Årets låtar 2009

Kommer ni ihåg 2009? Det är klart ni gör. Jag vet att jag varit seg med att lägga upp det men här är nu min lista på de 20 bästa låtarna från förra året. Här finns också en länk till Spotify där man kan lyssna på de flesta av låtarna, och de låtar som inte finns på Spotify har blivit utbytta mot någon annan kanonlåt från förra året. Enjoy!

20. Julian Casablancas – 11^th Dimension
The Strokes frontman släppte eget och lät som New Order på sitt allra bästa discohumör, vilket gjorde saknaden efter det bandet klart lättare.

19. Wilco – You Never Know
De experimentella altcountry-rockarna följde upp finfina Sky Blue Sky med ett självbetitlat album och där hittade man den här raka och effektiva poppärlan med stämsång och stompigt piano.

18. Fibes, Oh Fibes (feat. Kim Wilde) – Run to You
Ett av mina absoluta hatband släppte pressbilder som såg ut som skitfula MQ-annonser och pratade om sin Toto-kärlek. Sen hade de dessutom mage att släppa ifrån sig en alldeles glittrande Kim Wilde-duett som var helt omöjlig att ens ogilla. Fan ta dem!

17. Neko Case – People Got a Lotta Nerve
Neko Case följde upp Fox Confessor Brings the Flood med ett poppigare album som inte riktigt höll samma klass som sin föregångare men i gengäld hade ett par riktigt hittiga låtar. "Yes, I know, that I'm a man, man, man, man, man, maneater/ but still you're surprised-prised-prised when I eat ya" sjunger hon på sitt allra ljuvaste vis och jag smälter.

16. Maps – I Dream of Crystal
Med bäcksvart elektropop med anthemambitioner imponerar man lätt på mig och Maps förstasingel från Turning the Mind är en uppsträckt knuten näve mot natthimlen.

15. Camera Obscura – My Maudlin Career
Albumet som helhet höll inte samma klass som bandets tidigare släpp men Tracyanne Campbells hjärta låg och blödde så ogenerat i denna mjuka smekning till melankolipop att jag bara var tvungen att lyssna på det om och om igen.

14. The Stills – Being Here
Det här bandet började sin karriär jämförda med både The Cure och The Strokes, men i det här muskelbygget låter de snarast som en blandning mellan Broder Daniel och U2.

13. Grand Archives – Silver Amongst the Gold
En av mina absoluta favoritlåtar förra året var Torn Blue Foam Couch. På uppföljaren till debuten fick vi ännu mer Beach Boys-harmonier och mustig americanapop som luktar mer Kalifornien än Seattle. Ingen låt var lika stark som Torn Blue... men den här ger mig ändå ett leende på läpparna varje gång jag lyssnar till den och påminner mig om en fantastisk spelning på Pustervik där hela publiken njöt av Stilla havsvinden som blåste genom skägg och flanellskjortor.

12. The Sound of Arrows – Into the Clouds
Bandet har fortfarande inte släppt en fullängdare ifrån sig men vem behöver det när alla deras singlar är små elektroniska presenter som smakar både tuggummi och dansgolv?

11. Engineers – Brighter as We Fall
Jag lyssnade en hel del på shoegazepop 2009 och blev inspirerad av utmärkta bloggen Shoegazeralive. Den här låten med sin episkt svepande melodi kommer jag dock särskilt ihåg eftersom jag värmde mig till den när jag satt fast i ett svinkallt vrak till buss som lagt av långt uppe i de bolivianska Anderna.

10. [ingenting] – Halleluja!
[ingenting] skulle kunna avfärdas som pretentiösa eller fåniga, och stundtals är jag mer än villig att hålla med men det är svårt att värja sig mot kraften i denna käftsmäll till väckelsemöte.

9. Lisa Hannigan – I Don’t Know
Den här låten tog mig helt oväntat med storm när jag första gången hörde den i ett avsnitt av The Colbert Report. Damien Rices exflickvän låter inte helt oväntat som en klassisk singer/songwriter på sin deubtskiva Sea Sew men vem fan bryr sig om originalitet när det beprövade konceptet kan låta så här bra. Den nedtonat smattrande virveltrumman och en fiol som ständigt pockar på uppmärksamhet lyfter fram den vardagsromantiska texten om osäkerheten inför kärleken.

