Recension: Alice i underlandet

Det är svårt att inte se Alice i underlandet som en sorts giganternas kamp. Det lär säkerligen ha skrikits en del i mötena mellan Disney, som står bakom filmen, och dess regissör Tim Burton. För honom måste projektet från början framstått som en våt dröm. En chans att leva ut alla sina visuella fantasier med storfilmsbudget och dessutom i 3D med en stor dos absurd humor strösslat ovanpå. Han hade säkert redan gett Danny Elfman jobbet att tonsätta Johnny Depps fullständigt galna monologer och excentriska rörelseschema. Men då kommer Disney in med några små kretaiva direktiv och fighten är i full gång. För hur bländande vacker den här filmen än är, och hur härligt galen Depps hattmakare är, så går det inte att komma från att den har kompromiss tatuerat i pannan.

"Vad menar du med mer som Narnia?" säger Tim Burton i min fantasi irriterat till studiofolket. "Vadå, ska jag slänga in några gamla profetior, ett magiskt svärd, svulstiga krigsscener och Christopher Lee kanske?" Sen skrattar han åt sitt fåniga förslag. "Exakt så!" svarar Disneys representant och nickar ivrigt så att Musse Pigg-öronen han har på huvudet till sin grå kostym vickar frenetiskt. "Och se till att göra karaktärerna antingen goda eller onda. Ambivalens funkar inte på vår publik. Folk fick ju för tusan mardrömmar av den leende katten i den gamla tecknade filmen. "Okej då, men då får jag ha med precis så mycket stora svampar och slingriga träd som jag vill. Och min frus huvud ska vara jättestort!" "Visst, visst." Så där fortsätter tyvärr konversationen i mitt huvud ett tag till.

Alice i underlandet är ett vackert matinéäventyr som är fullkomligt inbäddat i Tim Burtons omisskännliga estetik. Han har dessutom hittat ett riktigt fynd till huvudrollsinnehavare i Mia Wasikowska och resten av ensemblen levererar precis som väntat. Att man då ska behöva dras med en rätt trist historia om ödets makter och jakten på ett legendariskt svärd gör att jag mest sitter och njuter av alla ljuvliga fantasifigurer som figurerar runtomkring själva handlingen.

Vem vet? Det här är kanske exakt den film som regissören hade i åtanke redan från början. Och det är också alldeles för lätt att se jättekoncernen Disney som en pengamaskin som gärna spottar ur sig en ändlös ström av produkter skapade ur en och samma mall. Fast även om man bortser från hur det egentligen ligger till bakom kulisserna så är Alice inte det absurda och underbara mästerverk jag hade hoppats på. Det finns scener här som håller allt vad trailern lovade men som helhet skär det sig hela tiden alltför mycket, smakar alltför sött.

Batyg: 3,5 av 5