Recension: Prinsessan och grodan

Mitt i 3D-hypen och de fantastiska framgångarna med Upp bestämmer sig Disney för att ta ett steg bakåt och göra en superklassisk handanimerad saga, en sån som jag fortfarande menar när jag använder ordet "disneyfilm". Här finns den klassiska kampen mellan ont och gott, vackra sångnummer och komiska djursidekicks med lustiga utseenden och röster. Det som är nytt den här gången är att historien utspelar sig i djupaste amerikanska Södern, i New Orleans, och att musiken därför är full av swing och atmosfären andas både jazz och voodoo. Det som det snackats mest om inför filmens premiär är dock att Disney äntligen satt en svart tjej i prinsessrollen, även om Tiana börjar filmen som dubbelarbetande, hunsad servitris med drömmar om en egen restaurang.

Själv tycker jag att uppståndelsen är lite väl stor kring just detta faktum. Jasmin i Alladin får väl ändå sägas vara arab, även om hennes hud ju ser misstänkt ljus ut, och Mulan och Pocahontas är ju inte heller några vita prinsesstereotyper. Men det är kul att se att Disney inte tappat tron på sin klassiska formel trots all Pixar-hype och för oss som växte upp med "gamla" Disney är det givetvis roligt även av nostalgiska skäl. Prinsessan och grodan är en småkul variant på ett beprövat koncept och har en hel del väldigt rörande och vackra scener, men någon ny Lejonkungen är det knappast. Det blir helt enkelt aldrig tillräckligt nervpirrande och spännande för det.

Betyg: 3 av 5

Recension: Upp

Vill man vara cynisk kan man påstå att Pixar bara upprepar sig i sin nya film Upp (Up). Konceptet med det omaka radarparet känner man igen från tidigare filmer och man förlitar sig återigen på att den senaste animationstekniken ska få oss att uppleva wow-känslan från Toy Story. Som tur är finns det mycket mer i Upp än så. För även om bilderna stundtals slår knock på mig (exempelvis då huset för första gången lämnar marken och flyger genom staden) så har filmen en helt egen karaktär när det gäller design av både karaktärer och omgivningar, och historien om pensionären Carl Fredricksen som söker uppfylla en barndomsdröm genom att binda fast ballonger i sitt hus så att det flyger iväg blir så småningom till ett riktigt matinéäventyr i Sydamerikas djungler. Inte nån simpel efterapning av studions tidigare succéer.

Filmen kommer liksom Shrek och Superhjältarna att tilltala såväl vuxna som barn. Den balanserar skickligt mellan det sentimentala och det humoristiska i sin livsbejakande jakt på det stora äventyret. Ibland saknar jag den där otroliga spänningen som finns i Disneys allra bästa filmer, och musiken känns inte lika minnesvärd som i föregångaren Wall-E, men det här är fortfarande ett riktigt härligt och värmande äventyr. Det är dessutom ännu ett styrkebesked från Pixar, som förra året vann en välförtjänt Oscar för just Wall-E.

Tidigare i år premiärvisades Upp på Cannesfestivalen. Det var första gången som en animerad film förärades en sådan inbjudan – något som förstås också bidragit till de höga förväntningarna på filmen. Trots det har kritikerna unisont tagit emot den med öppna armar och jag sällar mig gärna till hyllningskören. Det här äventyret är nämligen en riktig guldklimp som skimrar till i höstmörket.

Filmen har svensk premiär den 16 oktober och går och se i både textad och dubbad version. Har man möjlighet ska man absolut gå och se filmen i 3D, för det finns mycket vackert att njuta av.

Betyg: 4 av 5