Recension: Alice i underlandet

Det är svårt att inte se Alice i underlandet som en sorts giganternas kamp. Det lär säkerligen ha skrikits en del i mötena mellan Disney, som står bakom filmen, och dess regissör Tim Burton. För honom måste projektet från början framstått som en våt dröm. En chans att leva ut alla sina visuella fantasier med storfilmsbudget och dessutom i 3D med en stor dos absurd humor strösslat ovanpå. Han hade säkert redan gett Danny Elfman jobbet att tonsätta Johnny Depps fullständigt galna monologer och excentriska rörelseschema. Men då kommer Disney in med några små kretaiva direktiv och fighten är i full gång. För hur bländande vacker den här filmen än är, och hur härligt galen Depps hattmakare är, så går det inte att komma från att den har kompromiss tatuerat i pannan.

"Vad menar du med mer som Narnia?" säger Tim Burton i min fantasi irriterat till studiofolket. "Vadå, ska jag slänga in några gamla profetior, ett magiskt svärd, svulstiga krigsscener och Christopher Lee kanske?" Sen skrattar han åt sitt fåniga förslag. "Exakt så!" svarar Disneys representant och nickar ivrigt så att Musse Pigg-öronen han har på huvudet till sin grå kostym vickar frenetiskt. "Och se till att göra karaktärerna antingen goda eller onda. Ambivalens funkar inte på vår publik. Folk fick ju för tusan mardrömmar av den leende katten i den gamla tecknade filmen. "Okej då, men då får jag ha med precis så mycket stora svampar och slingriga träd som jag vill. Och min frus huvud ska vara jättestort!" "Visst, visst." Så där fortsätter tyvärr konversationen i mitt huvud ett tag till.

Alice i underlandet är ett vackert matinéäventyr som är fullkomligt inbäddat i Tim Burtons omisskännliga estetik. Han har dessutom hittat ett riktigt fynd till huvudrollsinnehavare i Mia Wasikowska och resten av ensemblen levererar precis som väntat. Att man då ska behöva dras med en rätt trist historia om ödets makter och jakten på ett legendariskt svärd gör att jag mest sitter och njuter av alla ljuvliga fantasifigurer som figurerar runtomkring själva handlingen.

Vem vet? Det här är kanske exakt den film som regissören hade i åtanke redan från början. Och det är också alldeles för lätt att se jättekoncernen Disney som en pengamaskin som gärna spottar ur sig en ändlös ström av produkter skapade ur en och samma mall. Fast även om man bortser från hur det egentligen ligger till bakom kulisserna så är Alice inte det absurda och underbara mästerverk jag hade hoppats på. Det finns scener här som håller allt vad trailern lovade men som helhet skär det sig hela tiden alltför mycket, smakar alltför sött.

Batyg: 3,5 av 5

Recension: Nine

Vissa projekt känns så bisarra att de knappt borde gå att göra. Men när Chicago-regissören Rob Marshall nu har gjort film av Broadwaymusikalen Nine som i sig bygger på Fellinis klassiska metafilm 8 1/2 (1963) om en regissör med skrivkramp så känns det i det närmaste naturligt. För Fellinis filmer låg ju alltid nära spektaklet och varietén i sitt uttryck, så varför inte gå hela vägen och göra musikal av det? Och själva musiken här är absolut inspirerad av både varieté och italienskt 1960-tal. Det är helt klart mer All That Jazz och Chicago än Moulin Rouge.

Daniel Day-Lewis gör som vanligt ett minst sagt intensivt intryck i huvudrollen som Guido Contini, omgiven av några av de största kvinnliga stjärnorna i världen. Judi Dench, Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, och Sophia Loren är inte direkt vanligt att se i samma film. Jag tycker det är kul att se att Marshall och Hollywood åter vågar satsa på att göra musikal av ett ämne som egentligen inte tycks lämpa sig särskilt väl för formatet. Här finns få kopplingar till musikvärlden, ingen episk förbjuden kärlekshistoria eller svulstig historisk bakgrund. Bara en man med ångest inför att ta ansvar och leva upp till omvärldens förväntningar om genialitet.

Dans- och musiknumren är vackra och även de svartvita tillbakablickarna till barndomen påminner väldigt mycket om det coola uttrycket hos Antonioni eller Visconti, men samtidigt kan det ibland kännas som att filmen inte riktigt lyfter. Det introverta temat kontrasterat mot det spektakulära i fantasisekvenserna är förvisso väl genomfört men det finns inga scener som i sig själva kan bli riktiga klassiker och Guidos lögndrivna flykt från sitt eget liv blir ibland väl klaustrofobisk.

Betyg: 3,5 av 5

Recension: Percy Jackson - kampen om åskviggen

Hollywood fortsätter att försöka hitta en ny Harry Potter eller Sagan om ringen. Med filmer som Guldkompassen, Eragon och Narnia i färskt minne har turen att filmatiseras kommit till ungdomsböckerna om Percy Jackson. Och även om det här absolut kan bli en hit bland ungdomar i sisådär tolvårsåldern så är det knappast nån ny Harry Potter vi har att göra med.

Alltså, premissen för det här äventyret är inte så dålig. De gamla grekiska gudarna är alltså de som faktiskt fortfarande bestämmer över Jorden, och de har en viss förkärlek för att förlusta sig med människor. Detta leder till att det föds en massa halvgudar som växer upp och tränas för att bli krigare och hjältar. Percy Jackson (Logan Lerman) själv är son till Poseidon, vilket tydligen är en stor grej eftersom det sällan föds halvgudar som är släkt med nån av "de tre stora" - Zeus, Poseidon och Hades. Huruvida det betyder att de är kyskare än de andra säger inte filmen, men den som kan sin mytologi kommer nog ändå ihåg att åtminstone Zeus var rätt slampig av sig. Percy själv vet inte om att han är en halvgud, så när hans stränga fröken förvandlas till ett flygande väsen med massa tänder och klor och anklagar honom för att ha stulit Zeus åskvigg blir han rätt förvånad. Det hela förklaras dock av en skäggig Pierce Brosnan i en rullstol som han senare visar sig behöva eftersom han egentligen är en kentaur med hästkropp. Percy Jackson - kampen om åskviggen är en film med så mycket logiska luckor och hål i historien att det ibland nästan blir löjligt. Det känns som Chris Columbus och Fox helt struntat i att bygga upp en grund med intressant bakgrundshistoria och trovärdiga karaktärer. Istället blir det till att trycka in hälften av alla monster som finns i den grekiska gudavärlden så att Percy och hans vänner har nåt att slåss mot. Döda en minotaur: check. Hugga huvudet av Medusa: check. Skjuta pilbåge på en hydra: check. Ni fattar.

