Kapitulation

Jag ger mig, Oskar Linnros. Jag kan inte avfärda dig en enda sekund till. Jag gillade aldrig Snook och tänkte att jag kunde låta bli att bry mig om dina soulpoppiga sologrejer också, att det inte var musik jag behövde. Från och med du erkänner jag att jag hade fel. Från och med du förstår jag att du har skrivit den bitterljuvaste svenska texten på mycket länge, och en av de allra vackraste. Första versen sätter en ton som trots drivet och glädjen i pianot och trummorna får det att klumpa sig i magen på mig:

står i din port / står bara still / för en minut sen var du min / en tredjedel av den jag var går hem / för en är krossad / en är din / det här är slutet på vår film

Och refrängen, den simpla refrängen som smälter ihop en människa med en tid, en epok i ens eget liv, flyter första gången förbi som om den vore en bisats. Det är den inte. Den kommer igen och igen och igen, den stannar kvar och den kommer antagligen till och med att kallas sommarplåga av vissa. Det är den inte. Den är en skymning över havet, grilldoft och rosévin, att snubbla hem från klubben klockan fyra på morgonen när solen går upp. Och det säger jag inte bara för att jag är svag för allting som refererar Morrissey, det säger jag för att svensk pop behöver det här. Jag behöver det här.

Så därför, Oskar, ger jag från och med du upp alla mina förutfattade meningar om dig och din musik. Från och med du skiter jag i huruvida resten av ditt album är tråkigt eller inte. Från och med du kapitulerar jag.

Årets låtar 2009

Kommer ni ihåg 2009? Det är klart ni gör. Jag vet att jag varit seg med att lägga upp det men här är nu min lista på de 20 bästa låtarna från förra året. Här finns också en länk till Spotify där man kan lyssna på de flesta av låtarna, och de låtar som inte finns på Spotify har blivit utbytta mot någon annan kanonlåt från förra året. Enjoy!

20. Julian Casablancas – 11^th Dimension
The Strokes frontman släppte eget och lät som New Order på sitt allra bästa discohumör, vilket gjorde saknaden efter det bandet klart lättare.

19. Wilco – You Never Know
De experimentella altcountry-rockarna följde upp finfina Sky Blue Sky med ett självbetitlat album och där hittade man den här raka och effektiva poppärlan med stämsång och stompigt piano.

18. Fibes, Oh Fibes (feat. Kim Wilde) – Run to You
Ett av mina absoluta hatband släppte pressbilder som såg ut som skitfula MQ-annonser och pratade om sin Toto-kärlek. Sen hade de dessutom mage att släppa ifrån sig en alldeles glittrande Kim Wilde-duett som var helt omöjlig att ens ogilla. Fan ta dem!

17. Neko Case – People Got a Lotta Nerve
Neko Case följde upp Fox Confessor Brings the Flood med ett poppigare album som inte riktigt höll samma klass som sin föregångare men i gengäld hade ett par riktigt hittiga låtar. "Yes, I know, that I'm a man, man, man, man, man, maneater/ but still you're surprised-prised-prised when I eat ya" sjunger hon på sitt allra ljuvaste vis och jag smälter.

16. Maps – I Dream of Crystal
Med bäcksvart elektropop med anthemambitioner imponerar man lätt på mig och Maps förstasingel från Turning the Mind är en uppsträckt knuten näve mot natthimlen.

15. Camera Obscura – My Maudlin Career
Albumet som helhet höll inte samma klass som bandets tidigare släpp men Tracyanne Campbells hjärta låg och blödde så ogenerat i denna mjuka smekning till melankolipop att jag bara var tvungen att lyssna på det om och om igen.

14. The Stills – Being Here
Det här bandet började sin karriär jämförda med både The Cure och The Strokes, men i det här muskelbygget låter de snarast som en blandning mellan Broder Daniel och U2.

13. Grand Archives – Silver Amongst the Gold
En av mina absoluta favoritlåtar förra året var Torn Blue Foam Couch. På uppföljaren till debuten fick vi ännu mer Beach Boys-harmonier och mustig americanapop som luktar mer Kalifornien än Seattle. Ingen låt var lika stark som Torn Blue... men den här ger mig ändå ett leende på läpparna varje gång jag lyssnar till den och påminner mig om en fantastisk spelning på Pustervik där hela publiken njöt av Stilla havsvinden som blåste genom skägg och flanellskjortor.

12. The Sound of Arrows – Into the Clouds
Bandet har fortfarande inte släppt en fullängdare ifrån sig men vem behöver det när alla deras singlar är små elektroniska presenter som smakar både tuggummi och dansgolv?

