Sonic 4

Jag var ju aldrig nån Sega-fanboy men hos alla gamla Mega Drive-frälsta, de som grät en stilla tår när det stod klart att Dreamcast skulle komma att bli det anrika företagets sista konsol, hos dem dunkar nog hjärtat lite extra hårt när de får se det här.

"Tillbaka till rötterna" har Sega sagt så många gånger när de försökt nylansera den blå igelkotten till snart vartenda format på marknaden. Den här gången verkar de dock mena allvar. De har nämligen satt en fyra efter namnet istället för nån fräsig undertitel och säger därmed att det här är den riktiga uppföljaren till Sonic 3 och en sådan har Sega inte råd att låta vara något annat än grym. Än är inte nyretron död alltså. Bionic Commando: Rearmed och Mega Man 9 var ju båda fantastiska, och New Super Mario Bros Wii lyckades dessutom att utveckla det klassiska Mario-konceptet i 2D ännu en bit. Än så länge har vi knappt sett nåt ur Sonic 4 men min gissning är att det kommer att vara tokmycket nostalgiserande utan att tillföra särskilt många nya element till spelandet. Sega måste faktiskt spela säkert med sin maskot nu. Något annat har de inte längre råd till.

Ett inlägg i terrorspelsdebatten

Tv-spelsvärlden skakas just nu av läckta scener ur ett av årets mest hypade spel, Infinity Wards Call of Duty: Modern Warfare 2 som visar hur spelaren för ett ögonblick får ikläda sig rollen av terrorist och skjuta oskyldiga civila för att uppnå sina mål. Aftonbladet intervjuar Sveriges ledande speljournalister i jakten på ett scoop men allihopa imponeras istället av Infinity Wards berättande som är tänkt att väcka avsky i spelaren, inte glädje över att äntligen få ha ihjäl lite av civilbefolkningen också nu när man blivit så trött på vanliga soldater.

Jag blir så förbannad när tidningarna lägger allt krut på att skapa chockrubriker istället för att lyfta fram det hela som en faktisk tv-spelsnyhet. Nåja, för oss som inte försöker sälja lösnummer med rubriker som "Spelet som lär dina barn att avrätta" eller "Nya terror-spelet på väg till Sverige" är Modern Warfare 2 istället intressant eftersom det utforskar nya berättarformer i spel genom att flytta fokus från den rent individuella upplevelsen och samtidigt ställer direkta frågor om skuld och moral. Naturligtvis är det inte första gången man i ett spel får spela som "skurkarna" och oskyldiga människor kunde man få poäng för att döda redan i Carmageddon men kanske är det första gången tekniken och spelberättandet nått långt nog att faktiskt få oss att känna faktisk avsky och medlidande gentemot de polygonstrukturer som målas upp på skärmen framför oss.

De flesta som följt tv-spelsjournalistiken vet att det blev okej att visa känslor inför ett tv-spel redan 1997 när Aeris dog i Squares Final Fantasy VII, men då var det i en helt annan kontext, i ett fantasy-äventyr där karaktärerna så tydligt var just karaktärer. Den här gången handlar det om ett fps med en grafisk profil som försöker återge någonting verklighetsnära, en massaker på oskyldiga människor där man som spelare själv håller i vapnet. Jag har själv sett scenen och kan bara hålla med om att det är starka bilder som väcker olust samtidigt som det är ett otroligt effektivt berättande. Det här är dock inte första gången serien använder originella berättarmetoder för att få fram budskapet om krigets ohygglighet, i det första Modern Warfare finns en scen där man som spelare sårad kryper omkring i en ökenstad nära en bomb som snart kommer att explodera, och det finns inget man kan göra för att överleva. Man kan inte klara "banan" på något annat sätt än att dö.

Till sist ska det också påpekas att Call of Duty: Modern Warfare 2 kommer att ha 18-årsgräns, att spelet låter en välja huruvida man vill spela terrorscenen över huvud taget och att man innan uppdraget varnas för att det kommer att innehålla scener som kan upplevas stötande.

Tv-spel är ett ungt medium som spelar stor roll i många ungas liv och således får det utstå mycket skit innan det får klassas som kultur. Scenen i Infinity Wards spel är i mitt tycke en nästan Haneke-liknande uppmaning att fundera över vad det faktiskt är som vi underhåller oss med, hur en massaker kan vara okej att njuta av medan en annan är någonting vederstyggligt. Genom att utveckla mediets berättarformer och vägra väja för kontrovers och självkritiska granskningar visar Infinity Ward att de tar både spel och spelare på allvar och jag hoppas att det är den insikten som dröjer sig kvar efter att mediastormen blåst över, och inte att företaget uppmanar till terrorism.

Om du är åtminstone 18 år och vill bilda dig en egen uppfattning om scenen så finns åtminstone för tillfället en video upplagd här.

Canabalt

Många bloggar har redan dreglat länge över Canabalt, själv upptäckte jag det genom Being Blogged, men jag vill ändå tipsa om det eftersom det i all sin enkelhet är ett fantastiskt litet plattformsspel med otrolig nerv och rytm, samt en atmosfär av allestädes hotande undergång. Det är den lilla människan mot det ofattbara hotet som ödelägger allting annat. Det är Cloverfield, The Mist och Världarnas krig möter Super Mario Bros. och det är grymt kul att spela, vilket man kan göra om man följer länken ovan. Snart i en iPhone nära dig.