Om det är Hollywoodstudiornas uppfattning att ungdomarna inte bryr sig om intressanta historier utan bara vill se matinévåld så skulle jag vilja komma med ett motbevis i form av Twilight och New Moon. Okej, många kanske går bara för att se Edwardss och Jacobs nakna överkroppar alternativt Bella regnblöt och med förföriskt halvöppen mun, men jag tror faktiskt att det är själva kärlekssagan och mytologin som lockar mest. Så för Percy Jackson räcker det inte med att huvudrollsinnehavaren ser ut som Zac Efrons lillebror. Det blir inte bättre för det. Hoppas uppföljaren har mer att komma med.

Betyg: 2 av 5

Recension: Shutter Island

I Martin Scorseses nya film kan man inte tro sina ögon. Huvudkaraktären i Shutter Island, som bygger på Dennis Lehanes bok Patient 67, är nämligen en inte helt psykiskt stabil man som ska undersöka ett mystiskt försvinnande på ett ännu mer mystiskt mentalsjukhus där ingen verkar spela med öppna kort. Från första bildrutan står det klart att Scorsese lånar av både Hitchcock, film noir och modern skräckfilm för att bygga upp en stämning så tät att man allt som oftast sitter med andan i halsgropen. Om hans 2000-tal har karaktäriserats av en episk berättarstil som i vissa scener blir närgången och påträngande så är Shutter Island en fullkomlig renodling av det senare. Leonardo DiCaprios krigstraumatiserade, halvalkoholiserade, sorgtyngde och hallucinerande polis Teddy Daniels har inte direkt nån lätt uppgift i filmen, men som skådis levererar han sitt porträtt med en intensitet och pondus som till och med slår insatsen i Revolutionary Road (2008) på fingrarna.

Det allra mest framträdande berättargreppet är ett vi sett många gånger förut. Vi möter en huvudkaraktär som inte är säker på vad som är verkligt och inte, och eftersom platsen är ett mentalsjukhus ligger galenskapen hela tiden nära inpå, den lurar så att säga i väggarna. Och när det börjar lukta konspiration så måste Teddy börja fundera på om hans paranoia är befogad eller om den kommer att leda till att han själv hamnar i en av öns isoleringsceller. Jag vet att det kan låta klyschigt men Scorsese vet uppenbarligen vad han gör för det känns sällan överdrivet eller fånigt. Istället stiger spänningen kontinuerligt eftersom insatsen hela tiden ökar för Teddy, som givetvis är på ön med en personlig agenda som inte har något med en vanlig rymning att göra.

Ben Kingsley och Max von Sydow spelar Shutter Islands två ledande psykologer som med stenansikten och lugna röster fyller Teddy med tvivel, men är det en biroll som det kommer att pratas om så är det Michelle Williams som Teddys döda fru. När hon kommer till honom genom minnesbilder, drömmar och hallucinationer visar hon återigen, liksom i Brokeback Mountain (2005), att hon med relativt kort tid i bild kan skapa intressanta och känslomässigt trovärdiga karaktärer som känns allt annat än förutsägbara.

Martin Scorseses 2010-tal börjar på samma höga nivå som han i och med The Departed (2006) avslutade 2000-talet med. Shutter Island är en klaustrofobisk kalla kriget-thriller så effektiv att jag inte en enda gång under 138 minuter kände att jag ville klippa i filmen. En pärla. Gå och se den!

Betyg: 4,5 av 5

Recension: A Single Man/ En enda man

Tom Fords debut är en fröjd att titta på. Från den skarpa bilden av kalla krigets amerikanska 1960-tal till små filmiska effekter som att mättnadsgraden i färgen plötsligt ökar och skapar en varm och drömsk känsla är det uppenbart att trots att det är en debut så sitter det inte någon amatör i regissörsstolen. Och Colin Firth förtjänar verkligen både sitt Venedigpris och sin Oscarnominering. Han porträtt av den tidigare levnadsglade collegeprofessorn George Falconer som efter sin partners död blivit inåtvänd och cynisk är både subtilt och trovärdigt. Och de svartvita scenerna som blickar tillbaka på parets förhållande är små mästerverk i sig. Trots det går det inte att komma ifrån att filmen känns lite feg.

Det är inte så att jag hade tänkt mig att bara för att Ford stod bakom filmen så skulle den tvunget fokusera på stil eller arkitektur men något lite mer vågat när det beträffar estetiken hade jag nog tänkt mig. Inte ens i filmens centrala scener som behandlar kärlek och sex låter han det aldrig bli annat än pirrigt och drömskt. I filmens inledning får vi se Colin Firths nakna kropp glida genom vattnet men i resten av filmen är manskroppen precis lika osedd som i vanlig Hollywoodfilm. Där Brokeback Mountain (2005) visade en omöjlig manlig homosexualitet som både extremt hård och tystad men också mjuk och kärleksfull kommer man inte nära varken det gamla förhållandet eller förförelseleken i A Single Man. Och det är synd eftersom man verkligen bryr sig om Firths karaktär, likväl som Julianne Moores trasiga gestaltning av hans bästa vän. Å andra sidan så får skådespelarnas ögon spela en ännu större roll än vanligt. Här säger blickarna minst lika mycket som dialogen och det greppet är så väl genomfört att det bara är att applådera.

Det är ett beprövat berättargrepp att genom en enda dag få ett tvärsnitt av en karaktärs liv. I Sverige fick Mikael Persbrandt exempelvis mycket beröm för sin roll i Dag och natt (2004). När det används i A Single Man ger det känslan av ett liv som levs så total i skuggan av sorg att ingenting annat spelar någon roll. Det är en film fylld av melankoli och nostalgi, en till synes enkel historia om en man och hans brustna hjärta och saknaden efter en annan man. En enda.

Betyg: 4 av 5

Recension: Valentine's Day

I korthet: Garry Marshall försöker göra en sorts andlig uppföljare till Love Actually men misslyckas katastrofalt trots att han har halva Hollywood framför kameran plus ett beprövat recept på framgång - Julia Roberts. Som inte går att ta på något som helst allvar som hårdför armékapten stationerad i Irak och på väg hem på permission.

Det här är ett riktigt magplask där inte en enda av de många hopflätade historierna känns intressant med ett möjligt undantag i Anne Hathaways och Topher Graces lilla kontorsromans. Visst har vi även sett den förut (han blir chockad när han får reda på att hon säljer telefonsex på kvällarna) men den är tillräckligt mysig för att åtminstone få mig att le. Resten är antingen så smörigt uppenbara att de bara gör mig förbannad eller så ges de så lite tid till dramatisk uppbyggnad att man undrar om inte redigeraren satt och sov i klipprummet. Exempelvis är en historia ungefär så här: Varulvskillen från New Moon är ihop med en bimbotjej och man fattar inte varför han gillar henne men han gör uppenbarligen det ändå, och det är fint. Låter det fånigt? Det är vidrigt! Och allt detta ska jag behöva stå ut med bara för att filmaffischen ska kunna ståta med en rollista som ger studiodirektörer ekonomiskt kåtslag.

