Recension: Snabba cash

Jag har inte läst Jens Lapidus bok så jag hade ingen aning om vad Snabba cash handlade om när jag först hörde talas om filmen. När det så började pratas om knarklangning bland stekare i överklassmiljö och shootouts med jugoslavisk maffia växte väl inte direkt mina förväntningar på denna svenska gangsterhistoria. Jag har förstått att vissa saker skiljer sig mellan filmen och boken och vet inte alls om Jens Lapidus är nöjd med filmatiseringen, men om han inte är det är han lika korkad som Stephen King när han uttryckte sitt missnöjde med Kubricks The Shining.

Historien kretsar kring JW (Joel Kinnaman), en norrlänning som läser på Handels i Stockholm och försöker smälta in bland människor med pengar genom att se ut och agera som dem trots att han egentligen inte har råd. För att ha råd med sina dyra vanor kör han svarttaxi på nätterna och skriver tentor åt klasskamrater som inte orkar göra det själva. När han blir erbjuden 20 000 för en körning tackar han ja trots att han inser att det rör sig om något olagligt och snart är han indragen i något han inte kan ta sig ur. På vägen möter han Jorge (Matias Padin) och Mrado (Dragomir Mrsic) som båda också vill göra stora pengar på knarket för att kunna sörja för sina familjer.

Det första som slår mig med Snabba cash är att Daniel Espinosa inte heller tycks gilla svenska snutfilmer. Filmen lägger mycket fokus på huvudpersonernas snåriga privatliv liksom Beck- och Wallanderfilmerna men skillnaden är att det här hela tiden finns nerv och angelägenhet i dessa scener. Det är effektivt filmat utan att bli tråkigt och skådespeleriet håller överlag en så hög klass att man inte kan låta bli att känna sig stolt. Karaktärernas ihoptrasslade livsöden blir inte bara engagerande utan till och med trovärdiga, något som knappast är standard i den här typen av film. Varken bilden av den organiserade brottsligheten som gömmer sig i inrökta förortslägenheter och små internetkaféer eller den av den unga bakåktslickade överklassen känns fejkade eller överdrivna. Visst finns klichéerna där men dialogen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen mot det parodiska.

Visst visar regissören i sitt bildspråk och klippning på de två världarnas skillnader men tack vare främst Joel Kinnamans oerhört övertygande skådespelarinsats får man också inblick i de hålrum där de möter varandra, och där tycks de ligga precis intill. Det här gör också att filmen tacksamt nog slipper förvandlas till en Hollywoodpastisch med gängkrig och mängder av brutala mord. Här finns inga hitmen som stryper tjallare utan bara ett modernt relationsdrama med ett modernt uttryck och ett ypperligt och stämningsskapande soundtrack. Mer deep house än Morricone så att säga.

I jämförelse med det bästa genren har att erbjuda internationellt så står sig Snabba cash kanske inte lika bra, men filmen är ändå ett bevis på att man med ett bra manus och duktiga skådespelare kan göra riktigt hårdkokta och mörka historier som fungerar även i en svensk filmtradition.

Betyg: 4 av 5