Pandaland: nostalgitripp för indiekids

Vi har blivit ganska översvämmade av historier om indiespelrevolution och en svensk spelindustri i ropet det senaste året men en av de mest hypade studiorna, GRIN, gick nyss i konkurs och det var faktiskt ett bra tag sen det kom ett nytt Braid nu. Men bara för att vi slutar slå på stora revolutionstrumman och tuta i vår blågula föträfflighetsbasun betyder det inte att ingenting intressant händer. Efter flera års utveckling släpptes slutligen Pandaland tidigare i år, ett indiespel i mer än en bemärkelse. Grafikmässigt är det en Super Mario Bros.-klon vi har att göra med, om än med större sprites. Tyvärr är spelkontrollen inte lika gjuten som i Nintendos mästerverk, men Pandaland ska egentligen inte ses som ett försök att göra ett fantastiskt spel, utan som en subkulturell yttring som fullkomligen badar i nostalgi. I spelet spelar man som Amanda Panda, en indietjej från Södermalm som måste fightas mot all svennighet som invaderar hennes stadsdel. Hon måste spöa de silikonutrustade, solbrända brudarna på Nytorget, undvika att bli fotade av Bingo Remér på ölhaket Carmen och med alla medel få bort bratsen från Café String. Om Amanda blir skadad går hennes peppmätare ner och hon måste snabbt hitta folköl, cappucinos, blandband eller annat fint för att få upp peppen igen. Har hon riktig tur så dyker det upp ett par billiga kinaskor som gör henne både snabb och osårbar för ett tag.

Det hela är mycket kärleksfullt och har glimten i ögat, så dra på dig en gammal BD-tröja, måla en svart tår under ögonen och låtsas att kent inte släppt Vapen och ammunition och slukat all sin indiecred än. Nu är det inte längre bara USA:s kristna höger som släpper specialdesignade spel (googla Wisdom Trees Super Noah's Ark 3D och fundera på varför kyrkan inte tycks kunna locka dagens ungdom) utan mediet har utvecklats till att inbegripa såväl Pandalands begatellartade nostalgitripp som mer konstnärligt fascinerande spel som (också svenska) Blueberry Garden som vann ett fint indiespelpris för inte så länge sen.

Pandaland laddar du ner gratis på http://www.pandaland.nu och Blueberry Garden hittar du på http://eriksvedang.wordpress.com/blueberrygarden/. När det gäller Super Noah's Ark 3D så blir det nog svårare men det finns säkert på några obskyra emulatorsiter där ute. God jaktlycka!

Wii fit for fight

Idag markerar min kära Wii Fit minus 20 kilo sen jag började använda grunkan i maj, efter att först ha provat den hemma hos Markus och Johan. Det var de roliga spelen som fick mig hookad, yogan och muskelövningarna som gjort att jag fortsatt väga mig varenda dag och kämpa på med bantningen, påhejad av den käcka lilla avataren på tv-skärmen, vars storlek minskat i takt med att min egen kroppsliga storlek gjort det. Det känns lite typiskt men samtidigt helt rätt att den enda metod som fått mig att vilja banta över huvud taget kommer via ett tv-spel. Där har du det nya digitala mediesamhället. Ärligt talat, joggarna utomhus för tillfället ser så frusna ut i sina tajta kläder att jag nästan tycker synd om dem. Och att gå till gymmet är alltid ett projekt. Samt dyrt. Och valhallabadet ligger sorgligt långt ifrån Majorna. Så jag håller mig till min lilla vita balansbräda, trots den skepticism som de flesta över 35 utstrålar när jag säger att ja, min motivation kommer från att varje dag spela tv-spel en stund. Och svettas på köpet.

Polygonbaserad törstsläckare

I mitt tycke är Coca-cola en av de mest centrala kultursymboler vi har, ett av världens allra starkaste varumärken. På grund av detta brukar det också kännas som ett företag som inte tar särskilt många risker, vilket Pepsi som bekant brukar utnyttja genom att marknadsföra sig som lite mer edgy, ungdomliga, coola. Därför blev jag så glad när jag såg den nya Coke-reklamen på bio för någon vecka sedan. Man skapar en TV-spelsliknande (läs: GTA) miljö komplett med ett gränssnitt med karta i skärmens nedre högra hörn. Som medievana åskådare vet vi på ett ungefär vad den här sortens spel handlar om, så när bilen stannar utanför en liten butik och en hård kille i skinnjacka och solglasögon kliver ur så kan man ana att det är trubbel på gång. Den polygonuppbyggde killen går in i affären, dricker en cola direkt ur kylen varpå expediten räcker upp händerna. Men killen drar inte fram ett vapen, han betalar sin cola och går ut. Väl ute på gatan stannar han en annan bil på klassiskt GTA-manér och smäller upp dörren. Men istället för att kasta ut föraren och köra iväg så ger han honom en cola och skålar med honom. Och så fortsätter det. Killen går runt och gör goda gärningar, himlen går från mörkt grå till ljust lilarosa och en låt om att sprida kärlek börjar plinga i bakgrunden. Fantastiskt.

Coca-cola använder sig av ett formspråk som ligger mitt i mainstreamfåran men som fram tills nu varit i det närmaste outnyttjad mark. Genom att leka med TV-spelens konventioner av våldsamt och destruktivt beteende görs vi också medvetna om att dessa konventioner existerar och att vi som åskådare har vissa förväntningar på genren och mediet. Således är det bara dumt att försöka måla upp TV-spelen som en marginaliserad kulturform som utövas av nördar och framtida mördare. Om inte annat så får det oss kanske att förstå precis hupass mediemedvetna vi egentligen är. Och en stor eloge till det ansiktslösa, ondskefulla, multinationella utsugarföretaget som äntligen börjat tala till oss som växte upp med TV-spelen som en viktig del i våra liv. Cheers!