Recension: An Education

Årets första riktiga mästerverk på svenska biografer är här. Visst, Till vildingarnas land förtjänar absolut att hyllas men något mästerverk är den inte. Relativt ohypad smyger sig istället An Education på mig och vägrar släppa taget. Denna lilla diamant till uppväxtdrama har ett så lätt tonfall och ett så välskrivet manus (signerat Nick Hornby) att jag bara känner mig fånig när jag ska kritisera filmen för att vara överdrivet nostalgisk eller för att hasta sig in i ett otillbörligt moraliserande mot slutet. Låt mig istället förklara min kärlek.

1961. Jenny (Carey Mulligan) är en 16-årig flicka som växer upp i en förort till London med stränga föräldrar som pressar henne hårt för att hon ska komma in på Oxford och få en riktig utbildning, så hon kan göra nåt av sitt liv. Jenny själv drömmer dock om Paris, Europas kulturella nervcentra. Hon lyssnar på Jacques Brel, läser Camus, röker cigarretter och slänger ur sig coola franska fraser så ofta hon bara kan. Hon läser om modern konst och förlorar sig i jazzen ända tills den stränga och urtrista fadern (Alfred Molina) säger åt henne att plugga latinläxan istället. Den hägrande drömmen ser dock ut att närma sig när en snygg och rik playboy (Peter Sarsgaard) med konstintresse börjar intressera sig för den pålästa och entusiastiska tonårsflickan och dessutom lyckas charma föräldrarna också. Snart är Jenny medbjuden på danser, restauranger och Parisresor, men hon tvingas även inse att hennes nyfunne man kanske inte har ett helt rent samvete. Och utbildningen i Oxford börjar kännas allt mer avlägsen och obetydlig.

Carey Mulligan är fullkomligt lysande i den här rollen. Hon lyckas balansera Jennys brådmogna uppträdande med en storögd naivism utan att några gester blir för stora. Möjligen haltar det till något fram mot slutet men för min del är det här en oscarsnominering som är klart välförtjänt. Alfred Molina och Peter Sarsgaard är också övertygande men det här är verkligen Mulligans film.

Perioden kring sextiotalets början presenteras på klassiskt sätt som en brytpunkt mellan två eror. Föräldragenerationen som med kriget i färskt minne vill få världen att hitta tillbaka till sin traditionella rytm och ungdomen som ser chansen att göra något helt nytt. Det är en komplicerad tid att vara ung i, samtidigt som där finns möjligheter som aldrig tidigare stått öppna. För mig är det kärnan i filmen, att fånga en värld som precis börjat snurra fortare. Nostalgin både mot det urbrittiska -tea time med kex i små tegelhus och skoluniformer i grått ylle - och mot sextiotalets kulturella explosion med dramatiskt mode, stora frisyrer, jazz och swing och existentialism lyser igenom överallt. Men det är hela tiden personligt hållet och drar aldrig iväg och blir spektakel. Danska regissören Lone Scherfig imponerade inte på mig med Italienska för nybörjare men med An Education så har hon övertygat mig som få andra kan.

Betyg: 5 av 5