Årets svenska TV-ögonblick so far måste ändå vara Peter Apelgrens reaktion i kvällens På spåret, när han insåg att han bara skulle få fyra poäng på sin egen hemstad. Att få stå vid skampålen i ett av Sveriges största TV-program kan inte ha varit lätt men han lyckades ändå att inte enbart bli förbannad.

Historisk tv

Låt oss prata om David Lettermans erkännande. Låt oss prata om David Lettermans erkännande för igår skrev mannen tv-historia. Något mindre än det kan man knappast kalla det. För er som missat det så går historien ungefär så här: Letterman blir kontaktad av en man som påstår sig ha bevis för att pratshowvärden legat med kvinnor som jobbar för honom. Det visar sig att han talar sanning och kräver två miljoner dollar för att ligga lågt med informationen. Letterman kontaktar polisen som råder honom att skriva ut en falsk check till mannen som sedan åker fast när han försöker lösa in checken och åtalas för utpressning. För att mannen inte ska kunna sälja informationen eller utnyttja den på annat sätt går Dave ut i direktsändning, precis som vanligt, och frågar publiken om de vill höra en historia.

När Letterman sen sätter igång att lägga ut texten om ett skumt paket i baksätet på bilen, en man som säger sig veta att han gjort "terrible, terrible things" så väntar publiken hela tiden på den roliga poängen. Och han spelar lika säkert som någonsin i sina monologer på publikens förväntan om en poäng genom hela den tio minuter långa historien som han målar upp. Han försöker inte förneka eller bortförklara anklagelserna, istället erkänner han öppet att han visst legat med kvinnliga medarbetare, men han skjuter hela tiden in humoristiska poänger om den ganska bisarra situationen och omständigheterna kring den. Det är briljant. Publiken får skratta, Dave får bekänna, och sedan förlåter vi honom och dömer istället idioten som försökte tjäna pengar på att vädra någon annans smutsiga byk.

Sanningen är att jag aldrig sett något liknande. Letterman bygger upp dramaturgin, letar sig skickligt mellan sidospår men tappar aldrig tråden, utnyttjar de humoristiska poängerna men gömmer aldrig undan sin egen skuld eller sin ångerfullhet. Det är inte som Mickey Rourkes blödande hjärta som jag skrivit om tidigare, det här handlar om en man som rest sig över sin utsatta situation och har nu full och absolut kontroll. Vi ser en av tv-världens största ikoner använda sitt medium till sin egen fördel istället för att försöka ducka den storm av frågor som ändå snart skulle ansätta honom när mannen väl åtalas. Inte minst är det fantastisk tv som vrider sig som en mask bland genreförväntningarna. Vi vet inte längre vad det är vi tittar på, och just därför kan vi inte sluta.

Erkännandet kan du se här: http://www.youtube.com/watch?v=rbb2rKXIQu8

Kort och koncist

Jag måste bara ta ett par minuter och berätta hur exalterad jag blivit efter att ha kollat igenom den första säsongen av Lost. Än en gång är jag alltså ett år efter resten av den TV-intresserade världen, men det är inget jag sörjer. Det känns skönt att ha missat hypen, nu kunde jag t.o.m. efter några avsnitt erkänna att jag tyckte att serien kändes så där. Visst, premisserna var bra men formatet med tillbakablickar som hela tiden ska säga något om nuet kändes lite segt. Nu är det naturligtvis annat ljud i skällan. Efter ungefär halva säsongen börjar spänningen kicka igång på allvar, när känslan av Cast away-möter-Jurassic Park agt sig lite och J.J Abrams, precis som med Alias, tycks skapa något mer eget.

Det som varje gång slår mig är hur perfekt titelsekvensen är. Utan att blinka utnämner jag Losts titelsekvens till den bästa sedan...de som känner mig skulle tycka jag var alldeles för förutsägbar om jag skulle säga Twin Peaks, men åtminstone sedan Scrubs som också är en personlig favorit. Vad är det som är så himla fint med fyra vita bokstäver på snedden som kommer närmare och närmare åksådarens "point of view" för att till slut svischa förbi?

Först och främst är det extremt tydligt, en kvalitet som många titelsekvenser saknar på grund av deras snabba klipp och musik.
I Lost är det annorlunda. Bokstäverna är där och sedan faller man liksom bara in i dem, in i bilden. Men det som är allra finast är hur mycket av serien som speglas i enbart dessa få sekunder. Bokstäverna i seriens namn ligger som sagt inte parallellt med skärmens kanter utan blir mer och mer snea för var sekund som går, på samma sätt som serien blir mer och mer mystisk. Otydligheten i bokstäverna spär ytterligare på detta. Det är svårt att se tydligt vad som döljer sig i eller bakom dessa ändå välbekanta tecken.
Just på grund av hur ordet böjer sig så skapas hos tittaren ett slags ovanifrånperspektiv, som att det är vi som är på väg ned, inte bokstäverna som är på väg ut. Det är som att vi sitter i ett störtande flygplan. Det här skulle ju kunna vara helt slumpmässigt, kan man säga. Jag läser in för mycket i något som bara är. Okej, men låt mig försöka övertyga med ett argument till. Om vi nu ändå säger att det känns som att vi sitter i ett störtande plan, var är det då vi störtar? Jo, precis utanför kanten på bokstaven O som i och med ovanifrånperspektivet ser ut som en, just det - som en ö. Och var hittar vi det störtade planet i seriens första avsnitt? Vid strandkanten, exakt. Enkelt, inte särskilt påkostat, men helt briljant. Mindre än tio sekunders TV-tid men mer information än i de flesta resuméer.

