Lystring!

Okej alla ni som gör promos och trailers av alla de slag. Lyssna nu för jag har nåt viktigt att säga er! När Placebos tolkning av Kate Bushs "Running up that hill" användes för att illustrera början på en ny mörkare säsong av The O.C. så var den världens coolaste låt. När Daybreakers-trailern släpptes köpte jag också konceptet helt förbehållslöst. Nu däremot, kan man inte klicka sig förbi en enda jävla reklampaus utan att Brian Molko ska jämra sig medan Ica-Stig kollar sig i spegeln med bister uppsyn under sjukhusljus.. Nyss användes den dessutom inför säsongspremiären av Desperate Housewives samt i ett montage i ett av mina wrestlingprogram. Dags att lägga av nu. Marknaden är mättad, capiche? Förlåt? Ni behöver en ny stämningsfull dänga med åtminstone lite cred som bakgrundsspår till era små redigeringsövningar? Öh, jaha...ta...ta inledningsspåret på The xx-plattan då. Det är ju ganska coolt och svänger och är lite mörkt. Så. Något mer? Inte? Bra, då säger vi så.

Owl City - Fireflies

Killen har en röst så sjukt likt Ben Gibbards att det är snudd på upphovsrättsbrott redan där. Att soundet dessutom skriker av både Postal Service och Death Cab gör det hela nästan stalker-läskigt. Owl City håller redan på att bli nästa stora elektropopgrej. Hoppa på tåget du med...

God's got a telegraph

Ren och skär glädje förtjänar ett blogginlägg och det här är en av världens bästa låtar och en video som är så fantastiskt cheesy att man smälter som mjölkchoklad i solen. När Andy McCluskey dansar, svänger sin gängliga kropp och pumpar med armarna (0:50), då går det inte att undvika att le.

The Teenagers "Homecoming"

Jag har tjatat hål i huvudet på mina vänner om den här låten ända sen min vän Johan spelade den för mig och den är fortfarande lika briljant. Det är en sorts ironisk, snuskig uppdatering av den gamla Grease-dängan "Summer Nights", med en amerikansk stendum cheerleader och oskuld som blir tokkär i sin långväga europeiska styvkusin som råkar vara på besök, medan han naturligtvis, europé som han är, bara är glad att få knulla henne. Refrängen där de båda karaktärerna sjunger mot varandra signalerar ganska perfekt vad det hela handlar om:

Han: I fucked my American cunt/
Hon: I loved my English romance/
Han: It was dirty, a dream came true
just like I like it, she's got nice tits/
Hon: it was perfect, a dream came true
just like a song by Blink 182/

Det faktum att sångarens engelska har en nästan komiskt överdriven fransk brytning gör hennes kommentar om en "english romance" så mycket roligare. Lägg sen till att låten är en riktigt mysig danspopdänga som fastnar i huvudet som tuggumi och vi har ett vinnande koncept. Upptäck det du med!

Årets låtar del 2

Fortsättningen så.

9. The Kid - Transient Dance
8. The Magnetic Fields - California Girls
7. M83 - Graveyard Girl
6. The Killers - Human

Och så topp 5.

5. Håkan Hellström - För en lång lång tid. Kanske Håkans bästa låt någonsin. Trummorna, tamburinen och handklappet, gitarrslingan precis i början. Och sen kommer pianot in och omringar lyssnaren fullkomligt. Sen sjunger Håkan "Du säger att du är stark/ att du vart igenom det här förut/ du kommer fortsätta/ finns inte mycket mer att säga nu" och jag lyssnar på det sätt som ytterst få artister kan få mig att göra, med örat tryckt mot bröstkorgen. "Så säg det/ och få det gjort/ det finns bara ett enda sätt/ att brinna upp".



4. Glasvegas - Geraldine. Och jag som var så glad, kom hem till Anna, sa jag hade hittat ett fantastiskt indieband. Bara veckor senare var Glasvegas allt annat än indie, Geraldine omsjöngs när någon hämtade ett pris på fotbollsgalan, Andres Lokko hyllade och bandet sålde ut sina Sverigedatum på bara minuter. Stadiumindiegitarrer och en text om gammal vardaglig välvilja och hjälpsamhet, sjungen med en klingande skotsk dialekt, med stolthet och angelägenhet i rösten.



