Tillbaka till framtiden

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/bandy/article6523992.ab

I artikeln ovan skriver aftonbladet.se om svenska bandyguld genom tiderna och passar dessutom på att skriva in ett svenskt guld 2011 i historieböckerna redan nu. Snacka om att ha förtroende för landslaget...

Recension: Till vildingarnas land

Spike Jonze har sagt om sin senaste film att han inte ville göra en barnfilm utan en film om barndom. Ett ganska klichéartat uttalande kan tyckas men sällan har det ekat lika sant som i fallet Till vildingarnas land. Den klassiska barnboken handlar om pojken Max som på grund av att han är så vild blir straffad med att gå till sängs utan middag. Med fantasins hjälp flyr dock sin egen tillvaro och hamnar så småningom i vildingarnas land där han kröns till kung. Denna lilla historia har blivit film på ett sätt som få hade kunnat förutspå. Åtminstone inte förrän det blev klart att Spike Jonze skulle reggisera. Visst finns kärnberättelsen fortfarande kvar och den speciella tecknarstilen har översatts till film på ett underbart sätt men i händerna på Jonze och manusförfattaren Dave Eggers har ursprungsmaterialet utvecklats till någonting otroligt vackert och samtidigt oroväckande.

I filmens värld är Max en pojke som lever med sin frånskilda och stressade mamma och en storasyster som hellre umgås med sina kompisar än med honom. Hans frustration och vilja att bli sedd går över i ilska när mamman bjuder hem en man på en dejt trots att hon inte tycks ha tid för honom. I fantasins värld flyr han i en båt till vildingarnas land. De stora monstren skrämmer honom först men han lyckas övertyga dem om att han är starkare än dem och blir krönt till deras kung under löften om att allt ska bli bra. Under sin tid som kung upptäcker han dock att det är svårt att vara alla vildingarna till lags och samtidigt vara en rättvis och klok härskare. Och om han inte sköter sig kan det gå illa. Vildingarna har nämligen för vana att äta upp sina kungligheter när de inte längre uppskattar deras beslut.

Jag vill verkligen ge en eloge till filmskaparna för att inte ha gjort filmen till vare sig Disney eller Tim Burton, utan gått en helt egen väg, särskilt när det gäller den visuella stilen. Varelserna ser helt fantastiska ut och både rörelser och ansiktsuttryck blir fullkomligt trovärdiga. Det är också häftigt att se att man verkligen gestaltar barn som komplexa personer med starka och motstridiga känslor som både människa och monster får visa upp i filmen. Både Max och vildingarna blir lätt frustrerade på dem de tycker om men vet inte hur de ska hantera sina känslor som istället kommer fram som destruktivt beteende. Ibland blir saker och ting fel och man får göra sitt bästa för att ställa saker och ting till rätta. De bepälsade vildingarna är oftast snälla och lekfulla men de har också vassa tänder och pratar när de blir arga om att äta upp Max, så det finns ingen varaktig trygghet att luta sig tillbaka mot. I en scen där en av vildingarna gömmer honom i sin mun kände jag själv hur obehaget kom smygande. Små barn som får se filmen kommer nog att kunna tycka sådana scener är riktigt läskiga samtidigt som det inte finns tillräckligt mycket slapstick eller annat som lockar till skratt för att balansera upp den stundtals allvarliga och mörka tonen.

Just på grund av de komplexa relationerna mellan karaktärerna får inte Max uppleva den där euforiska känslan av att faktiskt vara kung över allt och att få göra precis som han vill, åtminstone inte särskilt länge. Och den känslan tyckte åtminstone jag som barn om precis lika mycket som bilderna av de fantasifulla monstren. Istället ligger det en sorts sorgsenhet över Till vildingarnas land, och den plats som börjar som en flyktväg för Max är densamma som till sist får honom att längta hem igen. Så om man som jag älskade boken som barn kanske man inte får se det man hoppats på, men om man går in i salongen med ett öppet sinne så kan man få uppleva något helt annat som också känns i maggropen. Bara inte på samma sätt.

