När jag i tisdags laddade ned det nya avsnittet av Heroes, världens bästa serie just nu, så skakade min hand. Jag skulle säga att det här beroendet är något jag inte tidigare upplevt med en TV-serie. Visst väntar jag på nya avsnitt av Lost också, en serie som verkligen ryckt upp sig den senaste tiden, men det är inte samma kroppsliga behov att få veta vad som händer. När säsongsfinalen av Heroes varit så borde jag sätta mig själv på avgiftning. Som tur är åker jag och Anna till Kina i den vevan så det kommer nog att gå bra trots allt.
Annars är det mest bakvänd dygnrytm och uppsatsskrivande just nu. Känner åtminstone att jag är på gång med den saken. Igår avslutade jag ett kapitel om oidipuskomplex, melankoli och könsroller vilket kändes bra och idag ska jag börja på det stora kapitlet om maskuliniteter och fader-son-förhållanden. Förlåt? Livet som pk akademiker? Jo fan, det är fint.
Spider-Man 3 var jag också och såg nyligen. Tänker inte skriva en lång recension här men gillade du de första två så kommer du gilla trean också, även om den är flera betygssnäpp under sina föregångare. Lite logiska luckor (vad undersöks egentligen i laboratoriet där Sandman skapas?), stressad plot i andra halvan av filmen och det underliga i att Sandman så fort han förvandlar sig till sand slutar prata och bara ryter som ett monster från Mumien drar ned helhetsintrycket men är man sugen på lite action så...
The Tough Alliance har ett nytt fint album ute förresten. Och imorgon så spelar detta fina band på en båt i Gbg. Samtidigt spelar Sista mannen på jorden på Synthklubben. Dilemma, dilemma. Låter som ett supernamn på en turné med Di leva och Daniel Lemma. Jag skulle dock inte gå eftersom jag inte gillar Di leva och Lemma hör till Sveriges tråkigaste artister.
Posts
No comments:
Post a Comment