Snälla, gå inte och se det här. Det enda som är riktigt roligt är Julia Roberts metakommentar på frågan om hon någonsin shoppat på Rodeo Drive, samt när Queen Latifah råkar få ett samtal som egentligen var menat för Hathaways telefonsexförsäljare. Och båda de ögonblicken äger rum under eftertexterna. Ge mig en ny Notting Hill, en Pretty Woman, en Medan du sov eller en Fyra bröllop och en begravning. Jag upplever gärna Prom Night, Friday the 13th och Sunday, Bloody Sunday så länge jag slipper Valentine's Day.

Betyg: 1 av 5

Recension: Farsan

Med Farsan är Josef Fares tillbaka där han började. I Jalla jalla hade Torkel Peterssons karaktär problem med "dicken", i den nya filmen är han rädd att hans fru tycker han är för mesig. I Jalla jalla handlade familjepromblematiken om kärlek och arrangerade giftermål, i Farsan är det frågan om adoption. Jan Fares, Josefs riktiga farsa, spelar dock exakt samma karaktär som han gjorde i Fares debut och i viss mån också i Kopps. Och han är precis lika fantastiskt kul här. Med sin självsäkerhet och vetskapen om att han alltid har rätt, samt sin buffliga men ändå välvilliga attityd charmar han sig igenom hela filmen.

Det finns dock en lite paradoxal grej i hela Farsan-karaktären. Filmen är nämligen på många sätt en uppgörelse med omoderna maskulinitetsideal - där mannen framstår som omanlig om han inte kan få egna barn eller beter sig "överdrivet" känslosamt och närande - samtidigt som dess varme huvudkaraktär själv representerar just den sortens rätt obehagliga manlighet. Visst, på många sätt tvingas han anpassa sig till en mer modern syn på saker och ting men det märks ändå att Josef Fares ser upp även till dessa sidor hos sin far. Han gör humor av dem, men inte utan ett visst mått av romantiserande.

Efter Zozo och Leo trodde kanske de flesta att regissören hade gått ifrån den här sortens ganska enkla filmer som mest bara vill få oss att skratta åt dråpliga karaktärer, men jag är glad att återse den mer uppsluppna och lekfulla sidan hos Josef Fares eftersom Jalla jalla trots allt gav svensk film en välbehövlig blodinjektion när den kom. Med sin självklara ärlighet och distanslösa humor visade den att man kan göra charmig komedi i Sverige utan att det behöver bli buskis eller Svensson Svensson, och det lyckas även Farsan med. Så trots avsaknaden av nyskapande och ett rätt ambivalent förhållningssätt till sitt ämne är det skönt att återigen få skratta åt Josef Fares farsa.

Betyg: 3 av 5

Recension: An Education

Årets första riktiga mästerverk på svenska biografer är här. Visst, Till vildingarnas land förtjänar absolut att hyllas men något mästerverk är den inte. Relativt ohypad smyger sig istället An Education på mig och vägrar släppa taget. Denna lilla diamant till uppväxtdrama har ett så lätt tonfall och ett så välskrivet manus (signerat Nick Hornby) att jag bara känner mig fånig när jag ska kritisera filmen för att vara överdrivet nostalgisk eller för att hasta sig in i ett otillbörligt moraliserande mot slutet. Låt mig istället förklara min kärlek.

1961. Jenny (Carey Mulligan) är en 16-årig flicka som växer upp i en förort till London med stränga föräldrar som pressar henne hårt för att hon ska komma in på Oxford och få en riktig utbildning, så hon kan göra nåt av sitt liv. Jenny själv drömmer dock om Paris, Europas kulturella nervcentra. Hon lyssnar på Jacques Brel, läser Camus, röker cigarretter och slänger ur sig coola franska fraser så ofta hon bara kan. Hon läser om modern konst och förlorar sig i jazzen ända tills den stränga och urtrista fadern (Alfred Molina) säger åt henne att plugga latinläxan istället. Den hägrande drömmen ser dock ut att närma sig när en snygg och rik playboy (Peter Sarsgaard) med konstintresse börjar intressera sig för den pålästa och entusiastiska tonårsflickan och dessutom lyckas charma föräldrarna också. Snart är Jenny medbjuden på danser, restauranger och Parisresor, men hon tvingas även inse att hennes nyfunne man kanske inte har ett helt rent samvete. Och utbildningen i Oxford börjar kännas allt mer avlägsen och obetydlig.

Carey Mulligan är fullkomligt lysande i den här rollen. Hon lyckas balansera Jennys brådmogna uppträdande med en storögd naivism utan att några gester blir för stora. Möjligen haltar det till något fram mot slutet men för min del är det här en oscarsnominering som är klart välförtjänt. Alfred Molina och Peter Sarsgaard är också övertygande men det här är verkligen Mulligans film.

Perioden kring sextiotalets början presenteras på klassiskt sätt som en brytpunkt mellan två eror. Föräldragenerationen som med kriget i färskt minne vill få världen att hitta tillbaka till sin traditionella rytm och ungdomen som ser chansen att göra något helt nytt. Det är en komplicerad tid att vara ung i, samtidigt som där finns möjligheter som aldrig tidigare stått öppna. För mig är det kärnan i filmen, att fånga en värld som precis börjat snurra fortare. Nostalgin både mot det urbrittiska -tea time med kex i små tegelhus och skoluniformer i grått ylle - och mot sextiotalets kulturella explosion med dramatiskt mode, stora frisyrer, jazz och swing och existentialism lyser igenom överallt. Men det är hela tiden personligt hållet och drar aldrig iväg och blir spektakel. Danska regissören Lone Scherfig imponerade inte på mig med Italienska för nybörjare men med An Education så har hon övertygat mig som få andra kan.

Betyg: 5 av 5

Recension: Prinsessan och grodan

Mitt i 3D-hypen och de fantastiska framgångarna med Upp bestämmer sig Disney för att ta ett steg bakåt och göra en superklassisk handanimerad saga, en sån som jag fortfarande menar när jag använder ordet "disneyfilm". Här finns den klassiska kampen mellan ont och gott, vackra sångnummer och komiska djursidekicks med lustiga utseenden och röster. Det som är nytt den här gången är att historien utspelar sig i djupaste amerikanska Södern, i New Orleans, och att musiken därför är full av swing och atmosfären andas både jazz och voodoo. Det som det snackats mest om inför filmens premiär är dock att Disney äntligen satt en svart tjej i prinsessrollen, även om Tiana börjar filmen som dubbelarbetande, hunsad servitris med drömmar om en egen restaurang.