Betyg: 4 av 5

Resia

Det är möjligt att jag spelar dem rätt i händerna nu, men fan vad tjejen i Resias nya reklamkampanj ser jobbig ut. När jag gick förbi deras kontor i Brunnsparken kunde jag inte låta bli att stanna upp inför exempelvis den här affischen. Hon flinar fånigt och ser arg och dum ut samtidigt. Verkligen inte personen jag vill ha som reseledare eller köpa min semester av. Kanske försöker Resia skaffa sig publicitet och bli det nya Apoliva. Jag hoppas det inte funkar.

Vill du se henne i rörelse kan du givetvis gå in på Resias hemsida och kolla på den senaste reklamfilmen.

Recension: Daybreakers

Det händer oftare och oftare tycker jag, det här att trailern är bättre än filmen. Nu har det hänt igen. Och jag som hade sådana höga förväntningar på Daybreakers efter den där trailern. Ni vet - blågrå bilder av stål och glas, gula ögon, skarpa huggtänder och WIllem Defoe till Placebos underbart mörka tolkning av Running up that hill. Det verkade liksom vara en film som tog arvet från skräckfilmen på allvar men vågade binda ihop det hela med lika delar action och politisk thrillerhistoria och få det att fungera ändå. Nu är filmen släppt och jag kan med en suck konstatera att nej, det fungerade inte.

Det första problemet som Daybreakers släpar på är att fotot som man i början tycker är stämingsfullt och vackert efter en och en halv timme börjar kännas ensidigt och fantasilöst, vilket tyvärr också gäller handlingen. Visst finns det smarta scener där vi får se hur vardagen för världens invånare förändrats sen majoriteten av människorna blev vampyrer, med underjordiska gångar och UV-reflekterande filter på bilarna så att man kan kan köra även på dan, men man gör det väldigt lätt för sig när det gäller historien. Det är den lilla ensamma människan med moralisk kompass mot det stora onda företaget som för en gångs skull bokstavligt faktiskt suger ut människorna för att tjäna pengar utan att bry sig om de långsiktiga konsekvenserna förrän det redan är för sent.

Ethan Hawke gör sitt bästa för att vara en trovärdig empatisk hjältevampyr men är tyvärr precis lika endimensionell som Sam Neills kalkylerande ärkeskurk. Den stora behållningen är i så fall snarare Willem Defoes hårdföre vampyrdödare som droppar oneliners och citerar Elvis när han inte låter sitt hagelgevärsmonterade armborst sköta snacket.

Inte heller lyckas man skrämma publiken genom sina trötta försök med plötsligt infladdrande fladdermöss och höga ljud. Däremot är den delen av historien som handlar om vad som händer med de vampyrer som inte får människoblod både angelägen och intressant. Där lyckas Daybreakers engagera mig genom att tillföra genren en ny och väldigt obehaglig dimension.

Slutresultatet är dock inte tillräckligt fokuserat för att fungera hela vägen utan istället känns filmen ofta som att den står stilla och trampar vatten medan den samtidigt försöker tillfredsställa skräckfilmspubliken och titta på vampyrgenren från ett nytt perspektiv.

Betyg: 2 av 5

Årets låtar 2009

Kommer ni ihåg 2009? Det är klart ni gör. Jag vet att jag varit seg med att lägga upp det men här är nu min lista på de 20 bästa låtarna från förra året. Här finns också en länk till Spotify där man kan lyssna på de flesta av låtarna, och de låtar som inte finns på Spotify har blivit utbytta mot någon annan kanonlåt från förra året. Enjoy!

20. Julian Casablancas – 11^th Dimension
The Strokes frontman släppte eget och lät som New Order på sitt allra bästa discohumör, vilket gjorde saknaden efter det bandet klart lättare.

