Recension: The Hurt Locker

Kathryn Bigelow må ha varit borta från biograferna sen halvusla u-båtsfilmen K-19: The widowmaker som kom 2002, men med The Hurt Locker är hon tillbaka med besked. Redan i filmens första scen bygger hon med små medel upp en stämning av stress och osäkerhet som slår de flesta andra krigsfilmer på fingrarna. Bombdesarmeringsenheten som står i fokus för handlingen står på en utrymd irakisk gata och måste hantera hotet om en möjlig explosion samtidigt som de hela tiden måste ha koll på omgivningen för att kunna upptäcka prickskyttar. Känslan av hetta, och överhängande panik är blytung men Bigelow tar sig tid att bygga upp hela scenen. Det hela utspelar sig nästan i realitd. Scenen är tio minuter lång, en evighet för en actionfilm, och man sitter på nålar hela tiden. För man vet ju att något kommer att hända. Såna är reglerna.

Just dynamiken är det absolut bästa i den här filmen. Det finns inga scener som exploderar i spektakel här. När det nervösa lugnet till slut exploderar i krigsscener så är det inte några blodiga massakrer det handlar om. Istället får vi se hur några få soldater tar skydd bakom sanddyner när de beskjuts och sen försöker lokalisera fienden och vänta på att den ska göra ett misstag. Det finns inget av varken Braveheart eller Rädda menige Ryan i The Hurt Locker. Det finns inga förlösande maskingevärsdueller i slowmotion. Bigelows uttryck är hela tiden närmare dokumentärfilmens än actiongenren, vilket också påverkar hur man uppfattar filmens historia. Det finns egentligen inget slutgiltigt uppdrag att utföra, ingen terrorledare att besegra. Våldet och osäkerheten är en del av vardagen och trots att filmen räknar ner dagarna tills männen får åka hem finns inget egentligt slut i sikte.

Bigelows film känns dock inte som något genomtänkt vänsterinlägg i den politiska debatten i USA, trots det inledande citatet om hur kriget blir en drog. Visst är huvudkaraktären en vårdslös hårding som hela tiden sätter sitt eget liv på spel för att klara att desarmera bomber och får en kick av det, men vi får också se hur soldaterna faktiskt hjälper till att skapa stabilitet i landet. Överlag är det väldigt befriande att karaktärerna inte delas upp i onda och goda utan snarare delar en omöjlig situation. Jeremy Renner som spelar huvudrollen som William James förutspås få ett stort genombrott efter den här filmen och hans karaktär växer verkligen genom hela filmen. Om han i början mest känns som en klassisk hård man med hjärtat på rätta stället är bilden av honom mot slutet av filmen mycket mer komplex. Det finns en scen med honom och hans son i hemmiljö i USA som definitivt får det att kännas olustigt i magen.

Det finns egentligen inte mycket som är riktigt dåligt med The Hurt Locker och det är kul att se att en film som började som en liten independentproduktion får bred biodistribution både i USA och Sverige. Kanske saknar jag ändå lite den där personliga närheten till karaktärerna som de mer svulstiga krigsfilmerna ofta levererar. För även om det finns scener med soldaterna i lägret och ett par känslomässiga dialoger dem emellan så känns dessa aldrig lika angelägna som skildringarna av det pågående kriget, tacksamt befriade från ideologiskt orerande.

Betyg: 4,5 av 5