Själv tycker jag att uppståndelsen är lite väl stor kring just detta faktum. Jasmin i Alladin får väl ändå sägas vara arab, även om hennes hud ju ser misstänkt ljus ut, och Mulan och Pocahontas är ju inte heller några vita prinsesstereotyper. Men det är kul att se att Disney inte tappat tron på sin klassiska formel trots all Pixar-hype och för oss som växte upp med "gamla" Disney är det givetvis roligt även av nostalgiska skäl. Prinsessan och grodan är en småkul variant på ett beprövat koncept och har en hel del väldigt rörande och vackra scener, men någon ny Lejonkungen är det knappast. Det blir helt enkelt aldrig tillräckligt nervpirrande och spännande för det.

Betyg: 3 av 5

Recension: Till vildingarnas land

Spike Jonze har sagt om sin senaste film att han inte ville göra en barnfilm utan en film om barndom. Ett ganska klichéartat uttalande kan tyckas men sällan har det ekat lika sant som i fallet Till vildingarnas land. Den klassiska barnboken handlar om pojken Max som på grund av att han är så vild blir straffad med att gå till sängs utan middag. Med fantasins hjälp flyr dock sin egen tillvaro och hamnar så småningom i vildingarnas land där han kröns till kung. Denna lilla historia har blivit film på ett sätt som få hade kunnat förutspå. Åtminstone inte förrän det blev klart att Spike Jonze skulle reggisera. Visst finns kärnberättelsen fortfarande kvar och den speciella tecknarstilen har översatts till film på ett underbart sätt men i händerna på Jonze och manusförfattaren Dave Eggers har ursprungsmaterialet utvecklats till någonting otroligt vackert och samtidigt oroväckande.

I filmens värld är Max en pojke som lever med sin frånskilda och stressade mamma och en storasyster som hellre umgås med sina kompisar än med honom. Hans frustration och vilja att bli sedd går över i ilska när mamman bjuder hem en man på en dejt trots att hon inte tycks ha tid för honom. I fantasins värld flyr han i en båt till vildingarnas land. De stora monstren skrämmer honom först men han lyckas övertyga dem om att han är starkare än dem och blir krönt till deras kung under löften om att allt ska bli bra. Under sin tid som kung upptäcker han dock att det är svårt att vara alla vildingarna till lags och samtidigt vara en rättvis och klok härskare. Och om han inte sköter sig kan det gå illa. Vildingarna har nämligen för vana att äta upp sina kungligheter när de inte längre uppskattar deras beslut.

Jag vill verkligen ge en eloge till filmskaparna för att inte ha gjort filmen till vare sig Disney eller Tim Burton, utan gått en helt egen väg, särskilt när det gäller den visuella stilen. Varelserna ser helt fantastiska ut och både rörelser och ansiktsuttryck blir fullkomligt trovärdiga. Det är också häftigt att se att man verkligen gestaltar barn som komplexa personer med starka och motstridiga känslor som både människa och monster får visa upp i filmen. Både Max och vildingarna blir lätt frustrerade på dem de tycker om men vet inte hur de ska hantera sina känslor som istället kommer fram som destruktivt beteende. Ibland blir saker och ting fel och man får göra sitt bästa för att ställa saker och ting till rätta. De bepälsade vildingarna är oftast snälla och lekfulla men de har också vassa tänder och pratar när de blir arga om att äta upp Max, så det finns ingen varaktig trygghet att luta sig tillbaka mot. I en scen där en av vildingarna gömmer honom i sin mun kände jag själv hur obehaget kom smygande. Små barn som får se filmen kommer nog att kunna tycka sådana scener är riktigt läskiga samtidigt som det inte finns tillräckligt mycket slapstick eller annat som lockar till skratt för att balansera upp den stundtals allvarliga och mörka tonen.

Just på grund av de komplexa relationerna mellan karaktärerna får inte Max uppleva den där euforiska känslan av att faktiskt vara kung över allt och att få göra precis som han vill, åtminstone inte särskilt länge. Och den känslan tyckte åtminstone jag som barn om precis lika mycket som bilderna av de fantasifulla monstren. Istället ligger det en sorts sorgsenhet över Till vildingarnas land, och den plats som börjar som en flyktväg för Max är densamma som till sist får honom att längta hem igen. Så om man som jag älskade boken som barn kanske man inte får se det man hoppats på, men om man går in i salongen med ett öppet sinne så kan man få uppleva något helt annat som också känns i maggropen. Bara inte på samma sätt.

Betyg: 4 av 5

Recension: Daybreakers

Det händer oftare och oftare tycker jag, det här att trailern är bättre än filmen. Nu har det hänt igen. Och jag som hade sådana höga förväntningar på Daybreakers efter den där trailern. Ni vet - blågrå bilder av stål och glas, gula ögon, skarpa huggtänder och WIllem Defoe till Placebos underbart mörka tolkning av Running up that hill. Det verkade liksom vara en film som tog arvet från skräckfilmen på allvar men vågade binda ihop det hela med lika delar action och politisk thrillerhistoria och få det att fungera ändå. Nu är filmen släppt och jag kan med en suck konstatera att nej, det fungerade inte.

Det första problemet som Daybreakers släpar på är att fotot som man i början tycker är stämingsfullt och vackert efter en och en halv timme börjar kännas ensidigt och fantasilöst, vilket tyvärr också gäller handlingen. Visst finns det smarta scener där vi får se hur vardagen för världens invånare förändrats sen majoriteten av människorna blev vampyrer, med underjordiska gångar och UV-reflekterande filter på bilarna så att man kan kan köra även på dan, men man gör det väldigt lätt för sig när det gäller historien. Det är den lilla ensamma människan med moralisk kompass mot det stora onda företaget som för en gångs skull bokstavligt faktiskt suger ut människorna för att tjäna pengar utan att bry sig om de långsiktiga konsekvenserna förrän det redan är för sent.

Ethan Hawke gör sitt bästa för att vara en trovärdig empatisk hjältevampyr men är tyvärr precis lika endimensionell som Sam Neills kalkylerande ärkeskurk. Den stora behållningen är i så fall snarare Willem Defoes hårdföre vampyrdödare som droppar oneliners och citerar Elvis när han inte låter sitt hagelgevärsmonterade armborst sköta snacket.

