaket Carmen och med alla medel få bort bratsen från Café String. Om Amanda blir skadad går hennes peppmätare ner och hon måste snabbt hitta folköl, cappucinos, blandband eller annat fint för att få upp peppen igen. Har hon riktig tur så dyker det upp ett par billiga kinaskor som gör henne både snabb och osårbar för ett tag.

Det hela är mycket kärleksfullt och har glimten i ögat, så dra på dig en gammal BD-tröja, måla en svart tår under ögonen och låtsas att kent inte släppt Vapen och ammunition och slukat all sin indiecred än. Nu är det inte längre bara USA:s kristna höger som släpper specialdesignade spel (googla Wisdom Trees Super Noah's Ark 3D och fundera på varför kyrkan inte tycks kunna locka dagens ungdom) utan mediet har utvecklats till att inbegripa såväl Pandalands begatellartade nostalgitripp som mer konstnärligt fascinerande spel som (också svenska) Blueberry Garden som vann ett fint indiespelpris för inte så länge sen.

Pandaland laddar du ner gratis på http://www.pandaland.nu och Blueberry Garden hittar du på http://eriksvedang.wordpress.com/blueberrygarden/. När det gäller Super Noah's Ark 3D så blir det nog svårare men det finns säkert på några obskyra emulatorsiter där ute. God jaktlycka!

Historisk tv

Låt oss prata om David Lettermans erkännande. Låt oss prata om David Lettermans erkännande för igår skrev mannen tv-historia. Något mindre än det kan man knappast kalla det. För er som missat det så går historien ungefär så här: Letterman blir kontaktad av en man som påstår sig ha bevis för att pratshowvärden legat med kvinnor som jobbar för honom. Det visar sig att han talar sanning och kräver två miljoner dollar för att ligga lågt med informationen. Letterman kontaktar polisen som råder honom att skriva ut en falsk check till mannen som sedan åker fast när han försöker lösa in checken och åtalas för utpressning. För att mannen inte ska kunna sälja informationen eller utnyttja den på annat sätt går Dave ut i direktsändning, precis som vanligt, och frågar publiken om de vill höra en historia.

När Letterman sen sätter igång att lägga ut texten om ett skumt paket i baksätet på bilen, en man som säger sig veta att han gjort "terrible, terrible things" så väntar publiken hela tiden på den roliga poängen. Och han spelar lika säkert som någonsin i sina monologer på publikens förväntan om en poäng genom hela den tio minuter långa historien som han målar upp. Han försöker inte förneka eller bortförklara anklagelserna, istället erkänner han öppet att han visst legat med kvinnliga medarbetare, men han skjuter hela tiden in humoristiska poänger om den ganska bisarra situationen och omständigheterna kring den. Det är briljant. Publiken får skratta, Dave får bekänna, och sedan förlåter vi honom och dömer istället idioten som försökte tjäna pengar på att vädra någon annans smutsiga byk.

Sanningen är att jag aldrig sett något liknande. Letterman bygger upp dramaturgin, letar sig skickligt mellan sidospår men tappar aldrig tråden, utnyttjar de humoristiska poängerna men gömmer aldrig undan sin egen skuld eller sin ångerfullhet. Det är inte som Mickey Rourkes blödande hjärta som jag skrivit om tidigare, det här handlar om en man som rest sig över sin utsatta situation och har nu full och absolut kontroll. Vi ser en av tv-världens största ikoner använda sitt medium till sin egen fördel istället för att försöka ducka den storm av frågor som ändå snart skulle ansätta honom när mannen väl åtalas. Inte minst är det fantastisk tv som vrider sig som en mask bland genreförväntningarna. Vi vet inte längre vad det är vi tittar på, och just därför kan vi inte sluta.

Erkännandet kan du se här: http://www.youtube.com/watch?v=rbb2rKXIQu8