Buffy och Carrie - tjejer som slår tillbaka

Just nu är det Joss Whedons Buffy the Vampire Slayer som fyller mitt liv med rörliga bilder. Jag har nyss införskaffat hela serien i en hyfsat snygg DVD-box och tittar på åtminstone några avsnitt om dan. Det är en hyfsat allmänt känd sanning att allegorier eller mataforer är ett bra sätt att berätta om saker utan att faktiskt behöva berätta om dem. Buffy handlar om en tonårstjej som av någon anledning blivit utvald att sparka ondskan på tasken och rädda världen från att gå under. Låter som ett schysst gig? Problemet är bara att hon ska försöka ha ett liv vid sidan om också. Med vänner, föräldrar, skola och kärlek. Buffy handlar om en tjej vars liv som styrs från ovan, en tillvaro hon aldrig har kontroll över. Ett liv med auktoritetsfigurer som inte förstår, omöjlig kärlek, ondska som hotar att förstöra allting, men som resten av världen är mer eller mindre omedveten om. Saker de aldrig kan förstå. Och om lusten att bara fly från alltihop när tanken på ansvar och orättvisheten i att behöva axla det kommer upp.
Ett typiskt tonårsliv med andra ord.

Earshot, ett alldeles fantastiskt avsnitt från säsong tre slog mig för bara en stund sen med häpnad, i den finkänsliga bilden av tonårstidens sociala tillvaro. Avsnittets premiss är enkel: Buffy dödar en demon vars blod infekterar henne med en av demonens aspekter - plötsligt hör hon vad människor tänker. Till en början tycker hon mest att det är spännande och roligt men snart tränger sig hela omgivningens tankar på och Buffy själv håller på att bli galen i kakafonin av tankar. Osäkerhet, utseendefixering, sex, ångest, cynism, avundsjuka, skuld, frustration och död förmedlas till Buffys medvetande utan urskiljning och på grund av denna överbelastning faller hon ihop, men inte förrän att först ha uppfattat en distinkt tanke: imorgon kommer ni alla att vara döda.

När gänget sen sitter och går igenom teorier om vem som kan ha tänkt detta föreslås många namn, från den elaka bambatanten (med motivet att hon äntligen vill "sluföra jobbet" så att säga) till den cyniske skoltidningsredaktören. Avsnittet leder in oss på diverse falska spår men till slut får vi se en mobbad kille som ingen bryr sig om sitta uppe i klocktornet över skolgården med ett gevär.

En återställd Buffy lyckas dock ta sig upp i tornet och tala killen till rätta. Hon berättar att visst, ingen bryr sig om hans känslor, men det är för att de allra flesta är för upptagna med sin egen ångest, för att det är så det är att vara tonåring. När hon försöker få honom att se det fruktansvärda i att döda sina skolkamrater blir han förtvivlad och säger att han aldrig ens haft en tanke på att skjuta dem. Han hade gått upp dit för att skjuta sig själv.

men vem var det då som ville mörda alla skoleleverna. Jo, eftersom detta är en serie om ungdomar, och på många sätt om det som verkar skrämmande för just vår ålderskategori, visar det sig naturligtvis att det är den onda bambatanten som hällt råttgift i den redan näst intill oätliga maten, eftersom hon ser eleverna som ohyra. Som tur är hinner ingen äta av maten innan den onda bambatanten stoppats.

Det är så vackert gjort. Monstret är precis vad man varit rädd för sedan man var sju år gammal och blev tillsagd att man inte fick gå från bordet förrän man ätit upp den vidriga sörja som låg på tallriken framför en. Och det finns ingen som säger att det blir bättre imorgon, du ska se att det går över. För alla mår skit. Som balsam för en själ som minns.

Såg även Brian de Palmas Carrie igår kväll och slogs av att filmen har stora likheter med Buffy. I båda fallen handlar det om unga flickor, en grupp människor som länge framställts som hjälplösa och svaga, som plötsligt får enorma krafter som tillåter dem att resa sig mot mobbare och orättvisor, att skipa rättvisa. Skillnaden är att Buffy gör det för det klassiska "the greater good" medan Carrie nästan gör det på ren instinkt. Scenen där hon visar sin mamma de nyupptäckta krafterna och tar kontroll över en hopplös situation och krymper ihop den dominernade auktoritetsfiguren är så läcker att jag såg den flera gånger om. Sissy Spaceks nyfunna självförtroende och Piper Lauries vacklande är så grymt välspelat att jag nästan får gåshud.

Göteborg Filmfestival avslutades förresten nyligen. Här är de långfilmer jag såg i ragordning från bäst till sämst:

1. The Art of Crying
2. Manufactured Landscapes
3. Hollywoodland
4. Congorama
5. Nightmare Detective
6. Always - Sunset on Third Street
7. Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film