19. Wilco – You Never Know
De experimentella altcountry-rockarna följde upp finfina Sky Blue Sky med ett självbetitlat album och där hittade man den här raka och effektiva poppärlan med stämsång och stompigt piano.

18. Fibes, Oh Fibes (feat. Kim Wilde) – Run to You
Ett av mina absoluta hatband släppte pressbilder som såg ut som skitfula MQ-annonser och pratade om sin Toto-kärlek. Sen hade de dessutom mage att släppa ifrån sig en alldeles glittrande Kim Wilde-duett som var helt omöjlig att ens ogilla. Fan ta dem!

17. Neko Case – People Got a Lotta Nerve
Neko Case följde upp Fox Confessor Brings the Flood med ett poppigare album som inte riktigt höll samma klass som sin föregångare men i gengäld hade ett par riktigt hittiga låtar. "Yes, I know, that I'm a man, man, man, man, man, maneater/ but still you're surprised-prised-prised when I eat ya" sjunger hon på sitt allra ljuvaste vis och jag smälter.

16. Maps – I Dream of Crystal
Med bäcksvart elektropop med anthemambitioner imponerar man lätt på mig och Maps förstasingel från Turning the Mind är en uppsträckt knuten näve mot natthimlen.

15. Camera Obscura – My Maudlin Career
Albumet som helhet höll inte samma klass som bandets tidigare släpp men Tracyanne Campbells hjärta låg och blödde så ogenerat i denna mjuka smekning till melankolipop att jag bara var tvungen att lyssna på det om och om igen.

14. The Stills – Being Here
Det här bandet började sin karriär jämförda med både The Cure och The Strokes, men i det här muskelbygget låter de snarast som en blandning mellan Broder Daniel och U2.

13. Grand Archives – Silver Amongst the Gold
En av mina absoluta favoritlåtar förra året var Torn Blue Foam Couch. På uppföljaren till debuten fick vi ännu mer Beach Boys-harmonier och mustig americanapop som luktar mer Kalifornien än Seattle. Ingen låt var lika stark som Torn Blue... men den här ger mig ändå ett leende på läpparna varje gång jag lyssnar till den och påminner mig om en fantastisk spelning på Pustervik där hela publiken njöt av Stilla havsvinden som blåste genom skägg och flanellskjortor.

12. The Sound of Arrows – Into the Clouds
Bandet har fortfarande inte släppt en fullängdare ifrån sig men vem behöver det när alla deras singlar är små elektroniska presenter som smakar både tuggummi och dansgolv?

11. Engineers – Brighter as We Fall
Jag lyssnade en hel del på shoegazepop 2009 och blev inspirerad av utmärkta bloggen Shoegazeralive. Den här låten med sin episkt svepande melodi kommer jag dock särskilt ihåg eftersom jag värmde mig till den när jag satt fast i ett svinkallt vrak till buss som lagt av långt uppe i de bolivianska Anderna.

10. [ingenting] – Halleluja!
[ingenting] skulle kunna avfärdas som pretentiösa eller fåniga, och stundtals är jag mer än villig att hålla med men det är svårt att värja sig mot kraften i denna käftsmäll till väckelsemöte.

9. Lisa Hannigan – I Don’t Know
Den här låten tog mig helt oväntat med storm när jag första gången hörde den i ett avsnitt av The Colbert Report. Damien Rices exflickvän låter inte helt oväntat som en klassisk singer/songwriter på sin deubtskiva Sea Sew men vem fan bryr sig om originalitet när det beprövade konceptet kan låta så här bra. Den nedtonat smattrande virveltrumman och en fiol som ständigt pockar på uppmärksamhet lyfter fram den vardagsromantiska texten om osäkerheten inför kärleken.

