På svenska

Jag har länge haft ett minst sagt svalt förhållande till svensk film, främst för att den är enkelspårig, tråkig och rädd att röra sig utanför polisfilmgenren som vi i och för sig är bra på, men som sällan ger filmupplevelser som stannar kvar även efter att man kommit ut från biografen. Jag har fortfarande inte mycket till övers för det svenska filmklimatet, men jag vill också ge beröm till dem som förtjänar det:

Roy Andersson, jag förstod inte storheten i Sånger från andra våningen men med Du levande har du gjort en film som inte bara skiljer sig från allt annat som görs i det här landet utan faktiskt gav mig något som ingen annan regissör i hela världen klarat av. Någonstans där, bland det bisarra och statiska, såg jag bilder av Sverige som jag kände igen och det brände skönt i bröstet.

Johan Kling, med Darling har du fångat någonting i samtiden som ofta framstår som undflyende och rörigt, med ett språk som känns äkta och avmätt på precis rätt sätt. Att du sedan skildrar det med en humor som aldrig känns elak och bilder som lyser av kallt stadsljus och mänsklig värme gör att min kyliga inställning till din film smälte bort innan ens den något onödiga historien om den stackars elektroingenjören tog fart.

Jesper Grandlandt, okej, du kom inte med någonting i år men Farväl Falkenberg var det enda svenska som på riktigt tog tag i mig förra året så du får också vara med.


Musik så. Jag tycker ibland att det finns för lite genuint bra svenska poptextförfattare men när jag nu sitter och tittar igenom skivor och musikmappar så inser jag att det allt finns en del människor där ute som ändå kan det här med det svenska språket. Både Lars Winnerbäck och Kent släppte vackra skivor den här hösten, och Säkert! och Vapnet håller länge än. Anna Järvinens debut är också riktigt bra. Tomas Andersson Wij har i och för sig inte gjort något riktigt perfekt sedan Stjärnorna i oss men jag har inte givit upp hoppet på att han snart ska hamna på något sunkigt stadshotell igen, där ett coverband återigen håller honom vaken så att han tvingas sätta sig och skriva en ny Blues från Sverige.

Två frågetecken är Trollhättans stoltheter Cirkus Miramar vars platta verkar vara lika lätt att få ut som Axl Roses evighetsprojekt Chinese Democracy, samt ett av mina absoluta favoritband i det här landet - Peggy Lejonhjärta. inte många tycktes hitta mästerverket Viskningar och rop som tog andan ur mig fullständigt när det kom. Bergman-referensen, de fantastiska melodierna och AB Stockholmshem. Åh, AB Stockholmshem, jag finner inga ord. Jag lånar några av dig:

"men här är trendsetdiktatur/ vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg /vi tar ett tåg hem över jul /runt granen viskas det om dialekt och attityd"

Melankoli och nostalgi i en perfekt kombination över janglegitarrer som är de vackraste jag hört på den här sidan Johnny Marr. Har ni inte lyssnat förut så gör det nu. Jag har svårt att se hur någon skulle kunna ångra sig. Jag har även hört att Franke snart ska släppa nytt och det kan ju knappast bli annat än makalöst. Allt annat vore en besvikelse. Allting blir uddlöst när det ställs mot dig, som de själva förklarade för alltför länge sedan. Kolla även in Tommy Eld på myspace och förvånas över att sådan musik som hans går att göra i det här landet. Svängig, avskalad elektronisk pop med en angelägenhet i texterna som få band eller artister kan rå på.


Litteratur: just nu läser jag Hjärnmänniskan av Gabriella Håkansson. En av Sveriges absolut främsta författare just nu. Hennes Operation B och Fallet Sandemann är allt du behöver för att konstatera att jag säger sanninngen.