Inte heller lyckas man skrämma publiken genom sina trötta försök med plötsligt infladdrande fladdermöss och höga ljud. Däremot är den delen av historien som handlar om vad som händer med de vampyrer som inte får människoblod både angelägen och intressant. Där lyckas Daybreakers engagera mig genom att tillföra genren en ny och väldigt obehaglig dimension.

Slutresultatet är dock inte tillräckligt fokuserat för att fungera hela vägen utan istället känns filmen ofta som att den står stilla och trampar vatten medan den samtidigt försöker tillfredsställa skräckfilmspubliken och titta på vampyrgenren från ett nytt perspektiv.

Betyg: 2 av 5

Recension: Snabba cash

Jag har inte läst Jens Lapidus bok så jag hade ingen aning om vad Snabba cash handlade om när jag först hörde talas om filmen. När det så började pratas om knarklangning bland stekare i överklassmiljö och shootouts med jugoslavisk maffia växte väl inte direkt mina förväntningar på denna svenska gangsterhistoria. Jag har förstått att vissa saker skiljer sig mellan filmen och boken och vet inte alls om Jens Lapidus är nöjd med filmatiseringen, men om han inte är det är han lika korkad som Stephen King när han uttryckte sitt missnöjde med Kubricks The Shining.

Historien kretsar kring JW (Joel Kinnaman), en norrlänning som läser på Handels i Stockholm och försöker smälta in bland människor med pengar genom att se ut och agera som dem trots att han egentligen inte har råd. För att ha råd med sina dyra vanor kör han svarttaxi på nätterna och skriver tentor åt klasskamrater som inte orkar göra det själva. När han blir erbjuden 20 000 för en körning tackar han ja trots att han inser att det rör sig om något olagligt och snart är han indragen i något han inte kan ta sig ur. På vägen möter han Jorge (Matias Padin) och Mrado (Dragomir Mrsic) som båda också vill göra stora pengar på knarket för att kunna sörja för sina familjer.

Det första som slår mig med Snabba cash är att Daniel Espinosa inte heller tycks gilla svenska snutfilmer. Filmen lägger mycket fokus på huvudpersonernas snåriga privatliv liksom Beck- och Wallanderfilmerna men skillnaden är att det här hela tiden finns nerv och angelägenhet i dessa scener. Det är effektivt filmat utan att bli tråkigt och skådespeleriet håller överlag en så hög klass att man inte kan låta bli att känna sig stolt. Karaktärernas ihoptrasslade livsöden blir inte bara engagerande utan till och med trovärdiga, något som knappast är standard i den här typen av film. Varken bilden av den organiserade brottsligheten som gömmer sig i inrökta förortslägenheter och små internetkaféer eller den av den unga bakåktslickade överklassen känns fejkade eller överdrivna. Visst finns klichéerna där men dialogen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen mot det parodiska.

Visst visar regissören i sitt bildspråk och klippning på de två världarnas skillnader men tack vare främst Joel Kinnamans oerhört övertygande skådespelarinsats får man också inblick i de hålrum där de möter varandra, och där tycks de ligga precis intill. Det här gör också att filmen tacksamt nog slipper förvandlas till en Hollywoodpastisch med gängkrig och mängder av brutala mord. Här finns inga hitmen som stryper tjallare utan bara ett modernt relationsdrama med ett modernt uttryck och ett ypperligt och stämningsskapande soundtrack. Mer deep house än Morricone så att säga.

I jämförelse med det bästa genren har att erbjuda internationellt så står sig Snabba cash kanske inte lika bra, men filmen är ändå ett bevis på att man med ett bra manus och duktiga skådespelare kan göra riktigt hårdkokta och mörka historier som fungerar även i en svensk filmtradition.

Betyg: 4 av 5

Recension: The Informant!

Varje gång Steven Soderbergh gör en ny film blir jag nyfiken. Den mannen kastar sig som ingen annan i Hollywood mellan högprofilerade mainstreamprojekt som Traffic eller Ocean's-filmerna och mindre filmer som nästan känns provocerande alternativa i jämförelse. Jag tänker på titlar som Schizopolis och Full Frontal som knappt någon märkte av över huvud taget. Och det trots att den senare hade både Julia Roberts och David Duchovny på omslaget. På den senaste tiden har hans kreativa frihet och förmåga att alltid hitta finansiering dock givit upphov till filmer som hamnar någonstans däremellan. De två Che-filmerna är exempelvis episka och känns ganska raka och enkla i stilen samtidigt som de har en Hollywoodstjärna i huvudrollen - som bara pratar spanska. Den amerikanska publiken är ökänt skeptisk till undertexter, något Soderbergh givetvis visste när han påbörjade projektet. Kompromisslöshet, helt enkelt. Hans senaste film The Informant! utspelar sig i den amerikanska företagsvärlden och är en blandning av svart komedi och spiondrama som stundtals känns förbryllande men hela tiden fascinerar.

Soderbergh berättar den sanna historien om Mark Whitacre (Matt Damon), en högt uppsatt tjänsteman som 1992 bestämmer sig för att exponera priskartellerna som hans företag, en jätte inom den amerikanska livsmedelsindustrin, är inblandat i. Han berättar om lögnerna och de hemliga mötena för två FBI-agenter som sedan får Whitacre att agera mullvad med gömda bandspelare och kameror. Allt för att samla tillräckligt med bevis för att kunna fälla cheferna. Det hela verkar gå som smort ända tills insatsen sätts i verket. Då visar det sig att Mark inte kunnat hålla allting hemligt och kanske till och med ljugit själv. Det som såg ut att vara klappat och klart för åklagarsidan visar sig vara en rätt snårig härva.

Den här filmen har promotats med bilder på en relativt fetlagd Matt Damon i företagsskjorta och med en pösig frisyr och en stor mustasch. Själva antitesen till Jason Bourne. Och det här är en typisk så kallad skådis-film, en fascinerande karaktärsstudie av en man som aldrig är vad han tycks vara. Sånt här brukar falla Oscarsjuryn i smaken, särskilt som Damon kroppsligen förändrats inför rollen. Så en nominering verkar inte vara helt omöjlig, och visst är han bra i rollen. Förutom Damons kroppshydda är det mest uppseendeväckande i den här filmen det stilistiska. Både musik och grafik i filmen känns som hämtade från 1970-talet trots att den utspelar sig 1992. Bokstäverna är i stora neonrosa typsnitt som påminner om blaxploitationfilmer och Marvin Hamlisch står bakom musiken. Samme Hamlisch som gjorde det berömda soundtracket till Blåsningen 1973. Ännu mer förvirrande är Damons voice-overs som förvisso ger oss en inblick i karaktärens psyke men som sällan handlar om något som filmen visar. Där finns ingen oro över den utsatta situationen eller reflektioner kring hans egen roll i det hela. Istället funderar han över potentiella smeknamn på FBI-agenterna, eller isbjörnars jakttekniker. Det hela känns mest absurt till en början men klarnar ju längre filmen går.