8. Editors – Papillon
Precis som Julian Casablancas och för den delen Kent och Lars Winnerbäck bestämde sig Editors för att byta ut de riviga gitarrerna som blivit deras signum mot mörka synthslingor och en tung elektronisk produktion. Slutresultatet spretar för mycket för min smak men Papillon är å andra sidan en riktig tour de force där Tom Smiths stämma låter precis lika auktoritär och lockande som i underbara Munich från debuten The Back Room

7. Bat For Lashes – Daniel
Jag hade aldrig hört talas om tjejen innan jag hörde den här låten men det stod ganska snart klart att hon måste injicerat Kate Bushs Hounds of Love direkt in i blodet eller nåt. Trots den övertydliga influensen var dock Daniel en av årets stora överraskningar för mig, och en av de låtar jag lyssnade allra mest på.

6. Deportees – When They Come
Jag gillade Arrest Me 'til it Hurts som fan när den kom, men tyckte aldrig att resten av Deportees repertoar var särskilt intressant och falsettsoulen i sagda låt tröttnade jag också snart på. På en skiva som medföljde ett nummer av Sonic fick jag dock höra den här geniala trollbrygden av vinterkall countrysoulpop och plötsligt kände jag hur de måste ha saknats mig ändå eftersom det kändes så tryggt i magen igen.

5. The Pains of Being Pure at Heart – This Love is Fucking Right!
Jesus & Mary Chain har inspirerat en och annan artist genom åren men sällan lika tydligt eller med lika fantastiskt resultat som i fallet The Pains of Being Pure at Heart. Det är hookig janglepop inbäddad i den varmaste mur av gitarr-dist man kan tänka sig och sångaren Kip Berman låter så hungrig och har samtidigt den där självklarheten i rösten som gör att det känns som att man hört varje låt förut.

4. Skansros – Solljus
Förra årets näst bästa låt utnämnde jag Drömmen om Skansros till. Solljus är inte långt därifrån i år. Inledningen med ett ensamt piano och sen Felix Anderssons röst som återigen tar oss genom ett veritabelt opus om att vara liten och samtidigt uppleva hopplöshet och passion. I just Solljus står bandet utan de sedvanliga rockabillyinfluenserna vilket får texten att lysa igenom ännu klarare. I februari när singeln kom ut skrev jag att raderna "ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam/ ensam när den lös" drabbade mig lika hårt som Morrisseys bästa alster och nu tio månader senare så står jag fortfarande orubbligt fast vid de orden.

3. Kent – Vals för Satan (din vän pessimisten)
Jag tyckte att Tillbaka till samtiden hade sina stunder men den var aldrig i närheten av Du och jag Döden. När bandet så släppte ifrån sig Röd så stod det snart klart att vi hade att göra med ett mästerverk. Minus den hopplöst vidriga kyrkopsalmen som inleder skivan. Den låtsas jag fortfarande inte om. Vals för Satan (din vän pessimisten) är en lika stark anthem som Mannen i den vita hatten (16 år senare) eller 747 och den kommer inte ens sist på skivan. Där hittar vi nämligen ytterligare ett paradnummer - Det finns inga ord - men det är trots allt den här superbt producerade glitterbollen som lyser starkast på Kents andra synthplatta.

2. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore
I'm Throwing My Arms Around Paris är helt fantastisk ("only stone and steel accept my love") men det är ändå den här långsamt växande brandfacklan som har ekat mest i mina hörlurar och högtalare i år. Det kan till och med vara den låt som jag lyssnat allra mest på. Jerry Finn, som i och med Years of Refusal producerade sin sista skiva innan han dog, lyfter fram Morrisseys röst på precis rätt sätt och även om det som pågår i bakgrunden skulle kunna kallas muskelrock så tar det aldrig över utan Morrissey tillåts att ensam regera genom hela låten. Och som han gör det. Vive la roi!

