Recension: Upp

Vill man vara cynisk kan man påstå att Pixar bara upprepar sig i sin nya film Upp (Up). Konceptet med det omaka radarparet känner man igen från tidigare filmer och man förlitar sig återigen på att den senaste animationstekniken ska få oss att uppleva wow-känslan från Toy Story. Som tur är finns det mycket mer i Upp än så. För även om bilderna stundtals slår knock på mig (exempelvis då huset för första gången lämnar marken och flyger genom staden) så har filmen en helt egen karaktär när det gäller design av både karaktärer och omgivningar, och historien om pensionären Carl Fredricksen som söker uppfylla en barndomsdröm genom att binda fast ballonger i sitt hus så att det flyger iväg blir så småningom till ett riktigt matinéäventyr i Sydamerikas djungler. Inte nån simpel efterapning av studions tidigare succéer.

Filmen kommer liksom Shrek och Superhjältarna att tilltala såväl vuxna som barn. Den balanserar skickligt mellan det sentimentala och det humoristiska i sin livsbejakande jakt på det stora äventyret. Ibland saknar jag den där otroliga spänningen som finns i Disneys allra bästa filmer, och musiken känns inte lika minnesvärd som i föregångaren Wall-E, men det här är fortfarande ett riktigt härligt och värmande äventyr. Det är dessutom ännu ett styrkebesked från Pixar, som förra året vann en välförtjänt Oscar för just Wall-E.

Tidigare i år premiärvisades Upp på Cannesfestivalen. Det var första gången som en animerad film förärades en sådan inbjudan – något som förstås också bidragit till de höga förväntningarna på filmen. Trots det har kritikerna unisont tagit emot den med öppna armar och jag sällar mig gärna till hyllningskören. Det här äventyret är nämligen en riktig guldklimp som skimrar till i höstmörket.

Filmen har svensk premiär den 16 oktober och går och se i både textad och dubbad version. Har man möjlighet ska man absolut gå och se filmen i 3D, för det finns mycket vackert att njuta av.

Betyg: 4 av 5