Meta-tv

Okej, så Seinfeld var kanske det finaste som gick på tv kring millennieskiftet, och finalavsnittet var i mitt tycke så smart och så väl genomfört att jag efter att ha sett det bara satt mållös hemma i tv-soffan och ville applådera. Många kritiker avskydde dock avsnittet, som slutar med att de fyra huvudkaraktärerna åker i fängelse eftersom de inte hjälpt en kille som blir rånad framför ögonen på dem. Istället filmar de det hela och droppar lustiga kommentarer och åker därför i finkan på grund av sitt ickeagerande, och på grund av vittnesmål om deras hemska beteenden lämnade av karaktärer från alla seriens nio säsonger.

Även om slutet var kontroversiellt och sågades på många håll så har alla skådespelarna i serien vägrat att göra ett återföreningsavsnitt eller en film à la Sex and the City. Därför är det så intressant när Larry Davids (en av skaparna och förlagan till seriens George) serie Curb Your Enthusiasm tar upp idén om en återförening. David, som spelar en version av sig själv i serien, vill få tillbaka sin exfru genom att låta henne få en stor roll i återföreningsavsnittet av Seinfeld och försöker därför i tur och ordning övertyga skådespelarna att det hela är en bra idé. Det hela leder givetvis till konflikter och underfundiga referenser, som när Jason Alexander som spelade George förklarar för Larry att karaktären är en hemsk skitstövel som ingen egentligen kan tycka om.

Hela grejen är intressant just för att humorn i Curb Your... är så nära Seinfeld man kan komma utan att vara Seinfeld. Och med tanke på seriernas uppenbara släktskap är det inte alls konstigt att det är just där som en fiktiv återförening kan vara möjlig, samtidigt som det käbblande över småsaker som kännetecknade dialogen mellan seriens karaktärer är exakt det som slutligen omöjliggör den även här. Det är nästan så jag får lite Charlie Kaufman-rysningar av det hela.

make tulips a new part of my masterplan

När jag i tisdags laddade ned det nya avsnittet av Heroes, världens bästa serie just nu, så skakade min hand. Jag skulle säga att det här beroendet är något jag inte tidigare upplevt med en TV-serie. Visst väntar jag på nya avsnitt av Lost också, en serie som verkligen ryckt upp sig den senaste tiden, men det är inte samma kroppsliga behov att få veta vad som händer. När säsongsfinalen av Heroes varit så borde jag sätta mig själv på avgiftning. Som tur är åker jag och Anna till Kina i den vevan så det kommer nog att gå bra trots allt.

Annars är det mest bakvänd dygnrytm och uppsatsskrivande just nu. Känner åtminstone att jag är på gång med den saken. Igår avslutade jag ett kapitel om oidipuskomplex, melankoli och könsroller vilket kändes bra och idag ska jag börja på det stora kapitlet om maskuliniteter och fader-son-förhållanden. Förlåt? Livet som pk akademiker? Jo fan, det är fint.

Spider-Man 3 var jag också och såg nyligen. Tänker inte skriva en lång recension här men gillade du de första två så kommer du gilla trean också, även om den är flera betygssnäpp under sina föregångare. Lite logiska luckor (vad undersöks egentligen i laboratoriet där Sandman skapas?), stressad plot i andra halvan av filmen och det underliga i att Sandman så fort han förvandlar sig till sand slutar prata och bara ryter som ett monster från Mumien drar ned helhetsintrycket men är man sugen på lite action så...

The Tough Alliance har ett nytt fint album ute förresten. Och imorgon så spelar detta fina band på en båt i Gbg. Samtidigt spelar Sista mannen på jorden på Synthklubben. Dilemma, dilemma. Låter som ett supernamn på en turné med Di leva och Daniel Lemma. Jag skulle dock inte gå eftersom jag inte gillar Di leva och Lemma hör till Sveriges tråkigaste artister.