noterat

Hemköp proklamerar att de numera säljer receptfria läkemedel. Det är givetvis kul, men ring mig istället när ni börjat sälja billig sprit så ska jag med glädje botanisera i timtal bland era varor.

Robogeisha

Take that, Den goda smaken!

Recension: Metropia

Först och främst: Att Tarik Salehs dystopiska vuxenanimation över huvud taget kan produceras och få biografdistribution i Sverige är ett riktigt glädjebesked. Att lite av alla filmpengar i Sverige faktiskt satsas på något som inte är polisfilm eller Helena Bergström-dramer, en film som dessutom saknar en regissör med ett känt namn som kvalitetsstämpel att luta sig tillbaka mot.

Metropia är genomgående en otroligt vacker film. Dess skildring av ett ständigt gråregnigt Europa efter klimatförändringarna, där alla ländernas tunnelbanesystem slagits ihop och styrs av en maktgalen megakoncern är fylld av vackra små detaljer som verkligen gör att filmen känns realistisk. Röstskådespelarna är också väldigt bra på att förmedla den vardagliga tristessen och uppgivenheten som genomsyrar karaktärerna. Framförallt Vincent Gallo (Buffalo '66) gör ett fantastiskt jobb som huvudkaraktären Roger som mot sin vilja blir indragen i en kamp mot det stora företaget och dess onde VD som inte längre nöjer sig med att övervaka folket, utan vill dessutom styra deras tankar.

Det är tyvärr i manuset det brister för den här filmen. För även om det finns en vilja i filmen att ta upp aktuella problem som miljöförstöring, övervakning och globalisering så sker det med enorm övertydlighet och på bekostnad av historien. Filmens amerikanske kapitalist ser exempelvis ut och pratar som den fete Texas-miljonären från The Simpsons vilket gör att han mest framstår som parodisk, medan tunnelbanemogulen Ivan Bahn snarast känns som en tråkig gammal Bond-skurk. När historien sedan tvingas brottas med en del logiska luckor som varför den flintskallige huvudpersonen använder mjällschampo (det låter som en liten bisak, men det är det inte) så är det svårt att helt köpa filmen.

Jag hoppas att den här filmen blir en dundersuccé. Jag hoppas att den lyckas bevisa att det finns en marknad för sånt här även utanför konstfilmscrowden. På så sätt kanske vi kan få se filmer som bygger vidare på det Metropia lyckas med och lär sig av de misstag som den trots allt lider av.

Betyg: 3,5 av 5.

Jag älskar gatubildsfunktionen på hitta.se men här i centrala Malmö måste någonting ha gått fel, om inte stan har anlitat en helgalen arkitekt sen jag senast jag var där.

Språkhumor på hög nivå

Hittade den här lilla godbiten på Answers.com:

Q: What is the antonym (opposite) of persistance?

A: That's a tough question. I think you should just give up.

Recension: Paranormal Activity

Det är i det närmaste omöjligt att inte jämföra den här filmen med The Blair Witch Project eftersom båda filmerna skrämmer på samma sätt; nämligen genom att försöka att vara så lite film som möjligt. I Blair Witch lurades publiken att tro att filmen var hopklippt av videoband som hittats i samband med att polisen undersökte försvinnandet av några unga amatörfilmare som gjorde en dokumentär. I Paranormal Activity är premissen istället att ett par vars hus hemsöks av något övernaturligt väsen skaffar en kamera för att få fram faktiska bevis. Det hela är lite som om de där "hemsökta hus"-programmen på TV4+ med skillnaden att något här faktiskt fastnar på band. Och att det är riktigt läskigt.

Paranormal Activity har inte direkt mycket till story, det handlar snarare om en stegring av situationen som råder från början. När små saker som en dörr som rör sig, eller ett mystiskt ljud uppfattas av kameran blir både hemsökta Katie (Katie Featherston) och hennes pojkvän Micah (Micah Sloat) till en början fascinerade, men det övergår snart till rädsla för henne medan han blir besatt av att fånga spöket på band och vägra låta sig skrämmas. Spänningen som uppstår i karaktärernas relation är, förutom spökerierna, det enda som leder filmen framåt.