The Informant! berättar intressant om en av samtidens allvarligaste amerikanska rättsskandaler men kan inte sluta skratta åt sig själv. Jag kände hur jag själv satt och skruvade olustigt på mig när Mark Whitacres egna lögner uppdagades, men framåt slutet av filmen gick det helt enkelt inte att göra något annat än att skratta mitt i allt det svarta. Och då passar verkligen den absurda inramningen som Soderbergh och Hammlisch producerar. Samtidigt tappar man stundvis fart och nerv i filmen och trots att jag förstår att det är precis så regissören vill ha det kan jag inte låta bli att irritera mig på det.

Det här är knappast Soderberghs bästa film och det hade nog knappast någon väntat sig heller. Men precis som med bröderna Coen så är man villig att acceptera att inte alla hans filmer är svulstiga högprofilsprojekt (Hej James Cameron!) eller känns som "viktiga" filmer eftersom även de nördiga mellanfilmerna är så fasligt intressanta.

Betyg: 3 av 5

Recension: The Hurt Locker

Kathryn Bigelow må ha varit borta från biograferna sen halvusla u-båtsfilmen K-19: The widowmaker som kom 2002, men med The Hurt Locker är hon tillbaka med besked. Redan i filmens första scen bygger hon med små medel upp en stämning av stress och osäkerhet som slår de flesta andra krigsfilmer på fingrarna. Bombdesarmeringsenheten som står i fokus för handlingen står på en utrymd irakisk gata och måste hantera hotet om en möjlig explosion samtidigt som de hela tiden måste ha koll på omgivningen för att kunna upptäcka prickskyttar. Känslan av hetta, och överhängande panik är blytung men Bigelow tar sig tid att bygga upp hela scenen. Det hela utspelar sig nästan i realitd. Scenen är tio minuter lång, en evighet för en actionfilm, och man sitter på nålar hela tiden. För man vet ju att något kommer att hända. Såna är reglerna.

Just dynamiken är det absolut bästa i den här filmen. Det finns inga scener som exploderar i spektakel här. När det nervösa lugnet till slut exploderar i krigsscener så är det inte några blodiga massakrer det handlar om. Istället får vi se hur några få soldater tar skydd bakom sanddyner när de beskjuts och sen försöker lokalisera fienden och vänta på att den ska göra ett misstag. Det finns inget av varken Braveheart eller Rädda menige Ryan i The Hurt Locker. Det finns inga förlösande maskingevärsdueller i slowmotion. Bigelows uttryck är hela tiden närmare dokumentärfilmens än actiongenren, vilket också påverkar hur man uppfattar filmens historia. Det finns egentligen inget slutgiltigt uppdrag att utföra, ingen terrorledare att besegra. Våldet och osäkerheten är en del av vardagen och trots att filmen räknar ner dagarna tills männen får åka hem finns inget egentligt slut i sikte.

Bigelows film känns dock inte som något genomtänkt vänsterinlägg i den politiska debatten i USA, trots det inledande citatet om hur kriget blir en drog. Visst är huvudkaraktären en vårdslös hårding som hela tiden sätter sitt eget liv på spel för att klara att desarmera bomber och får en kick av det, men vi får också se hur soldaterna faktiskt hjälper till att skapa stabilitet i landet. Överlag är det väldigt befriande att karaktärerna inte delas upp i onda och goda utan snarare delar en omöjlig situation. Jeremy Renner som spelar huvudrollen som William James förutspås få ett stort genombrott efter den här filmen och hans karaktär växer verkligen genom hela filmen. Om han i början mest känns som en klassisk hård man med hjärtat på rätta stället är bilden av honom mot slutet av filmen mycket mer komplex. Det finns en scen med honom och hans son i hemmiljö i USA som definitivt får det att kännas olustigt i magen.

Det finns egentligen inte mycket som är riktigt dåligt med The Hurt Locker och det är kul att se att en film som började som en liten independentproduktion får bred biodistribution både i USA och Sverige. Kanske saknar jag ändå lite den där personliga närheten till karaktärerna som de mer svulstiga krigsfilmerna ofta levererar. För även om det finns scener med soldaterna i lägret och ett par känslomässiga dialoger dem emellan så känns dessa aldrig lika angelägna som skildringarna av det pågående kriget, tacksamt befriade från ideologiskt orerande.

Betyg: 4,5 av 5

Recension: Metropia

Först och främst: Att Tarik Salehs dystopiska vuxenanimation över huvud taget kan produceras och få biografdistribution i Sverige är ett riktigt glädjebesked. Att lite av alla filmpengar i Sverige faktiskt satsas på något som inte är polisfilm eller Helena Bergström-dramer, en film som dessutom saknar en regissör med ett känt namn som kvalitetsstämpel att luta sig tillbaka mot.

Metropia är genomgående en otroligt vacker film. Dess skildring av ett ständigt gråregnigt Europa efter klimatförändringarna, där alla ländernas tunnelbanesystem slagits ihop och styrs av en maktgalen megakoncern är fylld av vackra små detaljer som verkligen gör att filmen känns realistisk. Röstskådespelarna är också väldigt bra på att förmedla den vardagliga tristessen och uppgivenheten som genomsyrar karaktärerna. Framförallt Vincent Gallo (Buffalo '66) gör ett fantastiskt jobb som huvudkaraktären Roger som mot sin vilja blir indragen i en kamp mot det stora företaget och dess onde VD som inte längre nöjer sig med att övervaka folket, utan vill dessutom styra deras tankar.

Det är tyvärr i manuset det brister för den här filmen. För även om det finns en vilja i filmen att ta upp aktuella problem som miljöförstöring, övervakning och globalisering så sker det med enorm övertydlighet och på bekostnad av historien. Filmens amerikanske kapitalist ser exempelvis ut och pratar som den fete Texas-miljonären från The Simpsons vilket gör att han mest framstår som parodisk, medan tunnelbanemogulen Ivan Bahn snarast känns som en tråkig gammal Bond-skurk. När historien sedan tvingas brottas med en del logiska luckor som varför den flintskallige huvudpersonen använder mjällschampo (det låter som en liten bisak, men det är det inte) så är det svårt att helt köpa filmen.

Jag hoppas att den här filmen blir en dundersuccé. Jag hoppas att den lyckas bevisa att det finns en marknad för sånt här även utanför konstfilmscrowden. På så sätt kanske vi kan få se filmer som bygger vidare på det Metropia lyckas med och lär sig av de misstag som den trots allt lider av.