11. Engineers – Brighter as We Fall
Jag lyssnade en hel del på shoegazepop 2009 och blev inspirerad av utmärkta bloggen Shoegazeralive. Den här låten med sin episkt svepande melodi kommer jag dock särskilt ihåg eftersom jag värmde mig till den när jag satt fast i ett svinkallt vrak till buss som lagt av långt uppe i de bolivianska Anderna.

10. [ingenting] – Halleluja!
[ingenting] skulle kunna avfärdas som pretentiösa eller fåniga, och stundtals är jag mer än villig att hålla med men det är svårt att värja sig mot kraften i denna käftsmäll till väckelsemöte.

9. Lisa Hannigan – I Don’t Know
Den här låten tog mig helt oväntat med storm när jag första gången hörde den i ett avsnitt av The Colbert Report. Damien Rices exflickvän låter inte helt oväntat som en klassisk singer/songwriter på sin deubtskiva Sea Sew men vem fan bryr sig om originalitet när det beprövade konceptet kan låta så här bra. Den nedtonat smattrande virveltrumman och en fiol som ständigt pockar på uppmärksamhet lyfter fram den vardagsromantiska texten om osäkerheten inför kärleken.

8. Editors – Papillon
Precis som Julian Casablancas och för den delen Kent och Lars Winnerbäck bestämde sig Editors för att byta ut de riviga gitarrerna som blivit deras signum mot mörka synthslingor och en tung elektronisk produktion. Slutresultatet spretar för mycket för min smak men Papillon är å andra sidan en riktig tour de force där Tom Smiths stämma låter precis lika auktoritär och lockande som i underbara Munich från debuten The Back Room

7. Bat For Lashes – Daniel
Jag hade aldrig hört talas om tjejen innan jag hörde den här låten men det stod ganska snart klart att hon måste injicerat Kate Bushs Hounds of Love direkt in i blodet eller nåt. Trots den övertydliga influensen var dock Daniel en av årets stora överraskningar för mig, och en av de låtar jag lyssnade allra mest på.

6. Deportees – When They Come
Jag gillade Arrest Me 'til it Hurts som fan när den kom, men tyckte aldrig att resten av Deportees repertoar var särskilt intressant och falsettsoulen i sagda låt tröttnade jag också snart på. På en skiva som medföljde ett nummer av Sonic fick jag dock höra den här geniala trollbrygden av vinterkall countrysoulpop och plötsligt kände jag hur de måste ha saknats mig ändå eftersom det kändes så tryggt i magen igen.

5. The Pains of Being Pure at Heart – This Love is Fucking Right!
Jesus & Mary Chain har inspirerat en och annan artist genom åren men sällan lika tydligt eller med lika fantastiskt resultat som i fallet The Pains of Being Pure at Heart. Det är hookig janglepop inbäddad i den varmaste mur av gitarr-dist man kan tänka sig och sångaren Kip Berman låter så hungrig och har samtidigt den där självklarheten i rösten som gör att det känns som att man hört varje låt förut.

4. Skansros – Solljus
Förra årets näst bästa låt utnämnde jag Drömmen om Skansros till. Solljus är inte långt därifrån i år. Inledningen med ett ensamt piano och sen Felix Anderssons röst som återigen tar oss genom ett veritabelt opus om att vara liten och samtidigt uppleva hopplöshet och passion. I just Solljus står bandet utan de sedvanliga rockabillyinfluenserna vilket får texten att lysa igenom ännu klarare. I februari när singeln kom ut skrev jag att raderna "ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam/ ensam när den lös" drabbade mig lika hårt som Morrisseys bästa alster och nu tio månader senare så står jag fortfarande orubbligt fast vid de orden.

3. Kent – Vals för Satan (din vän pessimisten)
Jag tyckte att Tillbaka till samtiden hade sina stunder men den var aldrig i närheten av Du och jag Döden. När bandet så släppte ifrån sig Röd så stod det snart klart att vi hade att göra med ett mästerverk. Minus den hopplöst vidriga kyrkopsalmen som inleder skivan. Den låtsas jag fortfarande inte om. Vals för Satan (din vän pessimisten) är en lika stark anthem som Mannen i den vita hatten (16 år senare) eller 747 och den kommer inte ens sist på skivan. Där hittar vi nämligen ytterligare ett paradnummer - Det finns inga ord - men det är trots allt den här superbt producerade glitterbollen som lyser starkast på Kents andra synthplatta.

2. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore
I'm Throwing My Arms Around Paris är helt fantastisk ("only stone and steel accept my love") men det är ändå den här långsamt växande brandfacklan som har ekat mest i mina hörlurar och högtalare i år. Det kan till och med vara den låt som jag lyssnat allra mest på. Jerry Finn, som i och med Years of Refusal producerade sin sista skiva innan han dog, lyfter fram Morrisseys röst på precis rätt sätt och även om det som pågår i bakgrunden skulle kunna kallas muskelrock så tar det aldrig över utan Morrissey tillåts att ensam regera genom hela låten. Och som han gör det. Vive la roi!

