En halv evighet efter resten av den intresserade världen satte jag mig och såg Wes Adersons senaste The Life Aquatic with Steve Zissou och jag antar att vilka förväntningar jag än hade haft beträffande handling så hade de varit fel. Och hade någon bett mig förklara vad filmen egentligen handlar om så hade svaret antingen blivit svävande: om en avdankad undervattensfimare och de underliga figurer som existerar runt omkring honom eller mer generellt: om förlorad respekt och upprättelse, om ett urvattnat äktenskap, om ansvar. Men kanske mest, vilket går igen även i Andersons tidigare verk, om en far och son-relation som inte riktigt vet vilken form den kan eller får ta.
Liksom i Rushmore och The Royal Tannenbaums målar regissören upp en väldigt liten del av sitt universum i taget. Aldrig tycks han vilja släppa in resten av världen för att på så sätt kunna lägga fram några egentliga budskap, aldrig vänder han sig mot åskådaren och proklamerar "Jag har någonting att säga dig och här kommer det." Wes Andersons manus må vara både fantasifulla och urflippade, hans universum färgfullt, barnsligt och extravagant, men hans människor är små och förvirrade. Ta de förut nämnda far och son-relationerna som exempel. I Rushmore skäms huvudpersonen Max för sin triste gamle far och söker sig till den rike industrimagnaten Herman Blume som, besviken på sina egna söner, omfamnar den unge pojkens vänskap. Men vänskap är också det enda relationen kan handla om, eftersom Andersons moderna män inte har någon aning om hur en far och son-relation egentligen fungerar, eller bör fungera. Vänskapen blir en väg in i vuxenvärlden för Max medan den blir en flykt till en enklare tillvaro för Herman. En där det helt enkelt handlar om att få flickan man är kär i, och se livet som en lek, en tävling eller ett äventyr.
I The Royal Tenenbaums är det Gene Hackmans karaktärs oförmåga att fungera som familjefar som sliter itu hans familj, och hans symboliska återkomst till det gamla huset som binder den samman igen. I The Life Aquatic with Steve Zissou är det som allra tydligast när Steve försöker inkorporera uppdykandet av sin utomäktenskapliga son till en del i filmen han spelar in. Hans rädsla inför papparollen dras till sin spets när hans son, spelad av Owen Wilson, frågar ifall han i den förestående scenen kan referera till honom som "dad". Steve nekar och tycker att det räcker med smeknamnet "Stevesey".
Alla karaktärerna har olika anledningar till varför de inte klarar av att leva familjeliv, varför de har en nästan panisk rädsla för intimitet. I Rushmore har Herman Blume blivit så besviken på sitt liv att han försjunkit i ett nästan katatoniskt tillstånd som han måste ta sig ur för att kunna leva igen. I The Royal Tenenbaums är Royal Tenenbaum för egotrippad för att ha tid med sin stora familj. Han är helt enkelt för upptagen med sitt eget självförverkligande. Steve Zissou vill inte ha papparollen och ansvaret den för med sig men försöker göra det bästa av situationen när hans son plötsligt bara finns där. Tyvärr saknar han, liksom Royal, någon referensram för vad det innebär att vara far och försöker därför göra sonen till "en i gänget" på expeditionsbåten och i sin dokumentärfilm.
För mig är detta kärnan i Wes Andersons extravaganta ensemblespektakel - den manliga faderskapskrisen, flykten från den, och till slut en plats där en i varje enskilt fall unik relation skapas mellan far och son. En som inte passar den invanda mallen utan måste skapas utifrån de förutsättningar och referensramar som står till förfogande. Och det är också där jag tycker Wes Anderson är som bäst. Trots att hans känsla för low-key-komedi och dialog är fantastisk så är det hans relationsutforskanden som slår mig när jag tänker tillbaka på hans filmer.
Liksom i Rushmore och The Royal Tannenbaums målar regissören upp en väldigt liten del av sitt universum i taget. Aldrig tycks han vilja släppa in resten av världen för att på så sätt kunna lägga fram några egentliga budskap, aldrig vänder han sig mot åskådaren och proklamerar "Jag har någonting att säga dig och här kommer det." Wes Andersons manus må vara både fantasifulla och urflippade, hans universum färgfullt, barnsligt och extravagant, men hans människor är små och förvirrade. Ta de förut nämnda far och son-relationerna som exempel. I Rushmore skäms huvudpersonen Max för sin triste gamle far och söker sig till den rike industrimagnaten Herman Blume som, besviken på sina egna söner, omfamnar den unge pojkens vänskap. Men vänskap är också det enda relationen kan handla om, eftersom Andersons moderna män inte har någon aning om hur en far och son-relation egentligen fungerar, eller bör fungera. Vänskapen blir en väg in i vuxenvärlden för Max medan den blir en flykt till en enklare tillvaro för Herman. En där det helt enkelt handlar om att få flickan man är kär i, och se livet som en lek, en tävling eller ett äventyr.
I The Royal Tenenbaums är det Gene Hackmans karaktärs oförmåga att fungera som familjefar som sliter itu hans familj, och hans symboliska återkomst till det gamla huset som binder den samman igen. I The Life Aquatic with Steve Zissou är det som allra tydligast när Steve försöker inkorporera uppdykandet av sin utomäktenskapliga son till en del i filmen han spelar in. Hans rädsla inför papparollen dras till sin spets när hans son, spelad av Owen Wilson, frågar ifall han i den förestående scenen kan referera till honom som "dad". Steve nekar och tycker att det räcker med smeknamnet "Stevesey".
Alla karaktärerna har olika anledningar till varför de inte klarar av att leva familjeliv, varför de har en nästan panisk rädsla för intimitet. I Rushmore har Herman Blume blivit så besviken på sitt liv att han försjunkit i ett nästan katatoniskt tillstånd som han måste ta sig ur för att kunna leva igen. I The Royal Tenenbaums är Royal Tenenbaum för egotrippad för att ha tid med sin stora familj. Han är helt enkelt för upptagen med sitt eget självförverkligande. Steve Zissou vill inte ha papparollen och ansvaret den för med sig men försöker göra det bästa av situationen när hans son plötsligt bara finns där. Tyvärr saknar han, liksom Royal, någon referensram för vad det innebär att vara far och försöker därför göra sonen till "en i gänget" på expeditionsbåten och i sin dokumentärfilm.
För mig är detta kärnan i Wes Andersons extravaganta ensemblespektakel - den manliga faderskapskrisen, flykten från den, och till slut en plats där en i varje enskilt fall unik relation skapas mellan far och son. En som inte passar den invanda mallen utan måste skapas utifrån de förutsättningar och referensramar som står till förfogande. Och det är också där jag tycker Wes Anderson är som bäst. Trots att hans känsla för low-key-komedi och dialog är fantastisk så är det hans relationsutforskanden som slår mig när jag tänker tillbaka på hans filmer.
Posts
No comments:
Post a Comment