Betyg: 3,5 av 5.

Recension: Paranormal Activity

Det är i det närmaste omöjligt att inte jämföra den här filmen med The Blair Witch Project eftersom båda filmerna skrämmer på samma sätt; nämligen genom att försöka att vara så lite film som möjligt. I Blair Witch lurades publiken att tro att filmen var hopklippt av videoband som hittats i samband med att polisen undersökte försvinnandet av några unga amatörfilmare som gjorde en dokumentär. I Paranormal Activity är premissen istället att ett par vars hus hemsöks av något övernaturligt väsen skaffar en kamera för att få fram faktiska bevis. Det hela är lite som om de där "hemsökta hus"-programmen på TV4+ med skillnaden att något här faktiskt fastnar på band. Och att det är riktigt läskigt.

Paranormal Activity har inte direkt mycket till story, det handlar snarare om en stegring av situationen som råder från början. När små saker som en dörr som rör sig, eller ett mystiskt ljud uppfattas av kameran blir både hemsökta Katie (Katie Featherston) och hennes pojkvän Micah (Micah Sloat) till en början fascinerade, men det övergår snart till rädsla för henne medan han blir besatt av att fånga spöket på band och vägra låta sig skrämmas. Spänningen som uppstår i karaktärernas relation är, förutom spökerierna, det enda som leder filmen framåt.

Stilmässigt lånar filmen stundtals från Blair Witchs skakiga handkameraestetik och stundtals från pinsamma hemvideofilmer, men det blir som läskigast när kameran bara står stilla, när den blir ett öppet öga som bara betraktar och registrerar och publiken tvingas vänta på att det skrämmande ska hända. Paranormal Activity är ett mörkt kammarspel till lågbudgetskräck som skrämmer publiken genom att leka med genreförväntningar och enormt effektiv ljudmixning. Och stundtals är det också riktigt läskigt, så filmen lyckas helt klart med vad den förutsätter sig att göra.

Det är svårt att betygsätta en film som Paranormal Activity eftersom det inte finns mycket till drama.Kanske är det största problemet trots allt att känslan av närhet och vardag försvinner framför den stora skärmen i en biosalong. Hade man gömt sig bakom en pseudonym och lagt upp filmen som "doumentära" klipp på Youtube så tror jag att hade blivit ännu läskigare. Nu är man trots allt någonstans medveten om att det är på låtsas, "bara en film."

Det här är ingenting som kommer att dyka upp på min årsbästalista, men är man sugen på att bli rädd och tycker att de vanliga Hollywood-skräckisarna med framhoppande monster eller ett överflöd av inälvor mest är fåniga så är det här absolut värt att kolla upp.

Betyg: 3 av 5

Recension: Saw VI

"If it's Halloween, it must be Saw." Så (suck) lyder reklamsloganen för en av 2000-talets största skräckfilmsserier och således har Lionsgate även i år producerat ett nytt kapitel i serien om den cancersjuke seriemördaren Jigsaw (Tobin Bell) som sätter sina offer i situationer där de får välja mellan att dö eller göra sig själva djävulskt illa men undslippa med livet i behåll. Att Jigsaw varit död sedan den tredje delen är ingenting som tycks bekymra filmmakarna, men kanske borde man nu försöka marknadsföra hans efterträdare istället för att förlita sig på minnessekvenser och kvarlämnade meddelanden.

Det som verkligen sänker den här filmen är nämligen inte bristen på nytänkande utan den fruktansvärt träige Costas Mandylor som Jigsaws karaktärslöse lärjunge. Det finns ingen anspänning i karaktären som mest känns som en elak hantlangare från nån gammal maffiafilm. Det som hela tiden gjort Saw-filmerna intressanta är upplägget med en totalt cerebral mördare, en som bara betraktar medan offren får döma sig själva medan han själv oundvikligt kommer närmre och närmre döden. Mandylors korrumperade polis Hoffman känns mest som en mordkåt psykopat utan tillstymmelse till intressant bakgrundshistoria, åtminstone inte som filmen väljer att utforska.

När det gäller den politiska dimensionen av filmen, något som det snackats mycket om i förhandshypen, inskränker den sig till att mördarens offer denna gång är giriga bankirer och försäkringsdirektörer som ställs till svars för sin brist på medkänsla. Detta känns aningen gimmickartat. Att skräckfilm speglar sin samtids rädslor är ingenting nytt, och att ta livet av kapitalister i lågkonjunkturens USA känns mest som en marknadsföringsploj.

Ingenting är heller nytt under solen när det kommer till den tekniska biten. det är fortfarande samma korniga och gråbruna bilder, hetsiga klippning och återanvändande av material från de förra filmerna för att föra storyn vidare, vilket inte lär locka särskilt många nya fans till serien. De nya fällorna är dock ibland ganska finurliga och konceptet som sådant håller den här gången också även om det börjar kännas ansträngt utan Tobin Bells trots allt ganska ödmjuka och sårbara moralism att hänga upp morden på. Tortyrskräck utan vare sig hjärna eller hjärta är inte direkt något att slänga ut en hundring på.

Saw VII ska tydligen filmas i 3D. Kanske kan den tekniska uppdateringen ge serien en nytändning, annars kommer den här serien nämligen snart att vara lika död som dess antagonist.

Betyg: 1,5

Recension: (500) Days of Summer

Jag känner mig flera gånger irriterad under (500) Days of Summer. Det är egentligen inte filmens fel utan det faktum att jag känner mig som en del av en så klart avgränsad målgrupp. Den här filmen tycks verkligen gjord med mig i åtanke, skapad för att människor som jag ska betala för att gå och se den. Det stör lite att filmmakarna så väl vet vilka knappar de ska trycka på för att jag ska falla handlöst. För det gör jag nämligen. Det här kan jag inte värja mig mot. Den här filmen är en målsökande missil riktad mot hjärtat på dig, stadsbo, som spenderade dina missförstådda tonår gråtandes till brittisk indie. Som avgudar Bergman och Godard, som älskade Almost Famous och Juno. Som fortfarande är lite så där drömmande och fortfarande söker efter din rätta plats i tillvaron.

