Mickey Rourke och Randy Robinson

Jag läste en intervju med Mickey Rourke på aftonbladet.se. Det är nästan obehagligt att läsa hans svar, hur totalt uppgiven han måste ha varit. För nu när han åter är i rampljuset, när kritikerna lovordar honom och han till och med är Oscarsnominerad för sin roll i Darren Aronofskys The Wrestler, så verkar han så tacksam mot alla som över huvud taget vill prata med honom att han blöder ut sitt hjärta i varenda fråga. han pratar om hur det gick åt helvete på 1990-talet, hur han boxades tills hans hjärna inte kunde tåla mer, hur hans äktenskap havererade och ingen i Hollywood ville finansiera en film med honom i huvudrollen. Det känns som om den forne superstjärnan vill få ur sig allt som finns inom honom innan chansen försvinner igen. Inga försiktiga Hollywooduttalanden längre. Ingen falsk ödmjukhet i tacktalen. När han fick en BAFTA i London tackade han sin hund, och berättade hur han uppskattade att se Marissa Tomei naken. Det är lite som i den underskattade Bulworth (Warren Beatty) där en dödslängtande politiker plötsligt börjar säga sanningen till folk, och skiter i hur saker och ting ska skötas. Hela Rourkespektaklet balanserar på gränsen mellan det patetiska och det sjukt modiga, men det är hela tiden oerhört fascinerande.

Jag hoppas verkligen att han får sin Oscar, för hans prestation i The Wrestler är verkligen så intensiv att man undrar hur mycket Rourke egentligen spelar över huvud taget. Filmen i sig är ingenting jag direkt tänkte mig att den kreddige indiereggissören Aronofsky (The Fountain, Pi, Requiem for a Dream) skulle ge sig på, men jag är väldigt glad att han gjorde det. Filmens wrestlare, Randy "The Ram" Robinson, är en föredetting som totalt spolierat sin karriär och numera endast får jobba på fribrottningens "indiescen", vilket innebär gympasalar med plaststolar, smutsiga ringar och uselt betalt. Hans kropp försöker få honom att lägga av, annars gör den det, men Randy drömmer fortfarande om forna stordåd och spelar som sig själv i tv-spel från 80-talet när han inte jobbar på ett lager eller hänger på den lokala strippklubben. Wrestling är allt han är.

För oss som är intresserade av fenomenet wrestling är Aronofskys skildring extra kul att se eftersom denna speciella värld aldrig tidigare blivit porträtterad på film. Wrestling är i kärnan koreograferat våld, en sport där vinnaren är bestämd i förhand, en historia om ont och gott berättad enbart via kroppar och rörelser. Eller om man så vill - fejkad brottning. Den gamle WWE-mästaren Bret "The Hitman" Hart sa det väldigt snyggt i en blogg om filmen där han beskriver wrestlingen som "a shrouded world considered fake by all but those who live in it—for them, it’s the only reality they know."

I The Wrestler skildras denna paradox genom kontrasterna mellan den grågryniga filmiska "verkligheten" där Randy Robinson försöker få ihop pengar till hyran och samtidigt försonas med sin vuxna dotter, och karaktären "The Ram" som iförd gröna spandexbyxor besegrar den onde The Ayatollah (en klar referens till 80-talsikonen The Iron Sheik) med sin avslutningsmanöver Ram Jam. De båda världarna smälter samman i slutscenen då Randy än en gång klättrar upp på ringens hörnstolpe för att kasta sig över sin motståndare, trots att detta kan få förödande konsekvenser för hans hälsa. Publiken vrålar och Rourke spänner musklerna i sin ärrade kropp och ställer sig i den pose som hans egen The Ram-actionfigur för alltid står stelnad i. Aronofskys kamera suddar ut skillnaderna mellan personen och karaktären innan vi till sist återvänder till Rourkes i högsta grad mänskliga kropp; svettig, smutsig och åldrad. Så tar han sats - och lyfter.