Lystring!

Okej alla ni som gör promos och trailers av alla de slag. Lyssna nu för jag har nåt viktigt att säga er! När Placebos tolkning av Kate Bushs "Running up that hill" användes för att illustrera början på en ny mörkare säsong av The O.C. så var den världens coolaste låt. När Daybreakers-trailern släpptes köpte jag också konceptet helt förbehållslöst. Nu däremot, kan man inte klicka sig förbi en enda jävla reklampaus utan att Brian Molko ska jämra sig medan Ica-Stig kollar sig i spegeln med bister uppsyn under sjukhusljus.. Nyss användes den dessutom inför säsongspremiären av Desperate Housewives samt i ett montage i ett av mina wrestlingprogram. Dags att lägga av nu. Marknaden är mättad, capiche? Förlåt? Ni behöver en ny stämningsfull dänga med åtminstone lite cred som bakgrundsspår till era små redigeringsövningar? Öh, jaha...ta...ta inledningsspåret på The xx-plattan då. Det är ju ganska coolt och svänger och är lite mörkt. Så. Något mer? Inte? Bra, då säger vi så.

Helvete!

Halvpålitliga Aftonbladet.se rapporterar (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6717543.ab) med referens till Cinema Source att Tobey Maguires roll i nya Spindelmannen-filmen kommer att fyllas av killen jag i en recension kallade Zac Efrons lillebror - Logan Lerman alias Percy Jackson.

Jag ber till Zeus att han hinner få några fler skådespelarlektioner under bältet innan inspelningarna startar för annars är det här ett jävla stort magpplask in the making. Det ryktas också om att Marc Webb ska stå bakom kameran och han gjorde som bekant ett fint jobb med charmiga indierullen (500) Days of Summer så det beslutet är jag mer okej med. Visst, han är rätt oprövad i större sammanhang men det var trots allt Christopher Nolan också när han gjorde Batman Begins och den är ju rent fantastisk, och dess uppföljare är som bekant en av 2000-talets bästa filmer.

Recension: Alice i underlandet

Det är svårt att inte se Alice i underlandet som en sorts giganternas kamp. Det lär säkerligen ha skrikits en del i mötena mellan Disney, som står bakom filmen, och dess regissör Tim Burton. För honom måste projektet från början framstått som en våt dröm. En chans att leva ut alla sina visuella fantasier med storfilmsbudget och dessutom i 3D med en stor dos absurd humor strösslat ovanpå. Han hade säkert redan gett Danny Elfman jobbet att tonsätta Johnny Depps fullständigt galna monologer och excentriska rörelseschema. Men då kommer Disney in med några små kretaiva direktiv och fighten är i full gång. För hur bländande vacker den här filmen än är, och hur härligt galen Depps hattmakare är, så går det inte att komma från att den har kompromiss tatuerat i pannan.

"Vad menar du med mer som Narnia?" säger Tim Burton i min fantasi irriterat till studiofolket. "Vadå, ska jag slänga in några gamla profetior, ett magiskt svärd, svulstiga krigsscener och Christopher Lee kanske?" Sen skrattar han åt sitt fåniga förslag. "Exakt så!" svarar Disneys representant och nickar ivrigt så att Musse Pigg-öronen han har på huvudet till sin grå kostym vickar frenetiskt. "Och se till att göra karaktärerna antingen goda eller onda. Ambivalens funkar inte på vår publik. Folk fick ju för tusan mardrömmar av den leende katten i den gamla tecknade filmen. "Okej då, men då får jag ha med precis så mycket stora svampar och slingriga träd som jag vill. Och min frus huvud ska vara jättestort!" "Visst, visst." Så där fortsätter tyvärr konversationen i mitt huvud ett tag till.

Alice i underlandet är ett vackert matinéäventyr som är fullkomligt inbäddat i Tim Burtons omisskännliga estetik. Han har dessutom hittat ett riktigt fynd till huvudrollsinnehavare i Mia Wasikowska och resten av ensemblen levererar precis som väntat. Att man då ska behöva dras med en rätt trist historia om ödets makter och jakten på ett legendariskt svärd gör att jag mest sitter och njuter av alla ljuvliga fantasifigurer som figurerar runtomkring själva handlingen.

Vem vet? Det här är kanske exakt den film som regissören hade i åtanke redan från början. Och det är också alldeles för lätt att se jättekoncernen Disney som en pengamaskin som gärna spottar ur sig en ändlös ström av produkter skapade ur en och samma mall. Fast även om man bortser från hur det egentligen ligger till bakom kulisserna så är Alice inte det absurda och underbara mästerverk jag hade hoppats på. Det finns scener här som håller allt vad trailern lovade men som helhet skär det sig hela tiden alltför mycket, smakar alltför sött.

