Mitt i 3D-hypen och de fantastiska framgångarna med Upp bestämmer sig Disney för att ta ett steg bakåt och göra en superklassisk handanimerad saga, en sån som jag fortfarande menar när jag använder ordet "disneyfilm". Här finns den klassiska kampen mellan ont och gott, vackra sångnummer och komiska djursidekicks med lustiga utseenden och röster. Det som är nytt den här gången är att historien utspelar sig i djupaste amerikanska Södern, i New Orleans, och att musiken därför är full av swing och atmosfären andas både jazz och voodoo. Det som det snackats mest om inför filmens premiär är dock att Disney äntligen satt en svart tjej i prinsessrollen, även om Tiana börjar filmen som dubbelarbetande, hunsad servitris med drömmar om en egen restaurang.
Själv tycker jag att uppståndelsen är lite väl stor kring just detta faktum. Jasmin i Alladin får väl ändå sägas vara arab, även om hennes hud ju ser misstänkt ljus ut, och Mulan och Pocahontas är ju inte heller några vita prinsesstereotyper. Men det är kul att se att Disney inte tappat tron på sin klassiska formel trots all Pixar-hype och för oss som växte upp med "gamla" Disney är det givetvis roligt även av nostalgiska skäl. Prinsessan och grodan är en småkul variant på ett beprövat koncept och har en hel del väldigt rörande och vackra scener, men någon ny Lejonkungen är det knappast. Det blir helt enkelt aldrig tillräckligt nervpirrande och spännande för det.
Betyg: 3 av 5
Posts
No comments:
Post a Comment