1. Pet Shop Boys – The Way it Used to Be
Världens bästa band kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till den perfektion de uppvisade på albumen Behaviour och Very kring 1990-talets början men med Yes visade de i alla fall att de som alltid fortsätter att skriva världens bästa poplåtar och ständigt blanda högt med lågt. Tjajkovskijs Nötknäpparen ligger till grund för All Over the World medan Kate Moss och Pete Dohertys förhållande sägs vara inspirationen för underbara Pandemonium. Det var dock svarta och bittert tillbakablickande The Way it Used to Be som blev 2009 års bästa låt för mig. Precis som i Being Boring och You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk är det spänningen mellan de vackra minnena och den bittra verkligheten som ger låten dess fantastiska atmosfär, och att bara nämnas i samma mening som de låtarna är nog för att jag utan tvekan utnämner The Way it Used to Be till den bästa låten 2009.

Ljusglimt

Ett av Sveriges just nu bästa popband har släppt en ny singel. Jag skrev i en tidigare bloggpost om bandet Skansros, som i mitt tycke gjorde 2008 års näst bästa låt. Tja, det verkar som att de kommer att finnas på listan även 2009. Bandet har precis släppt en dubbel A-sidesingel (jobbigt ord på svenska, det där) med låtarna Vårsol och Solljus, och återigen är det både väldigt eget och lätt att hitta referenspunkter i, och Felix Anderssons röst står i mitten och låter både uppgiven och angelägen vilket föranleder ännu en referens till vår gemensamma husgud Morrissey. Det gör också de väldigt precisa textformuleringarna som i väldigt få ord lyckas måla upp en veritabel fresk av intryck:

"ovan vid att leva/ och med för stora fötter/ försökte jag ta ner solen/ kände mig så ensam när den lös"

De första raderna i citatet ovan drabbar mig precis lika hårt som mycket av det Manchestersonen fått ur sig under åren, och det vill inte säga lite i mitt fall. Således måste jag rekommendera att ni ser till att lägga vantarna på ett ex av singeln, om inte annat för att få det Wes Anderson-doftande* omslaget.

*Jag är medveten om att i princip alla målningar och mycket av de detaljer man förknippar med Andersons filmestetik skapas av hans bror Eric och kanske borde äran därmed gå till honom, men för mig är det minutiösa fotot och de utpräglade karaktärerna en viktigare del av denna estetik, och dessa är helt avhängiga Wes egen filmiska vision och således är det i slutändan hans namn mina doftreceptorer reagera på.

Kärlek är ett YouTube-klipp

Det första bandet jag någonsin förälskade mig i, en kärlek som bestått. Pet Shop Boys nya singel heter Love etc. och lovar gott inför nya albumet som släpps i mars.

På svenska

Jag har länge haft ett minst sagt svalt förhållande till svensk film, främst för att den är enkelspårig, tråkig och rädd att röra sig utanför polisfilmgenren som vi i och för sig är bra på, men som sällan ger filmupplevelser som stannar kvar även efter att man kommit ut från biografen. Jag har fortfarande inte mycket till övers för det svenska filmklimatet, men jag vill också ge beröm till dem som förtjänar det:

Roy Andersson, jag förstod inte storheten i Sånger från andra våningen men med Du levande har du gjort en film som inte bara skiljer sig från allt annat som görs i det här landet utan faktiskt gav mig något som ingen annan regissör i hela världen klarat av. Någonstans där, bland det bisarra och statiska, såg jag bilder av Sverige som jag kände igen och det brände skönt i bröstet.

Johan Kling, med Darling har du fångat någonting i samtiden som ofta framstår som undflyende och rörigt, med ett språk som känns äkta och avmätt på precis rätt sätt. Att du sedan skildrar det med en humor som aldrig känns elak och bilder som lyser av kallt stadsljus och mänsklig värme gör att min kyliga inställning till din film smälte bort innan ens den något onödiga historien om den stackars elektroingenjören tog fart.

Jesper Grandlandt, okej, du kom inte med någonting i år men Farväl Falkenberg var det enda svenska som på riktigt tog tag i mig förra året så du får också vara med.


