Recension: Paranormal Activity

Det är i det närmaste omöjligt att inte jämföra den här filmen med The Blair Witch Project eftersom båda filmerna skrämmer på samma sätt; nämligen genom att försöka att vara så lite film som möjligt. I Blair Witch lurades publiken att tro att filmen var hopklippt av videoband som hittats i samband med att polisen undersökte försvinnandet av några unga amatörfilmare som gjorde en dokumentär. I Paranormal Activity är premissen istället att ett par vars hus hemsöks av något övernaturligt väsen skaffar en kamera för att få fram faktiska bevis. Det hela är lite som om de där "hemsökta hus"-programmen på TV4+ med skillnaden att något här faktiskt fastnar på band. Och att det är riktigt läskigt.

Paranormal Activity har inte direkt mycket till story, det handlar snarare om en stegring av situationen som råder från början. När små saker som en dörr som rör sig, eller ett mystiskt ljud uppfattas av kameran blir både hemsökta Katie (Katie Featherston) och hennes pojkvän Micah (Micah Sloat) till en början fascinerade, men det övergår snart till rädsla för henne medan han blir besatt av att fånga spöket på band och vägra låta sig skrämmas. Spänningen som uppstår i karaktärernas relation är, förutom spökerierna, det enda som leder filmen framåt.

Stilmässigt lånar filmen stundtals från Blair Witchs skakiga handkameraestetik och stundtals från pinsamma hemvideofilmer, men det blir som läskigast när kameran bara står stilla, när den blir ett öppet öga som bara betraktar och registrerar och publiken tvingas vänta på att det skrämmande ska hända. Paranormal Activity är ett mörkt kammarspel till lågbudgetskräck som skrämmer publiken genom att leka med genreförväntningar och enormt effektiv ljudmixning. Och stundtals är det också riktigt läskigt, så filmen lyckas helt klart med vad den förutsätter sig att göra.

Det är svårt att betygsätta en film som Paranormal Activity eftersom det inte finns mycket till drama.Kanske är det största problemet trots allt att känslan av närhet och vardag försvinner framför den stora skärmen i en biosalong. Hade man gömt sig bakom en pseudonym och lagt upp filmen som "doumentära" klipp på Youtube så tror jag att hade blivit ännu läskigare. Nu är man trots allt någonstans medveten om att det är på låtsas, "bara en film."

Det här är ingenting som kommer att dyka upp på min årsbästalista, men är man sugen på att bli rädd och tycker att de vanliga Hollywood-skräckisarna med framhoppande monster eller ett överflöd av inälvor mest är fåniga så är det här absolut värt att kolla upp.

Betyg: 3 av 5

Recension: Saw VI

"If it's Halloween, it must be Saw." Så (suck) lyder reklamsloganen för en av 2000-talets största skräckfilmsserier och således har Lionsgate även i år producerat ett nytt kapitel i serien om den cancersjuke seriemördaren Jigsaw (Tobin Bell) som sätter sina offer i situationer där de får välja mellan att dö eller göra sig själva djävulskt illa men undslippa med livet i behåll. Att Jigsaw varit död sedan den tredje delen är ingenting som tycks bekymra filmmakarna, men kanske borde man nu försöka marknadsföra hans efterträdare istället för att förlita sig på minnessekvenser och kvarlämnade meddelanden.

Det som verkligen sänker den här filmen är nämligen inte bristen på nytänkande utan den fruktansvärt träige Costas Mandylor som Jigsaws karaktärslöse lärjunge. Det finns ingen anspänning i karaktären som mest känns som en elak hantlangare från nån gammal maffiafilm. Det som hela tiden gjort Saw-filmerna intressanta är upplägget med en totalt cerebral mördare, en som bara betraktar medan offren får döma sig själva medan han själv oundvikligt kommer närmre och närmre döden. Mandylors korrumperade polis Hoffman känns mest som en mordkåt psykopat utan tillstymmelse till intressant bakgrundshistoria, åtminstone inte som filmen väljer att utforska.

När det gäller den politiska dimensionen av filmen, något som det snackats mycket om i förhandshypen, inskränker den sig till att mördarens offer denna gång är giriga bankirer och försäkringsdirektörer som ställs till svars för sin brist på medkänsla. Detta känns aningen gimmickartat. Att skräckfilm speglar sin samtids rädslor är ingenting nytt, och att ta livet av kapitalister i lågkonjunkturens USA känns mest som en marknadsföringsploj.

Ingenting är heller nytt under solen när det kommer till den tekniska biten. det är fortfarande samma korniga och gråbruna bilder, hetsiga klippning och återanvändande av material från de förra filmerna för att föra storyn vidare, vilket inte lär locka särskilt många nya fans till serien. De nya fällorna är dock ibland ganska finurliga och konceptet som sådant håller den här gången också även om det börjar kännas ansträngt utan Tobin Bells trots allt ganska ödmjuka och sårbara moralism att hänga upp morden på. Tortyrskräck utan vare sig hjärna eller hjärta är inte direkt något att slänga ut en hundring på.

Saw VII ska tydligen filmas i 3D. Kanske kan den tekniska uppdateringen ge serien en nytändning, annars kommer den här serien nämligen snart att vara lika död som dess antagonist.

Betyg: 1,5