Recension: Zombieland

Genrebeteckningen zombiesplatteractionkomedi får en kanske främst att tänka på Peter Jacksons Braindead. Det är dessutom en riktigt bra jämförelse. Har man bara ett sjukt sinne för humor och kan tänka sig att ha överseende med bristen på en bra historia till förmån för komiska actionsekvenser och lite halvtaskiga skrämselförsök så kan man ha lika roligt framför den här filmen som framför Jacksons kultklassiker.

Den där zombievågen som tog fart i början av 2000-talet, nånstans runt 28 dagar senare börjar kännas ganska trött vid det här laget. Visst, vi har fått en hel del bra filmer som Zack Snyders Dawn of the Dead-remake men mycket har också varit hjärndött (ursäkta) skräp. Så starkt har suget efter kannibalistiska odöda varit, att gamle George Romero återigen satt sig i regissörsstolen, mer än 35 år efter Night of the Living Dead, och börjat spotta ur sig nya zombiefilmer.

Zombieland känns på samma gång som en ironisk kommentar och en kärleksfull hyllning till denna ganska enformiga genre. Det handlar som vanligt om en liten grupp människor i ett postapokalyptiskt USA som måste springa ifrån ändlösa horder av odöda med smutsiga kläder och blod kring munnen. Skillnaden är att människorna i Zombieland har fått tag på en hel del vapen och tycker det är rätt kul att använda dem. De delar till och med ut en utmärkelse för veckans bästa zombiemord. Det hela liknar ibland Xbox 360-spelet Dead Rising som mest går ut på att slakta zombies med olika fantasifulla tillhyggen.

Filmen lyckas vara både brutal och rolig större delen av sina 90 minuter och t.o.m. Woody Harrelsons vapengalne cowboykliché funkar hela vägen. Filmens unga garde levererar också, särskilt Abigail Breslin som slog igenom i Little Miss Sunshine. Fast den roligaste skådespelarinsatsen i Zombieland får ändå tillskrivas en av Hollywoods finest som gör en fenomenal cameo som sig själv. Vem det är tänker jag inte avslöja här, men ni kommer inte att bli besvikna. Kommer ni ihåg Tom Cruises rasande bolagspamp från Tropic Thunder? Det här är precis lika roligt.

Långfilmsdebuterande regissören Fleischer levererar komedin med säker hand men skräckelementen är långt ifrån övertygande. Det finns flera exempel på att det går att blanda dessa båda genrer på intressanta sätt, men i Zombieland känns regissören alltför mån om att folk ska ha kul för att han ska våga skrämma vettet ur dem. Det finns dock ett antal scener där det känns som en egen röst får bryta igenom, och som lovar gott inför framtida projekt. Den totala förstörelsen av en souvenirbutik blir en slow-motionbalett satt till klassisk musik, och när så den burleska splatterfesten når sitt klimax på ett klassiskt nöjesfält känns det som Fleischer hittat en bra avvägning mellan kul genrehomage och överdrivna dödsscener. Det är underhållande utan att bli slentrianparodiskt och jag lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Batyg: 3,5 av 5