Musik så. Jag tycker ibland att det finns för lite genuint bra svenska poptextförfattare men när jag nu sitter och tittar igenom skivor och musikmappar så inser jag att det allt finns en del människor där ute som ändå kan det här med det svenska språket. Både Lars Winnerbäck och Kent släppte vackra skivor den här hösten, och Säkert! och Vapnet håller länge än. Anna Järvinens debut är också riktigt bra. Tomas Andersson Wij har i och för sig inte gjort något riktigt perfekt sedan Stjärnorna i oss men jag har inte givit upp hoppet på att han snart ska hamna på något sunkigt stadshotell igen, där ett coverband återigen håller honom vaken så att han tvingas sätta sig och skriva en ny Blues från Sverige.

Två frågetecken är Trollhättans stoltheter Cirkus Miramar vars platta verkar vara lika lätt att få ut som Axl Roses evighetsprojekt Chinese Democracy, samt ett av mina absoluta favoritband i det här landet - Peggy Lejonhjärta. inte många tycktes hitta mästerverket Viskningar och rop som tog andan ur mig fullständigt när det kom. Bergman-referensen, de fantastiska melodierna och AB Stockholmshem. Åh, AB Stockholmshem, jag finner inga ord. Jag lånar några av dig:

"men här är trendsetdiktatur/ vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg /vi tar ett tåg hem över jul /runt granen viskas det om dialekt och attityd"

Melankoli och nostalgi i en perfekt kombination över janglegitarrer som är de vackraste jag hört på den här sidan Johnny Marr. Har ni inte lyssnat förut så gör det nu. Jag har svårt att se hur någon skulle kunna ångra sig. Jag har även hört att Franke snart ska släppa nytt och det kan ju knappast bli annat än makalöst. Allt annat vore en besvikelse. Allting blir uddlöst när det ställs mot dig, som de själva förklarade för alltför länge sedan. Kolla även in Tommy Eld på myspace och förvånas över att sådan musik som hans går att göra i det här landet. Svängig, avskalad elektronisk pop med en angelägenhet i texterna som få band eller artister kan rå på.


Litteratur: just nu läser jag Hjärnmänniskan av Gabriella Håkansson. En av Sveriges absolut främsta författare just nu. Hennes Operation B och Fallet Sandemann är allt du behöver för att konstatera att jag säger sanninngen.

Moment 22

Tekniksamhället är ibland både korkat och diskriminerande. Härom dagen skulle jag gå in på Halebop.se och spärra mitt kontantkort eftersom min telefon har varit borta en längre tid, något som min familj och mina vänner är högst medvetna om och rätt irriterade på. För att kunna komma in på mina sidor på halebop internetsite behöver man dock ett lösenord. Inget ont i det, men jag kom inte ihåg mitt eftersom jag inte varit inne på siten på över än ett år. När jag klickar på den hjälpsamma "glömt lösenord?"-knappen kommer dock en ruta upp som inte, vilket brukar vara brukligt, ber mig skriva i min emailadress utan istället ber mig om mitt mobilnummer så att lösenordet kan skickas dit på ett smart och säkert sätt. Och det är inte så att jag kan skriva i min flickväns mobilnummer och få koden dit, nej koden är ju som bekant knuten till mitt specifika nummer.
Det hela är lite som att bli bestulen på pass och plånbok i utlandet och bli ombedd att visa upp identitetshandlingar.
Nu har jag dock skickat iväg ett mail till Halebops kundtjänst som förhoppningsvis kan hjälpa mig att spärra kortet och skaffa mig ett nytt. Och ifall jag skulle glömma att kolla min email så är det okej eftersom jag också, som sista spiken i dumhetskistan, kommer att få ett SMS som bekräftar att jag fått svar.

Diskrimineringen så. När jag för ett par dagar sen fick mitt nya Mecenatkort gick jag in på deras hemsida för att med det medföljande lösenordet aktivera kortet. För min säkerhet hade man detta år dock lagt till en andra försvarslinje mot onda nätpirater och virus, så jag skulle få ett andra lösenord att aktivera kortet med, om jag bara ville vara så vänlig att skriva i mitt mobilnummer så jag kunde få ett SMS. Jaha, men om man inte har en mobiltelefon då? Som tur var kunde man i alla fall här låna Annas telefon en liten stund, men jag tycker ändå att det är lite irriterande att de bara förutsätter att alla studenter äger en sådan manick.

Just nu är Okkervil Rivers The Stage Names den skiva som går varmast i mina hörlurar. Amerikansk indierock när den är både klurig, litterär och melodiös. Vill också rekommendera Puddle City, Racing Lights av Windmill samt Intermission, en best of-platta med solomaterial som herrar Forster och Mclennan släppte tiden mellan det fantastiska bandet The Go-betweens uppbrott och återförening. Det är två superba skivor med mjuk gitarrpop som ger gåshud och värme i hjärtat. Vila i frid, Grant. Vi saknar dig!