Recension: Shutter Island

I Martin Scorseses nya film kan man inte tro sina ögon. Huvudkaraktären i Shutter Island, som bygger på Dennis Lehanes bok Patient 67, är nämligen en inte helt psykiskt stabil man som ska undersöka ett mystiskt försvinnande på ett ännu mer mystiskt mentalsjukhus där ingen verkar spela med öppna kort. Från första bildrutan står det klart att Scorsese lånar av både Hitchcock, film noir och modern skräckfilm för att bygga upp en stämning så tät att man allt som oftast sitter med andan i halsgropen. Om hans 2000-tal har karaktäriserats av en episk berättarstil som i vissa scener blir närgången och påträngande så är Shutter Island en fullkomlig renodling av det senare. Leonardo DiCaprios krigstraumatiserade, halvalkoholiserade, sorgtyngde och hallucinerande polis Teddy Daniels har inte direkt nån lätt uppgift i filmen, men som skådis levererar han sitt porträtt med en intensitet och pondus som till och med slår insatsen i Revolutionary Road (2008) på fingrarna.

Det allra mest framträdande berättargreppet är ett vi sett många gånger förut. Vi möter en huvudkaraktär som inte är säker på vad som är verkligt och inte, och eftersom platsen är ett mentalsjukhus ligger galenskapen hela tiden nära inpå, den lurar så att säga i väggarna. Och när det börjar lukta konspiration så måste Teddy börja fundera på om hans paranoia är befogad eller om den kommer att leda till att han själv hamnar i en av öns isoleringsceller. Jag vet att det kan låta klyschigt men Scorsese vet uppenbarligen vad han gör för det känns sällan överdrivet eller fånigt. Istället stiger spänningen kontinuerligt eftersom insatsen hela tiden ökar för Teddy, som givetvis är på ön med en personlig agenda som inte har något med en vanlig rymning att göra.

Ben Kingsley och Max von Sydow spelar Shutter Islands två ledande psykologer som med stenansikten och lugna röster fyller Teddy med tvivel, men är det en biroll som det kommer att pratas om så är det Michelle Williams som Teddys döda fru. När hon kommer till honom genom minnesbilder, drömmar och hallucinationer visar hon återigen, liksom i Brokeback Mountain (2005), att hon med relativt kort tid i bild kan skapa intressanta och känslomässigt trovärdiga karaktärer som känns allt annat än förutsägbara.

Martin Scorseses 2010-tal börjar på samma höga nivå som han i och med The Departed (2006) avslutade 2000-talet med. Shutter Island är en klaustrofobisk kalla kriget-thriller så effektiv att jag inte en enda gång under 138 minuter kände att jag ville klippa i filmen. En pärla. Gå och se den!

Betyg: 4,5 av 5