Buffy och Carrie - tjejer som slår tillbaka

Just nu är det Joss Whedons Buffy the Vampire Slayer som fyller mitt liv med rörliga bilder. Jag har nyss införskaffat hela serien i en hyfsat snygg DVD-box och tittar på åtminstone några avsnitt om dan. Det är en hyfsat allmänt känd sanning att allegorier eller mataforer är ett bra sätt att berätta om saker utan att faktiskt behöva berätta om dem. Buffy handlar om en tonårstjej som av någon anledning blivit utvald att sparka ondskan på tasken och rädda världen från att gå under. Låter som ett schysst gig? Problemet är bara att hon ska försöka ha ett liv vid sidan om också. Med vänner, föräldrar, skola och kärlek. Buffy handlar om en tjej vars liv som styrs från ovan, en tillvaro hon aldrig har kontroll över. Ett liv med auktoritetsfigurer som inte förstår, omöjlig kärlek, ondska som hotar att förstöra allting, men som resten av världen är mer eller mindre omedveten om. Saker de aldrig kan förstå. Och om lusten att bara fly från alltihop när tanken på ansvar och orättvisheten i att behöva axla det kommer upp.
Ett typiskt tonårsliv med andra ord.

Earshot, ett alldeles fantastiskt avsnitt från säsong tre slog mig för bara en stund sen med häpnad, i den finkänsliga bilden av tonårstidens sociala tillvaro. Avsnittets premiss är enkel: Buffy dödar en demon vars blod infekterar henne med en av demonens aspekter - plötsligt hör hon vad människor tänker. Till en början tycker hon mest att det är spännande och roligt men snart tränger sig hela omgivningens tankar på och Buffy själv håller på att bli galen i kakafonin av tankar. Osäkerhet, utseendefixering, sex, ångest, cynism, avundsjuka, skuld, frustration och död förmedlas till Buffys medvetande utan urskiljning och på grund av denna överbelastning faller hon ihop, men inte förrän att först ha uppfattat en distinkt tanke: imorgon kommer ni alla att vara döda.

När gänget sen sitter och går igenom teorier om vem som kan ha tänkt detta föreslås många namn, från den elaka bambatanten (med motivet att hon äntligen vill "sluföra jobbet" så att säga) till den cyniske skoltidningsredaktören. Avsnittet leder in oss på diverse falska spår men till slut får vi se en mobbad kille som ingen bryr sig om sitta uppe i klocktornet över skolgården med ett gevär.

En återställd Buffy lyckas dock ta sig upp i tornet och tala killen till rätta. Hon berättar att visst, ingen bryr sig om hans känslor, men det är för att de allra flesta är för upptagna med sin egen ångest, för att det är så det är att vara tonåring. När hon försöker få honom att se det fruktansvärda i att döda sina skolkamrater blir han förtvivlad och säger att han aldrig ens haft en tanke på att skjuta dem. Han hade gått upp dit för att skjuta sig själv.

men vem var det då som ville mörda alla skoleleverna. Jo, eftersom detta är en serie om ungdomar, och på många sätt om det som verkar skrämmande för just vår ålderskategori, visar det sig naturligtvis att det är den onda bambatanten som hällt råttgift i den redan näst intill oätliga maten, eftersom hon ser eleverna som ohyra. Som tur är hinner ingen äta av maten innan den onda bambatanten stoppats.

Det är så vackert gjort. Monstret är precis vad man varit rädd för sedan man var sju år gammal och blev tillsagd att man inte fick gå från bordet förrän man ätit upp den vidriga sörja som låg på tallriken framför en. Och det finns ingen som säger att det blir bättre imorgon, du ska se att det går över. För alla mår skit. Som balsam för en själ som minns.

Såg även Brian de Palmas Carrie igår kväll och slogs av att filmen har stora likheter med Buffy. I båda fallen handlar det om unga flickor, en grupp människor som länge framställts som hjälplösa och svaga, som plötsligt får enorma krafter som tillåter dem att resa sig mot mobbare och orättvisor, att skipa rättvisa. Skillnaden är att Buffy gör det för det klassiska "the greater good" medan Carrie nästan gör det på ren instinkt. Scenen där hon visar sin mamma de nyupptäckta krafterna och tar kontroll över en hopplös situation och krymper ihop den dominernade auktoritetsfiguren är så läcker att jag såg den flera gånger om. Sissy Spaceks nyfunna självförtroende och Piper Lauries vacklande är så grymt välspelat att jag nästan får gåshud.

Göteborg Filmfestival avslutades förresten nyligen. Här är de långfilmer jag såg i ragordning från bäst till sämst:

1. The Art of Crying
2. Manufactured Landscapes
3. Hollywoodland
4. Congorama
5. Nightmare Detective
6. Always - Sunset on Third Street
7. Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film