Recension: (500) Days of Summer

Jag känner mig flera gånger irriterad under (500) Days of Summer. Det är egentligen inte filmens fel utan det faktum att jag känner mig som en del av en så klart avgränsad målgrupp. Den här filmen tycks verkligen gjord med mig i åtanke, skapad för att människor som jag ska betala för att gå och se den. Det stör lite att filmmakarna så väl vet vilka knappar de ska trycka på för att jag ska falla handlöst. För det gör jag nämligen. Det här kan jag inte värja mig mot. Den här filmen är en målsökande missil riktad mot hjärtat på dig, stadsbo, som spenderade dina missförstådda tonår gråtandes till brittisk indie. Som avgudar Bergman och Godard, som älskade Almost Famous och Juno. Som fortfarande är lite så där drömmande och fortfarande söker efter din rätta plats i tillvaron.

(500) Days of Summer är som Nick and Norah’s Infinite Playlist men med mer svärta, mer allvar, och med en stilig (och efter Mysterious Skin också indiekreddig) Joseph Gordon-Levitt och indiesöta-med-lugg-utan-att-vara-Hollywoodplastiga Zooey Deschanel i huvudrollerna som den kreative killen med det dödtrista kontorsjobbet på jakt efter Den Rätta, och den levnadsglada tjejen som bara vill ha kul och inte tror på evig kärlek. De har gjort killen till den romantiske också, eftersom de vet att publiken är full av genusmedvetna ungdomar. De beräknande jävlarna…

Trots allt det där jag nyss skrev vill jag dock påpeka att (500) Days of Summer faktiskt är en av årets absolut bästa kärleksfilmer och jag hoppas verkligen att ni inte missar den. Det är en smart och rolig film som hela tiden tar sina karaktärer och deras historia på största allvar. Visst, det finns en rätt fånig scen där Tom (Gordon-Levitt) glatt dansar runt med hela Los Angeles efter att han fått spendera natten med Summer (Deschanel) men filmen gör också en djupdykning i snårigheterna i ett modernt förhållande. Den går inte in för långa förklarande monologer utan låter miner och gester få bära många av de viktigaste scenerna, tillsammans med ett soundtrack som (givetvis) är helt lysande.

Filmen berättas via vad som först kan tyckas som slumpartade nedslag på olika ställen genom Tom och Summers förhållande, titelns 500 dagar, och metoden fungerar förvånansvärt bra. Genom att plötsligt klippa från ett gräl nånstans kring dag 300 till en dag mitt i förälskelsens början skapas en bitterljuv atmosfär och en spänning som håller i sig genom hela filmen.

Marc Webbs debutfilm kommer förmodligen inte att bli lika uppmärksammad som Juno, som ändå får sägas ha gått i bräschen för den här typen av indieflirtande dramakomedier, men det gör mig egentligen inte så mycket. Då får jag ju ha den mer för mig själv…

Betyg: 4 av 5