3. Grand Archives - Torn Blue Foam Couch. Grand Archives album var antagligen det jag lyssnade mest på under hela året och den här låten, med sitt pampiga anslag, 60-talsdoftande harmonier är deras självklara mästerverk. När Seattlebandet Carissa's Wierd splittrades skapades snart två nya band som för mig representerar något av det absolut bästa som amerikansk indie har att erbjuda, och som också har många gemensamma nämnare i sina ljudbilder. Grand Archives är det ena, det andra är Band of Horses. Och även om Torn Blue Foam Couch inte blivit någon The Funeral (vilket jag tycker den hade förtjänat) så lovar det gott inför framtiden.



2. Skansros - Drömmen om Skansros. En svensk (göteborgsk) poplåt på över 8 minuter var det näst bästa som 2008 förde med sig musikmässigt. Att hålla min uppmärksamhet i ett järngrepp så länge är inte det lättaste, men rockabillygunget, start/stop-rytmen och den böljande sångmelodin är i det närmaste gudomliga. Men ärligt talat så tänkte jag knappt på allt det där första gången jag lyssnade, för i Drömmen om Skansros så är det texten som är det bankande hjärtat. Det börjar i barndomen (jag var/ en folkskygg pojk/ från en psykotisk familj) fortsätter upp i tonåren (när jag var 15 hade jag en vän/ den stavades p-e-r-s-i-e-n-n) och vidare genom livets vindlande besvikelser. Det här är en resa genom minnets labyrinter, en betraktelse över tid och förgänglighet som känns så angelägen att jag inte törs göra annat än att lyssna till Felix Andersson när han ställer upp det mest grandiosa popbygge jag hört sedan Band of Horses The Funeral. Och inte nog med det, han hinner också med att beskriva en kärleks- eller vänskapsrelation som mötet mellan Johnny Marr och Morrissey (och du sa/ "kalla mig Johnny/ så kallar jag dig Steven"/ och där någonstans/ gick jag ut genom dörren/ vi startade ett korståg mot allt som var fel/ så nu ses vi på andra sidan, mon frère), vars influenser på Skansros nog inte kan överskattas.

När man betraktar allt som faktiskt får plats i Drömmen om Skansros så är det kanske inte så konstigt att den behöver sina 8 minuter och 24 sekunder för att säga det.



Och så nummer 1. Robert Forster - Let Your Light In, Babe. Kanske är det så att stor konst ofta hör ihop med starka känslor. Det här var den enda låten jag grät till 2008. Här är dock sammanhanget allt, så jag måste ta lite tid att förklara omständigheterna till låten. Robert Forster och Grant McLennan var två australienska män som träffades på universitetet och startade bandet The Go-Betweens tillsammans. Under ett antal år gjorde de den mest glittrande och vackra gitarrpop på den här sidan The Smiths. De lyckades dock aldrig få till några mainstreamhits och splittrades i december 1989. Båda herrarna försökte sig på solokarriärer men ingen nådde några stora framgångar.
Så år 2000, efter att ha genomfört en spelning tillsammans för ett franskt musikmagasin, bestämde sig Forster och McLennan för att åter göra musik tillsammans, som The Go-Betweens. Musikpressen var intresserad även den här gången, men det var inte förrän 2005, med albumet Oceans Apart, som de lyckades nå försäljningsmässiga framgångar. Albumet kom att bli det sista de gjorde ihop.
I maj 2006 dog Grant McLennan i sömnen av en hjärtattack, 48 år gammal. Robert Forster bestämde sig kort därefter för att sluta som artist, när han inte länge kunde göra musik tillsammans med sin gamle vapendragare. Historien tar dock som tur är inte slut där. När Forster en dag hälsade på McLennans fru rotade han igenom de låtskisser som han hade skrivit inför det nya albumet som skulle börja spelas in då McLennan dog. Ibland dessa hittade han låten Demon Days, vilken han tyckte var bland det bästa vännen någonsin skrivit. Han bestämde sig för att spela in låten så att den inte skulle gå förlorad. Han ringde också in resten av The Go-Betweens, så att låten kunde göras som en tribut till Grant. Det slutade med att han spelade in en hel skiva, The Evangelist, som är lite av en mix mellan ett tribute-album och en konceptskiva om en missionär som försöker sprida sitt budskap i Australiens outback, onekligen en bra metafor för The Go-Betweens karriär.
Forster var alltid den litteräre i bandet, med små delvis mörka tonsatta historier snarare än McLennans ofta mer direkta ljusa poprefränger. I Let Your Light In, Babe möts de två för att för sista gången visa vad The Go-betweens handlande om. Historien är onekligen Forsters, det är en enkel liten sak om en man som tar hand om en kvinna och hennes barn, låter dem bo hos honom på inrådan av en dam i församlingen, Mrs Ella. Men refrängen hittade han bland McLennans anteckningar. Den är skriven som den enklaste av uppmaningar; att låta ljuset komma in. Att inte vara rädd. "Let your light in, babe. And don't you be afraid."
Det är som att Forster sjunger den för att försäkra Grant om att han inte glömmer. Men att han ändå kan se framåt. Och det var det absolut vackraste musikstycket i min värld 2008. Ett värdigt avslut för en av världens vackraste popgrupper, och ett partnerskap som förtjänar samma kärlek som de mer kända Lennon/McCartney, Simon/Garfunkel och Morrissey/Marr.