Batyg: 3,5 av 5

The essence of cool

Jag undviker uppsatsångest genom att äta nattmat och titta på en tv-klassiker från 2004. Första säsongen av 100 höjdare. Fint som snus men snart går det här inte längre. Nu kallar den framtida akademiska karriären på mig. Peace out, vänner!

Recension: Nine

Vissa projekt känns så bisarra att de knappt borde gå att göra. Men när Chicago-regissören Rob Marshall nu har gjort film av Broadwaymusikalen Nine som i sig bygger på Fellinis klassiska metafilm 8 1/2 (1963) om en regissör med skrivkramp så känns det i det närmaste naturligt. För Fellinis filmer låg ju alltid nära spektaklet och varietén i sitt uttryck, så varför inte gå hela vägen och göra musikal av det? Och själva musiken här är absolut inspirerad av både varieté och italienskt 1960-tal. Det är helt klart mer All That Jazz och Chicago än Moulin Rouge.

Daniel Day-Lewis gör som vanligt ett minst sagt intensivt intryck i huvudrollen som Guido Contini, omgiven av några av de största kvinnliga stjärnorna i världen. Judi Dench, Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, och Sophia Loren är inte direkt vanligt att se i samma film. Jag tycker det är kul att se att Marshall och Hollywood åter vågar satsa på att göra musikal av ett ämne som egentligen inte tycks lämpa sig särskilt väl för formatet. Här finns få kopplingar till musikvärlden, ingen episk förbjuden kärlekshistoria eller svulstig historisk bakgrund. Bara en man med ångest inför att ta ansvar och leva upp till omvärldens förväntningar om genialitet.

Dans- och musiknumren är vackra och även de svartvita tillbakablickarna till barndomen påminner väldigt mycket om det coola uttrycket hos Antonioni eller Visconti, men samtidigt kan det ibland kännas som att filmen inte riktigt lyfter. Det introverta temat kontrasterat mot det spektakulära i fantasisekvenserna är förvisso väl genomfört men det finns inga scener som i sig själva kan bli riktiga klassiker och Guidos lögndrivna flykt från sitt eget liv blir ibland väl klaustrofobisk.

Betyg: 3,5 av 5

Recension: Percy Jackson - kampen om åskviggen

Hollywood fortsätter att försöka hitta en ny Harry Potter eller Sagan om ringen. Med filmer som Guldkompassen, Eragon och Narnia i färskt minne har turen att filmatiseras kommit till ungdomsböckerna om Percy Jackson. Och även om det här absolut kan bli en hit bland ungdomar i sisådär tolvårsåldern så är det knappast nån ny Harry Potter vi har att göra med.

Alltså, premissen för det här äventyret är inte så dålig. De gamla grekiska gudarna är alltså de som faktiskt fortfarande bestämmer över Jorden, och de har en viss förkärlek för att förlusta sig med människor. Detta leder till att det föds en massa halvgudar som växer upp och tränas för att bli krigare och hjältar. Percy Jackson (Logan Lerman) själv är son till Poseidon, vilket tydligen är en stor grej eftersom det sällan föds halvgudar som är släkt med nån av "de tre stora" - Zeus, Poseidon och Hades. Huruvida det betyder att de är kyskare än de andra säger inte filmen, men den som kan sin mytologi kommer nog ändå ihåg att åtminstone Zeus var rätt slampig av sig. Percy själv vet inte om att han är en halvgud, så när hans stränga fröken förvandlas till ett flygande väsen med massa tänder och klor och anklagar honom för att ha stulit Zeus åskvigg blir han rätt förvånad. Det hela förklaras dock av en skäggig Pierce Brosnan i en rullstol som han senare visar sig behöva eftersom han egentligen är en kentaur med hästkropp. Percy Jackson - kampen om åskviggen är en film med så mycket logiska luckor och hål i historien att det ibland nästan blir löjligt. Det känns som Chris Columbus och Fox helt struntat i att bygga upp en grund med intressant bakgrundshistoria och trovärdiga karaktärer. Istället blir det till att trycka in hälften av alla monster som finns i den grekiska gudavärlden så att Percy och hans vänner har nåt att slåss mot. Döda en minotaur: check. Hugga huvudet av Medusa: check. Skjuta pilbåge på en hydra: check. Ni fattar.

Om det är Hollywoodstudiornas uppfattning att ungdomarna inte bryr sig om intressanta historier utan bara vill se matinévåld så skulle jag vilja komma med ett motbevis i form av Twilight och New Moon. Okej, många kanske går bara för att se Edwardss och Jacobs nakna överkroppar alternativt Bella regnblöt och med förföriskt halvöppen mun, men jag tror faktiskt att det är själva kärlekssagan och mytologin som lockar mest. Så för Percy Jackson räcker det inte med att huvudrollsinnehavaren ser ut som Zac Efrons lillebror. Det blir inte bättre för det. Hoppas uppföljaren har mer att komma med.

Betyg: 2 av 5