Recension: Nine

Vissa projekt känns så bisarra att de knappt borde gå att göra. Men när Chicago-regissören Rob Marshall nu har gjort film av Broadwaymusikalen Nine som i sig bygger på Fellinis klassiska metafilm 8 1/2 (1963) om en regissör med skrivkramp så känns det i det närmaste naturligt. För Fellinis filmer låg ju alltid nära spektaklet och varietén i sitt uttryck, så varför inte gå hela vägen och göra musikal av det? Och själva musiken här är absolut inspirerad av både varieté och italienskt 1960-tal. Det är helt klart mer All That Jazz och Chicago än Moulin Rouge.

Daniel Day-Lewis gör som vanligt ett minst sagt intensivt intryck i huvudrollen som Guido Contini, omgiven av några av de största kvinnliga stjärnorna i världen. Judi Dench, Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, och Sophia Loren är inte direkt vanligt att se i samma film. Jag tycker det är kul att se att Marshall och Hollywood åter vågar satsa på att göra musikal av ett ämne som egentligen inte tycks lämpa sig särskilt väl för formatet. Här finns få kopplingar till musikvärlden, ingen episk förbjuden kärlekshistoria eller svulstig historisk bakgrund. Bara en man med ångest inför att ta ansvar och leva upp till omvärldens förväntningar om genialitet.

Dans- och musiknumren är vackra och även de svartvita tillbakablickarna till barndomen påminner väldigt mycket om det coola uttrycket hos Antonioni eller Visconti, men samtidigt kan det ibland kännas som att filmen inte riktigt lyfter. Det introverta temat kontrasterat mot det spektakulära i fantasisekvenserna är förvisso väl genomfört men det finns inga scener som i sig själva kan bli riktiga klassiker och Guidos lögndrivna flykt från sitt eget liv blir ibland väl klaustrofobisk.

Betyg: 3,5 av 5