(500) Days of Summer är som Nick and Norah’s Infinite Playlist men med mer svärta, mer allvar, och med en stilig (och efter Mysterious Skin också indiekreddig) Joseph Gordon-Levitt och indiesöta-med-lugg-utan-att-vara-Hollywoodplastiga Zooey Deschanel i huvudrollerna som den kreative killen med det dödtrista kontorsjobbet på jakt efter Den Rätta, och den levnadsglada tjejen som bara vill ha kul och inte tror på evig kärlek. De har gjort killen till den romantiske också, eftersom de vet att publiken är full av genusmedvetna ungdomar. De beräknande jävlarna…

Trots allt det där jag nyss skrev vill jag dock påpeka att (500) Days of Summer faktiskt är en av årets absolut bästa kärleksfilmer och jag hoppas verkligen att ni inte missar den. Det är en smart och rolig film som hela tiden tar sina karaktärer och deras historia på största allvar. Visst, det finns en rätt fånig scen där Tom (Gordon-Levitt) glatt dansar runt med hela Los Angeles efter att han fått spendera natten med Summer (Deschanel) men filmen gör också en djupdykning i snårigheterna i ett modernt förhållande. Den går inte in för långa förklarande monologer utan låter miner och gester få bära många av de viktigaste scenerna, tillsammans med ett soundtrack som (givetvis) är helt lysande.

Filmen berättas via vad som först kan tyckas som slumpartade nedslag på olika ställen genom Tom och Summers förhållande, titelns 500 dagar, och metoden fungerar förvånansvärt bra. Genom att plötsligt klippa från ett gräl nånstans kring dag 300 till en dag mitt i förälskelsens början skapas en bitterljuv atmosfär och en spänning som håller i sig genom hela filmen.

Marc Webbs debutfilm kommer förmodligen inte att bli lika uppmärksammad som Juno, som ändå får sägas ha gått i bräschen för den här typen av indieflirtande dramakomedier, men det gör mig egentligen inte så mycket. Då får jag ju ha den mer för mig själv…

Betyg: 4 av 5

Recension: Zombieland

Genrebeteckningen zombiesplatteractionkomedi får en kanske främst att tänka på Peter Jacksons Braindead. Det är dessutom en riktigt bra jämförelse. Har man bara ett sjukt sinne för humor och kan tänka sig att ha överseende med bristen på en bra historia till förmån för komiska actionsekvenser och lite halvtaskiga skrämselförsök så kan man ha lika roligt framför den här filmen som framför Jacksons kultklassiker.

Den där zombievågen som tog fart i början av 2000-talet, nånstans runt 28 dagar senare börjar kännas ganska trött vid det här laget. Visst, vi har fått en hel del bra filmer som Zack Snyders Dawn of the Dead-remake men mycket har också varit hjärndött (ursäkta) skräp. Så starkt har suget efter kannibalistiska odöda varit, att gamle George Romero återigen satt sig i regissörsstolen, mer än 35 år efter Night of the Living Dead, och börjat spotta ur sig nya zombiefilmer.

Zombieland känns på samma gång som en ironisk kommentar och en kärleksfull hyllning till denna ganska enformiga genre. Det handlar som vanligt om en liten grupp människor i ett postapokalyptiskt USA som måste springa ifrån ändlösa horder av odöda med smutsiga kläder och blod kring munnen. Skillnaden är att människorna i Zombieland har fått tag på en hel del vapen och tycker det är rätt kul att använda dem. De delar till och med ut en utmärkelse för veckans bästa zombiemord. Det hela liknar ibland Xbox 360-spelet Dead Rising som mest går ut på att slakta zombies med olika fantasifulla tillhyggen.

Filmen lyckas vara både brutal och rolig större delen av sina 90 minuter och t.o.m. Woody Harrelsons vapengalne cowboykliché funkar hela vägen. Filmens unga garde levererar också, särskilt Abigail Breslin som slog igenom i Little Miss Sunshine. Fast den roligaste skådespelarinsatsen i Zombieland får ändå tillskrivas en av Hollywoods finest som gör en fenomenal cameo som sig själv. Vem det är tänker jag inte avslöja här, men ni kommer inte att bli besvikna. Kommer ni ihåg Tom Cruises rasande bolagspamp från Tropic Thunder? Det här är precis lika roligt.

Långfilmsdebuterande regissören Fleischer levererar komedin med säker hand men skräckelementen är långt ifrån övertygande. Det finns flera exempel på att det går att blanda dessa båda genrer på intressanta sätt, men i Zombieland känns regissören alltför mån om att folk ska ha kul för att han ska våga skrämma vettet ur dem. Det finns dock ett antal scener där det känns som en egen röst får bryta igenom, och som lovar gott inför framtida projekt. Den totala förstörelsen av en souvenirbutik blir en slow-motionbalett satt till klassisk musik, och när så den burleska splatterfesten når sitt klimax på ett klassiskt nöjesfält känns det som Fleischer hittat en bra avvägning mellan kul genrehomage och överdrivna dödsscener. Det är underhållande utan att bli slentrianparodiskt och jag lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Batyg: 3,5 av 5

Recension: Upp

Vill man vara cynisk kan man påstå att Pixar bara upprepar sig i sin nya film Upp (Up). Konceptet med det omaka radarparet känner man igen från tidigare filmer och man förlitar sig återigen på att den senaste animationstekniken ska få oss att uppleva wow-känslan från Toy Story. Som tur är finns det mycket mer i Upp än så. För även om bilderna stundtals slår knock på mig (exempelvis då huset för första gången lämnar marken och flyger genom staden) så har filmen en helt egen karaktär när det gäller design av både karaktärer och omgivningar, och historien om pensionären Carl Fredricksen som söker uppfylla en barndomsdröm genom att binda fast ballonger i sitt hus så att det flyger iväg blir så småningom till ett riktigt matinéäventyr i Sydamerikas djungler. Inte nån simpel efterapning av studions tidigare succéer.

Filmen kommer liksom Shrek och Superhjältarna att tilltala såväl vuxna som barn. Den balanserar skickligt mellan det sentimentala och det humoristiska i sin livsbejakande jakt på det stora äventyret. Ibland saknar jag den där otroliga spänningen som finns i Disneys allra bästa filmer, och musiken känns inte lika minnesvärd som i föregångaren Wall-E, men det här är fortfarande ett riktigt härligt och värmande äventyr. Det är dessutom ännu ett styrkebesked från Pixar, som förra året vann en välförtjänt Oscar för just Wall-E.

Tidigare i år premiärvisades Upp på Cannesfestivalen. Det var första gången som en animerad film förärades en sådan inbjudan – något som förstås också bidragit till de höga förväntningarna på filmen. Trots det har kritikerna unisont tagit emot den med öppna armar och jag sällar mig gärna till hyllningskören. Det här äventyret är nämligen en riktig guldklimp som skimrar till i höstmörket.

Filmen har svensk premiär den 16 oktober och går och se i både textad och dubbad version. Har man möjlighet ska man absolut gå och se filmen i 3D, för det finns mycket vackert att njuta av.

Betyg: 4 av 5