Stilmässigt lånar filmen stundtals från Blair Witchs skakiga handkameraestetik och stundtals från pinsamma hemvideofilmer, men det blir som läskigast när kameran bara står stilla, när den blir ett öppet öga som bara betraktar och registrerar och publiken tvingas vänta på att det skrämmande ska hända. Paranormal Activity är ett mörkt kammarspel till lågbudgetskräck som skrämmer publiken genom att leka med genreförväntningar och enormt effektiv ljudmixning. Och stundtals är det också riktigt läskigt, så filmen lyckas helt klart med vad den förutsätter sig att göra.

Det är svårt att betygsätta en film som Paranormal Activity eftersom det inte finns mycket till drama.Kanske är det största problemet trots allt att känslan av närhet och vardag försvinner framför den stora skärmen i en biosalong. Hade man gömt sig bakom en pseudonym och lagt upp filmen som "doumentära" klipp på Youtube så tror jag att hade blivit ännu läskigare. Nu är man trots allt någonstans medveten om att det är på låtsas, "bara en film."

Det här är ingenting som kommer att dyka upp på min årsbästalista, men är man sugen på att bli rädd och tycker att de vanliga Hollywood-skräckisarna med framhoppande monster eller ett överflöd av inälvor mest är fåniga så är det här absolut värt att kolla upp.

Betyg: 3 av 5

Sandkonst

Ukrainas version av Talang har gjort den här tjejen till värsta Youtube-kändisen och rightfully so. Det här är otroligt vackert, tekniskt skickligt och nyskapande. Left of Space gillar!

Recension: Saw VI

"If it's Halloween, it must be Saw." Så (suck) lyder reklamsloganen för en av 2000-talets största skräckfilmsserier och således har Lionsgate även i år producerat ett nytt kapitel i serien om den cancersjuke seriemördaren Jigsaw (Tobin Bell) som sätter sina offer i situationer där de får välja mellan att dö eller göra sig själva djävulskt illa men undslippa med livet i behåll. Att Jigsaw varit död sedan den tredje delen är ingenting som tycks bekymra filmmakarna, men kanske borde man nu försöka marknadsföra hans efterträdare istället för att förlita sig på minnessekvenser och kvarlämnade meddelanden.

Det som verkligen sänker den här filmen är nämligen inte bristen på nytänkande utan den fruktansvärt träige Costas Mandylor som Jigsaws karaktärslöse lärjunge. Det finns ingen anspänning i karaktären som mest känns som en elak hantlangare från nån gammal maffiafilm. Det som hela tiden gjort Saw-filmerna intressanta är upplägget med en totalt cerebral mördare, en som bara betraktar medan offren får döma sig själva medan han själv oundvikligt kommer närmre och närmre döden. Mandylors korrumperade polis Hoffman känns mest som en mordkåt psykopat utan tillstymmelse till intressant bakgrundshistoria, åtminstone inte som filmen väljer att utforska.

När det gäller den politiska dimensionen av filmen, något som det snackats mycket om i förhandshypen, inskränker den sig till att mördarens offer denna gång är giriga bankirer och försäkringsdirektörer som ställs till svars för sin brist på medkänsla. Detta känns aningen gimmickartat. Att skräckfilm speglar sin samtids rädslor är ingenting nytt, och att ta livet av kapitalister i lågkonjunkturens USA känns mest som en marknadsföringsploj.

Ingenting är heller nytt under solen när det kommer till den tekniska biten. det är fortfarande samma korniga och gråbruna bilder, hetsiga klippning och återanvändande av material från de förra filmerna för att föra storyn vidare, vilket inte lär locka särskilt många nya fans till serien. De nya fällorna är dock ibland ganska finurliga och konceptet som sådant håller den här gången också även om det börjar kännas ansträngt utan Tobin Bells trots allt ganska ödmjuka och sårbara moralism att hänga upp morden på. Tortyrskräck utan vare sig hjärna eller hjärta är inte direkt något att slänga ut en hundring på.

Saw VII ska tydligen filmas i 3D. Kanske kan den tekniska uppdateringen ge serien en nytändning, annars kommer den här serien nämligen snart att vara lika död som dess antagonist.

Betyg: 1,5

Debut 2009

Då var eterdebuten i Mix Megapol avklarad och nervositeten börjar sakta släppa. Visst var jag nervös och det blev inte direkt nån världsklass på mitt första inslag men det kan jag ta. Jag får ju göra det här varje vecka och kommer bara att bli bättre. Det faktum att jag antagligen kommer få heta Film-Frippe ett bra tag framöver är svårare att ta.

