Akademisk frihet = matinéäventyr

Min d-uppsats är inlämnad. Efter att ha ockuperat hela mitt medvetande konstant i veckor, och delar av mitt medvetande i månader, har jag till slut låtit min baby glida ut i den akademiska världen med dess granskande blickar och kritiska agenda. Först hade jag, naturligt nog, en liten förlossningspsykos där jag ínte ville se skiten mer, men nu har jag börjat peta lite i texten och rättat till småfel, men känner mig på det hela taget nöjd med att ha lyckats framställa texten. Jag har aldrig skrivit något så långt förut. Vid förlossningen var hon 49 sidor lång och vägde strax över 250 gram. Den stolta pappan har bestämt att hon ska bära namnet "Can I call you dad?: Maskulin kristematik, försoning och förändrade familjebilder i Wes Andersons filmskapande".

För er som läser den här bloggen kan jag ju påstå att det allra första inlägget kan ses som en preview eller åtminstone inspiration till d-uppsatsen. Jag var tvungen att tala med Therése, min handledare, eftersom jag ansåg att även om mina b- c- och d-uppsatser reflekterade en del av min personlighet så vill jag inte att de viktiga filmvetarmänniskorna tror att jag endast kan den populärkulturella biten. Mina uppsatser handlar alltså om Family Guy, Scrubs + The O.C. och Wes Andersons filmer i kronologisk ordning. Samtidigt känner jag att det är skönt att vi finns som vill visa att det finns tyngd även i dessa, skenbart lättsamma kulturyttringar. Skulle jag skriva om idoler som Lynch, Kubrick eller Lucas är det ju mycket svårare att vara originell och dessutom finns tusen filmvetare för varje sådan regissör som vet mer än jag, och därför möjligen kan skriva bättre uppsatser.

Igår firade jag min akademiska ledighet genom att låta mig omslutas av en av populärkulturens just nu finaste yttringar - Pirates of The Caribbean: At worlds end. I tre timmar satt jag och min bror och njöt av vad som har sagts vara slutet på en av de stora filmsagorna i vår tid, ett matinéäventyr som gav åskådarna precis vad de ville ha. Absurd humor, häftiga miljöer, grymma actionsekvenser, lite drama, övernaturlighet och piratlegender, finfina specialeffekter, en supersnygg Keira Knightly för pojkarna (och vissa flickor), ett stycke Orlando Bloom för flickorna (och vissa pojkar), massvis med bekanta och obekanta pirater och så den ojämförlige Johnny Depp som kapten Jack Sparrow. Samt den cameo som vi väntat på ända sen Depp avslöjade vem han byggt sin karaktär kring. Med gitarr.
Skulle jag sätta betyg ligger filmen någonstans mellan 4 och 5 på en femgradig skala. Har man inte sett de andra filmerna först ska man inte börja sin upplevelse här, men är man redan ett fan av serien blir man garanterat inte besviken.

make tulips a new part of my masterplan

När jag i tisdags laddade ned det nya avsnittet av Heroes, världens bästa serie just nu, så skakade min hand. Jag skulle säga att det här beroendet är något jag inte tidigare upplevt med en TV-serie. Visst väntar jag på nya avsnitt av Lost också, en serie som verkligen ryckt upp sig den senaste tiden, men det är inte samma kroppsliga behov att få veta vad som händer. När säsongsfinalen av Heroes varit så borde jag sätta mig själv på avgiftning. Som tur är åker jag och Anna till Kina i den vevan så det kommer nog att gå bra trots allt.

Annars är det mest bakvänd dygnrytm och uppsatsskrivande just nu. Känner åtminstone att jag är på gång med den saken. Igår avslutade jag ett kapitel om oidipuskomplex, melankoli och könsroller vilket kändes bra och idag ska jag börja på det stora kapitlet om maskuliniteter och fader-son-förhållanden. Förlåt? Livet som pk akademiker? Jo fan, det är fint.