8. Editors – Papillon
Precis som Julian Casablancas och för den delen Kent och Lars Winnerbäck bestämde sig Editors för att byta ut de riviga gitarrerna som blivit deras signum mot mörka synthslingor och en tung elektronisk produktion. Slutresultatet spretar för mycket för min smak men Papillon är å andra sidan en riktig tour de force där Tom Smiths stämma låter precis lika auktoritär och lockande som i underbara Munich från debuten The Back Room

7. Bat For Lashes – Daniel
Jag hade aldrig hört talas om tjejen innan jag hörde den här låten men det stod ganska snart klart att hon måste injicerat Kate Bushs Hounds of Love direkt in i blodet eller nåt. Trots den övertydliga influensen var dock Daniel en av årets stora överraskningar för mig, och en av de låtar jag lyssnade allra mest på.

6. Deportees – When They Come
Jag gillade Arrest Me 'til it Hurts som fan när den kom, men tyckte aldrig att resten av Deportees repertoar var särskilt intressant och falsettsoulen i sagda låt tröttnade jag också snart på. På en skiva som medföljde ett nummer av Sonic fick jag dock höra den här geniala trollbrygden av vinterkall countrysoulpop och plötsligt kände jag hur de måste ha saknats mig ändå eftersom det kändes så tryggt i magen igen.

5. The Pains of Being Pure at Heart – This Love is Fucking Right!
Jesus & Mary Chain har inspirerat en och annan artist genom åren men sällan lika tydligt eller med lika fantastiskt resultat som i fallet The Pains of Being Pure at Heart. Det är hookig janglepop inbäddad i den varmaste mur av gitarr-dist man kan tänka sig och sångaren Kip Berman låter så hungrig och har samtidigt den där självklarheten i rösten som gör att det känns som att man hört varje låt förut.

4. Skansros – Solljus
Förra årets näst bästa låt utnämnde jag Drömmen om Skansros till. Solljus är inte långt därifrån i år. Inledningen med ett ensamt piano och sen Felix Anderssons röst som återigen tar oss genom ett veritabelt opus om att vara liten och samtidigt uppleva hopplöshet och passion. I just Solljus står bandet utan de sedvanliga rockabillyinfluenserna vilket får texten att lysa igenom ännu klarare. I februari när singeln kom ut skrev jag att raderna "ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam/ ensam när den lös" drabbade mig lika hårt som Morrisseys bästa alster och nu tio månader senare så står jag fortfarande orubbligt fast vid de orden.

3. Kent – Vals för Satan (din vän pessimisten)
Jag tyckte att Tillbaka till samtiden hade sina stunder men den var aldrig i närheten av Du och jag Döden. När bandet så släppte ifrån sig Röd så stod det snart klart att vi hade att göra med ett mästerverk. Minus den hopplöst vidriga kyrkopsalmen som inleder skivan. Den låtsas jag fortfarande inte om. Vals för Satan (din vän pessimisten) är en lika stark anthem som Mannen i den vita hatten (16 år senare) eller 747 och den kommer inte ens sist på skivan. Där hittar vi nämligen ytterligare ett paradnummer - Det finns inga ord - men det är trots allt den här superbt producerade glitterbollen som lyser starkast på Kents andra synthplatta.

2. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore
I'm Throwing My Arms Around Paris är helt fantastisk ("only stone and steel accept my love") men det är ändå den här långsamt växande brandfacklan som har ekat mest i mina hörlurar och högtalare i år. Det kan till och med vara den låt som jag lyssnat allra mest på. Jerry Finn, som i och med Years of Refusal producerade sin sista skiva innan han dog, lyfter fram Morrisseys röst på precis rätt sätt och även om det som pågår i bakgrunden skulle kunna kallas muskelrock så tar det aldrig över utan Morrissey tillåts att ensam regera genom hela låten. Och som han gör det. Vive la roi!

1. Pet Shop Boys – The Way it Used to Be
Världens bästa band kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till den perfektion de uppvisade på albumen Behaviour och Very kring 1990-talets början men med Yes visade de i alla fall att de som alltid fortsätter att skriva världens bästa poplåtar och ständigt blanda högt med lågt. Tjajkovskijs Nötknäpparen ligger till grund för All Over the World medan Kate Moss och Pete Dohertys förhållande sägs vara inspirationen för underbara Pandemonium. Det var dock svarta och bittert tillbakablickande The Way it Used to Be som blev 2009 års bästa låt för mig. Precis som i Being Boring och You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk är det spänningen mellan de vackra minnena och den bittra verkligheten som ger låten dess fantastiska atmosfär, och att bara nämnas i samma mening som de låtarna är nog för att jag utan tvekan utnämner The Way it Used to Be till den bästa låten 2009.