Eftersom jag har varit lite stressad senaste dagarna och kommer att åka till Tyskland i helgen kommer det inte upp nån recension på Saw VI på bloggen förrän tidigast på måndag. Men ni kan ju alltid surfa in på hemsidan och lyssna på min recension där. 8.30 ungefär gick jag in i studion.

För övrigt rekommenderar jag alla filmintresserade göteborgare att besöka Fria Filmfestivalen imorgon på Hagabion. Det är gratis, progressivt och Big Buck Bunny visas. Can't miss it!

Ett inlägg i terrorspelsdebatten

Tv-spelsvärlden skakas just nu av läckta scener ur ett av årets mest hypade spel, Infinity Wards Call of Duty: Modern Warfare 2 som visar hur spelaren för ett ögonblick får ikläda sig rollen av terrorist och skjuta oskyldiga civila för att uppnå sina mål. Aftonbladet intervjuar Sveriges ledande speljournalister i jakten på ett scoop men allihopa imponeras istället av Infinity Wards berättande som är tänkt att väcka avsky i spelaren, inte glädje över att äntligen få ha ihjäl lite av civilbefolkningen också nu när man blivit så trött på vanliga soldater.

Jag blir så förbannad när tidningarna lägger allt krut på att skapa chockrubriker istället för att lyfta fram det hela som en faktisk tv-spelsnyhet. Nåja, för oss som inte försöker sälja lösnummer med rubriker som "Spelet som lär dina barn att avrätta" eller "Nya terror-spelet på väg till Sverige" är Modern Warfare 2 istället intressant eftersom det utforskar nya berättarformer i spel genom att flytta fokus från den rent individuella upplevelsen och samtidigt ställer direkta frågor om skuld och moral. Naturligtvis är det inte första gången man i ett spel får spela som "skurkarna" och oskyldiga människor kunde man få poäng för att döda redan i Carmageddon men kanske är det första gången tekniken och spelberättandet nått långt nog att faktiskt få oss att känna faktisk avsky och medlidande gentemot de polygonstrukturer som målas upp på skärmen framför oss.

De flesta som följt tv-spelsjournalistiken vet att det blev okej att visa känslor inför ett tv-spel redan 1997 när Aeris dog i Squares Final Fantasy VII, men då var det i en helt annan kontext, i ett fantasy-äventyr där karaktärerna så tydligt var just karaktärer. Den här gången handlar det om ett fps med en grafisk profil som försöker återge någonting verklighetsnära, en massaker på oskyldiga människor där man som spelare själv håller i vapnet. Jag har själv sett scenen och kan bara hålla med om att det är starka bilder som väcker olust samtidigt som det är ett otroligt effektivt berättande. Det här är dock inte första gången serien använder originella berättarmetoder för att få fram budskapet om krigets ohygglighet, i det första Modern Warfare finns en scen där man som spelare sårad kryper omkring i en ökenstad nära en bomb som snart kommer att explodera, och det finns inget man kan göra för att överleva. Man kan inte klara "banan" på något annat sätt än att dö.

Till sist ska det också påpekas att Call of Duty: Modern Warfare 2 kommer att ha 18-årsgräns, att spelet låter en välja huruvida man vill spela terrorscenen över huvud taget och att man innan uppdraget varnas för att det kommer att innehålla scener som kan upplevas stötande.

Tv-spel är ett ungt medium som spelar stor roll i många ungas liv och således får det utstå mycket skit innan det får klassas som kultur. Scenen i Infinity Wards spel är i mitt tycke en nästan Haneke-liknande uppmaning att fundera över vad det faktiskt är som vi underhåller oss med, hur en massaker kan vara okej att njuta av medan en annan är någonting vederstyggligt. Genom att utveckla mediets berättarformer och vägra väja för kontrovers och självkritiska granskningar visar Infinity Ward att de tar både spel och spelare på allvar och jag hoppas att det är den insikten som dröjer sig kvar efter att mediastormen blåst över, och inte att företaget uppmanar till terrorism.

Om du är åtminstone 18 år och vill bilda dig en egen uppfattning om scenen så finns åtminstone för tillfället en video upplagd här.