1. Pet Shop Boys – The Way it Used to Be
Världens bästa band kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till den perfektion de uppvisade på albumen Behaviour och Very kring 1990-talets början men med Yes visade de i alla fall att de som alltid fortsätter att skriva världens bästa poplåtar och ständigt blanda högt med lågt. Tjajkovskijs Nötknäpparen ligger till grund för All Over the World medan Kate Moss och Pete Dohertys förhållande sägs vara inspirationen för underbara Pandemonium. Det var dock svarta och bittert tillbakablickande The Way it Used to Be som blev 2009 års bästa låt för mig. Precis som i Being Boring och You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk är det spänningen mellan de vackra minnena och den bittra verkligheten som ger låten dess fantastiska atmosfär, och att bara nämnas i samma mening som de låtarna är nog för att jag utan tvekan utnämner The Way it Used to Be till den bästa låten 2009.

Recension: Snabba cash

Jag har inte läst Jens Lapidus bok så jag hade ingen aning om vad Snabba cash handlade om när jag först hörde talas om filmen. När det så började pratas om knarklangning bland stekare i överklassmiljö och shootouts med jugoslavisk maffia växte väl inte direkt mina förväntningar på denna svenska gangsterhistoria. Jag har förstått att vissa saker skiljer sig mellan filmen och boken och vet inte alls om Jens Lapidus är nöjd med filmatiseringen, men om han inte är det är han lika korkad som Stephen King när han uttryckte sitt missnöjde med Kubricks The Shining.

Historien kretsar kring JW (Joel Kinnaman), en norrlänning som läser på Handels i Stockholm och försöker smälta in bland människor med pengar genom att se ut och agera som dem trots att han egentligen inte har råd. För att ha råd med sina dyra vanor kör han svarttaxi på nätterna och skriver tentor åt klasskamrater som inte orkar göra det själva. När han blir erbjuden 20 000 för en körning tackar han ja trots att han inser att det rör sig om något olagligt och snart är han indragen i något han inte kan ta sig ur. På vägen möter han Jorge (Matias Padin) och Mrado (Dragomir Mrsic) som båda också vill göra stora pengar på knarket för att kunna sörja för sina familjer.

Det första som slår mig med Snabba cash är att Daniel Espinosa inte heller tycks gilla svenska snutfilmer. Filmen lägger mycket fokus på huvudpersonernas snåriga privatliv liksom Beck- och Wallanderfilmerna men skillnaden är att det här hela tiden finns nerv och angelägenhet i dessa scener. Det är effektivt filmat utan att bli tråkigt och skådespeleriet håller överlag en så hög klass att man inte kan låta bli att känna sig stolt. Karaktärernas ihoptrasslade livsöden blir inte bara engagerande utan till och med trovärdiga, något som knappast är standard i den här typen av film. Varken bilden av den organiserade brottsligheten som gömmer sig i inrökta förortslägenheter och små internetkaféer eller den av den unga bakåktslickade överklassen känns fejkade eller överdrivna. Visst finns klichéerna där men dialogen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen mot det parodiska.

Visst visar regissören i sitt bildspråk och klippning på de två världarnas skillnader men tack vare främst Joel Kinnamans oerhört övertygande skådespelarinsats får man också inblick i de hålrum där de möter varandra, och där tycks de ligga precis intill. Det här gör också att filmen tacksamt nog slipper förvandlas till en Hollywoodpastisch med gängkrig och mängder av brutala mord. Här finns inga hitmen som stryper tjallare utan bara ett modernt relationsdrama med ett modernt uttryck och ett ypperligt och stämningsskapande soundtrack. Mer deep house än Morricone så att säga.

I jämförelse med det bästa genren har att erbjuda internationellt så står sig Snabba cash kanske inte lika bra, men filmen är ändå ett bevis på att man med ett bra manus och duktiga skådespelare kan göra riktigt hårdkokta och mörka historier som fungerar även i en svensk filmtradition.

Betyg: 4 av 5

Shout Out Louds - Fall Hard

För alla de som fortfarande inte slutat lyssna på Impossible. Shout Out Louds nya singel är pop i dess allra renaste form. En underbar låt och dessutom en supervacker video till. Left of Space gillar!