Spider-Man 3 var jag också och såg nyligen. Tänker inte skriva en lång recension här men gillade du de första två så kommer du gilla trean också, även om den är flera betygssnäpp under sina föregångare. Lite logiska luckor (vad undersöks egentligen i laboratoriet där Sandman skapas?), stressad plot i andra halvan av filmen och det underliga i att Sandman så fort han förvandlar sig till sand slutar prata och bara ryter som ett monster från Mumien drar ned helhetsintrycket men är man sugen på lite action så...

The Tough Alliance har ett nytt fint album ute förresten. Och imorgon så spelar detta fina band på en båt i Gbg. Samtidigt spelar Sista mannen på jorden på Synthklubben. Dilemma, dilemma. Låter som ett supernamn på en turné med Di leva och Daniel Lemma. Jag skulle dock inte gå eftersom jag inte gillar Di leva och Lemma hör till Sveriges tråkigaste artister.

Running with your eyes closed

Jag vet att det var länge sedan jag bloggade och kanske är det jag som inte vill köpa hela bloggkonceptet och skriva den som en dagbok. Jag vill ju verka smart och beläst i varje post och då funkar det inte att beskriva vad jag ätit eller vilken sitcom jag repriskollar på för åttonde gången men ändå skrattar åt. Jag såg framför mig en artikelserie om film, om tv, om populärkultur och det lite "finare" sida vid sida. Likt en förlängning av det jag gör i filmvetenskapen men utan villkor.

Jag inser nu att förändring är av vikt. Den här bloggen får inte bli någonting som kräver prestige eftersom jag då inte kommer att skriva mer än varannan månad eller så, och let's face it - det här formatet kräver något annat - personlighet. Jag vill tacka Johan för att ha poängterat detta för mig i den kyliga valborgkvällen i slottskogen i Göteborg. När vi senare på kvällen hade en livlig och rolig filmdiskussion om japansk skräck, 300 och Lost insåg jag att den typen av diskussioner och tankar också måste få en plats i den här bloggen. Recensioner, matvanor, humörsvängningar och bakgrundsmusik. Sådant måste in om den här bloggen ska kunna fylla någon funktion. Vårstädning, mina vänner. P.S. Idag har jag och min kära Anna ätit stuvade makaroner, jag med köttbullar till, vilket kan vara det godaste som finns. Och jag har lyssnat på nya Ronderlin-skivan som är väldigt fin. D.S.

300 således. Åh, vad jag önskar att jag kunde ställa in min hjärna på att när man mytologiserar en händelse och inte på något sätt insisterar på politisk korrekthet så får man också göra som man vill. Problemet är bara att medan jag dreglar över filmens fantastiska estetik och blodiga actionscener så klingar det neofascistiska draget såpass starkt att jag inte kan ignorera det och tänka "scysst actionfilm inget annat". Någon liknade filmen vid Starship Troopers men jag tycker inte den liknelsen håller. Där Paul verhoevens film kan ses som en satir över amerikansk krigshets, kulturimperialism och storhetsvansinne (taglines som "The only good bug is a dead bug" och "Forget the insectiside, bring on the nukes!" tycks stödja denna tolkning) känns 300:s budskap mer otydligt. "Ariska muskelmän i ett samhälle som kastar de svaga till vargarna håller den vackra kulturen fri från en armé av missfoster, perversion, rasbladning och svaghet" känns som en lika bra beskrivning som "300 hjältemodiga krigare håller stånd mot en övermäktig fiende till döden för att skydda sitt hemlands och sin kulturs oberoende". Hur som helst rekommenderar jag alla att se filmen. Dregla över actionscenerna och se vad era egna hjärnor har att säga om saken. Och oroa dig inte för att blinka. halva filmen är i slow-motion anyway.

Running with your eyes closed, sjunger Mojave 3 för mig. Nu kastar vi oss ut i mörkret.