Kort och koncist

Jag måste bara ta ett par minuter och berätta hur exalterad jag blivit efter att ha kollat igenom den första säsongen av Lost. Än en gång är jag alltså ett år efter resten av den TV-intresserade världen, men det är inget jag sörjer. Det känns skönt att ha missat hypen, nu kunde jag t.o.m. efter några avsnitt erkänna att jag tyckte att serien kändes så där. Visst, premisserna var bra men formatet med tillbakablickar som hela tiden ska säga något om nuet kändes lite segt. Nu är det naturligtvis annat ljud i skällan. Efter ungefär halva säsongen börjar spänningen kicka igång på allvar, när känslan av Cast away-möter-Jurassic Park agt sig lite och J.J Abrams, precis som med Alias, tycks skapa något mer eget.

Det som varje gång slår mig är hur perfekt titelsekvensen är. Utan att blinka utnämner jag Losts titelsekvens till den bästa sedan...de som känner mig skulle tycka jag var alldeles för förutsägbar om jag skulle säga Twin Peaks, men åtminstone sedan Scrubs som också är en personlig favorit. Vad är det som är så himla fint med fyra vita bokstäver på snedden som kommer närmare och närmare åksådarens "point of view" för att till slut svischa förbi?

Först och främst är det extremt tydligt, en kvalitet som många titelsekvenser saknar på grund av deras snabba klipp och musik.
I Lost är det annorlunda. Bokstäverna är där och sedan faller man liksom bara in i dem, in i bilden. Men det som är allra finast är hur mycket av serien som speglas i enbart dessa få sekunder. Bokstäverna i seriens namn ligger som sagt inte parallellt med skärmens kanter utan blir mer och mer snea för var sekund som går, på samma sätt som serien blir mer och mer mystisk. Otydligheten i bokstäverna spär ytterligare på detta. Det är svårt att se tydligt vad som döljer sig i eller bakom dessa ändå välbekanta tecken.
Just på grund av hur ordet böjer sig så skapas hos tittaren ett slags ovanifrånperspektiv, som att det är vi som är på väg ned, inte bokstäverna som är på väg ut. Det är som att vi sitter i ett störtande flygplan. Det här skulle ju kunna vara helt slumpmässigt, kan man säga. Jag läser in för mycket i något som bara är. Okej, men låt mig försöka övertyga med ett argument till. Om vi nu ändå säger att det känns som att vi sitter i ett störtande plan, var är det då vi störtar? Jo, precis utanför kanten på bokstaven O som i och med ovanifrånperspektivet ser ut som en, just det - som en ö. Och var hittar vi det störtade planet i seriens första avsnitt? Vid strandkanten, exakt. Enkelt, inte särskilt påkostat, men helt briljant. Mindre än tio sekunders TV-tid men mer information än i de flesta resuméer.