Världsfilm fram på småtimmarna

Igår natt var jag sugen på film, och valde att sätta mig och se Hou Hsiao Hsiens The Time to Live and the Time to Die (1985). Jag erkänner villigt att jag inte hade någon aning om vem den taiwanesiske regissören var när jag köpte en biljett till hans film Three Times på Göteborgs filmfestival, jag har för mig att det var 2006. Tre kärlekshistorier i tre olika tidsepoker men med samma två skådisar (Qi Shu och Chen Chang) kan kännas som ett billigt sätt att skildra samhällets omvandlingar, men HHH imponserade verkligen på mig. Hans historieberättande kan ibland vara vindlande och subtilt, och det är för att hans bildberättande tillåts ta minst lika mycket plats som historierna själva. Det regnar utanför en mjukt upplyst biljardhall och Hou låter det regna, låter kameran bara observera och karaktärerna komma och gå. Det spelas 60-talspop och kameran står stilla men panorerar sakta mellan karaktärer och föremål, gör knappt skillnad mellan de två. Handlingen blir lätt decentrerad, men inramningen är samtidigt oftast väldigt vacker. Tiden kommer fram genom rörelser i bilden - röken från ett nudelstånd, regn mot fönsterrutor eller neonskyltar som blinkar fram en rytm, beroende på vilken tidsepok som skildras.

The Time to Live and the Time to Die kom ganska många år före Three Times och stilen är mer naturalistisk, ljussättningen i det närmaste obefintlig. Ett visst nostalgiskt skimmer finns där ändå, och tidens framfart gör sig påmind genom att män på hästar som rider genom byn byts ut mot bilar och elektriciteten lyser upp den annars mörka natten. Filmen är en semisjälvbiografisk uppväxthistoria om en familj som lämnar Kinas fastland för Taiwan när kommunisterna närmar sig segern i inbördeskriget. Det finns en (ö)känd essä av Frederic Jameson (Third-World Literature in the Era of Multinational Capitalism) som något överdrivet kan sägas hävda att de flesta texter (och filmtexter) från tredje världen också kan läsas som nationella allegorier. Denna teori har blivit starkt kritiserad från många håll, men i det här fallet är det inte direkt svårt att se likheterna. Det handlar om en nation som, likt den unge protagonisten Ah-Ha, tvingas finna en plats i tillvaron medan världen runtomkring förändras, tryggheten tycks ständigt på väg att rämna och man måste acceptera omständigheterna trots att de sliter en itu. Att växa upp och stå på egna ben, försvara sig med näbbar och klor och samtidigt vara villig att förlåta. The Time to Live and the Time to Die är en parabel som i föregående meningar kan framstå som uppenbar och nästan fånig, men tack och lov gör Hou lika stor grej av en gammal farmor och hennes barnbarn som plockar guavafrukter vid en landsväg och en skröplig pappa som dör under ett strömavbrott som av konflikter mellan nationalistiska och kommunistiska ideologier. Det finns mer i filmen än det uppenbara, och kameran tycks minst lika intresserad av att rama in det vardagliga i intressanta kompositioner som att låta folket i byn reagera på radiorapporterna från krigsfronten.

Ibland känns filmen seg och intetsägande, det är som Hou vill sudda ut gränserna mellan det dramatiska och det rutinmässiga, att diska ätpinnarna efter maten eller att gå ut i natten med ett järnrör för att slåss mot ett rivaliserande gäng. Det fungerar inte helt för mig, jag kommer på mig själv med att låta tankarna glida iväg under ännu en lång dialogsekvens. Överlag så är det dock vackert och nostalgiskt utan att bli sentimentalt, och ett tidigt bevis på vad som komma skulle från en av "världsfilmens" stora affischnamn.