Recension: Till vildingarnas land

Spike Jonze har sagt om sin senaste film att han inte ville göra en barnfilm utan en film om barndom. Ett ganska klichéartat uttalande kan tyckas men sällan har det ekat lika sant som i fallet Till vildingarnas land. Den klassiska barnboken handlar om pojken Max som på grund av att han är så vild blir straffad med att gå till sängs utan middag. Med fantasins hjälp flyr dock sin egen tillvaro och hamnar så småningom i vildingarnas land där han kröns till kung. Denna lilla historia har blivit film på ett sätt som få hade kunnat förutspå. Åtminstone inte förrän det blev klart att Spike Jonze skulle reggisera. Visst finns kärnberättelsen fortfarande kvar och den speciella tecknarstilen har översatts till film på ett underbart sätt men i händerna på Jonze och manusförfattaren Dave Eggers har ursprungsmaterialet utvecklats till någonting otroligt vackert och samtidigt oroväckande.

I filmens värld är Max en pojke som lever med sin frånskilda och stressade mamma och en storasyster som hellre umgås med sina kompisar än med honom. Hans frustration och vilja att bli sedd går över i ilska när mamman bjuder hem en man på en dejt trots att hon inte tycks ha tid för honom. I fantasins värld flyr han i en båt till vildingarnas land. De stora monstren skrämmer honom först men han lyckas övertyga dem om att han är starkare än dem och blir krönt till deras kung under löften om att allt ska bli bra. Under sin tid som kung upptäcker han dock att det är svårt att vara alla vildingarna till lags och samtidigt vara en rättvis och klok härskare. Och om han inte sköter sig kan det gå illa. Vildingarna har nämligen för vana att äta upp sina kungligheter när de inte längre uppskattar deras beslut.

Jag vill verkligen ge en eloge till filmskaparna för att inte ha gjort filmen till vare sig Disney eller Tim Burton, utan gått en helt egen väg, särskilt när det gäller den visuella stilen. Varelserna ser helt fantastiska ut och både rörelser och ansiktsuttryck blir fullkomligt trovärdiga. Det är också häftigt att se att man verkligen gestaltar barn som komplexa personer med starka och motstridiga känslor som både människa och monster får visa upp i filmen. Både Max och vildingarna blir lätt frustrerade på dem de tycker om men vet inte hur de ska hantera sina känslor som istället kommer fram som destruktivt beteende. Ibland blir saker och ting fel och man får göra sitt bästa för att ställa saker och ting till rätta. De bepälsade vildingarna är oftast snälla och lekfulla men de har också vassa tänder och pratar när de blir arga om att äta upp Max, så det finns ingen varaktig trygghet att luta sig tillbaka mot. I en scen där en av vildingarna gömmer honom i sin mun kände jag själv hur obehaget kom smygande. Små barn som får se filmen kommer nog att kunna tycka sådana scener är riktigt läskiga samtidigt som det inte finns tillräckligt mycket slapstick eller annat som lockar till skratt för att balansera upp den stundtals allvarliga och mörka tonen.

Just på grund av de komplexa relationerna mellan karaktärerna får inte Max uppleva den där euforiska känslan av att faktiskt vara kung över allt och att få göra precis som han vill, åtminstone inte särskilt länge. Och den känslan tyckte åtminstone jag som barn om precis lika mycket som bilderna av de fantasifulla monstren. Istället ligger det en sorts sorgsenhet över Till vildingarnas land, och den plats som börjar som en flyktväg för Max är densamma som till sist får honom att längta hem igen. Så om man som jag älskade boken som barn kanske man inte får se det man hoppats på, men om man går in i salongen med ett öppet sinne så kan man få uppleva något helt annat som också känns i maggropen. Bara inte på samma sätt.

Betyg: 4 av 5