Årets låtar 2008

Varje blogg med självrespekt behöver någon typ av årslista, och eftersom den här bloggen nu tydligen återuppstått finner jag mig nödgad att förflytta mig ungefär en månad tillbaka i tiden för att ge er Left of Space ger: Årets låtar 2008. Så om ni inte har några frågor så går vi direkt in på listan:

20. Jenny Lewis - Sing a Song for Them
19. Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance with You
18. Elegant Machinery - Feel the Silence
17. Sad Day for Puppets - Last Night
16. Joel Alme - The Queen's Corner
15. Morrissey - That's How People Grow Up
14. Bon Iver - Lump Sum
13. Thermostatic - Make Believe
12. Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur
11. Cut Copy - Feel the Love
10. Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Självklart kan jag inte ge er hela listan på en gång. Det här är ju trots allt en filmblogg i första hand, så någon sorts dramaturgi måste vi ha.

make tulips a new part of my masterplan

När jag i tisdags laddade ned det nya avsnittet av Heroes, världens bästa serie just nu, så skakade min hand. Jag skulle säga att det här beroendet är något jag inte tidigare upplevt med en TV-serie. Visst väntar jag på nya avsnitt av Lost också, en serie som verkligen ryckt upp sig den senaste tiden, men det är inte samma kroppsliga behov att få veta vad som händer. När säsongsfinalen av Heroes varit så borde jag sätta mig själv på avgiftning. Som tur är åker jag och Anna till Kina i den vevan så det kommer nog att gå bra trots allt.

Annars är det mest bakvänd dygnrytm och uppsatsskrivande just nu. Känner åtminstone att jag är på gång med den saken. Igår avslutade jag ett kapitel om oidipuskomplex, melankoli och könsroller vilket kändes bra och idag ska jag börja på det stora kapitlet om maskuliniteter och fader-son-förhållanden. Förlåt? Livet som pk akademiker? Jo fan, det är fint.

Spider-Man 3 var jag också och såg nyligen. Tänker inte skriva en lång recension här men gillade du de första två så kommer du gilla trean också, även om den är flera betygssnäpp under sina föregångare. Lite logiska luckor (vad undersöks egentligen i laboratoriet där Sandman skapas?), stressad plot i andra halvan av filmen och det underliga i att Sandman så fort han förvandlar sig till sand slutar prata och bara ryter som ett monster från Mumien drar ned helhetsintrycket men är man sugen på lite action så...

The Tough Alliance har ett nytt fint album ute förresten. Och imorgon så spelar detta fina band på en båt i Gbg. Samtidigt spelar Sista mannen på jorden på Synthklubben. Dilemma, dilemma. Låter som ett supernamn på en turné med Di leva och Daniel Lemma. Jag skulle dock inte gå eftersom jag inte gillar Di leva och Lemma hör till Sveriges tråkigaste artister.